Jag skriver om konst i olika former och är intresserad av det mesta, det må sedan kallas traditionellt, samtidskonst, modernistiskt eller postmodernistiskt. Dessutom publicerar jag en hel del egna fotografier i olika genrer.

Om mig

Mitt foto
Jag är 60 år gammal och bor i Uddevalla där jag arbetat som journalist. Har också genom åren pysslat en hel del med filosofi, både inom och utom de akademiska sammanhangen. Är intresserad av mycket (för mycket säger en del) och har ett ganska passionerat förhållande till det jag är intaggad på.

tisdag 29 juli 2008

Ny nordisk fotografi (2) - Att förstå eller inte förstå

Ny nordisk fotografi Common grounds
Anette Reimer
The unhomely stage/Symbiotic bodies
Hasselblad center Göteborg

Samtidskonst, foto, konst, göteborg
Anette Reimer plockar sönder en utvald del av världen och kombinerar sedan ihop bitarna till serier av fragment, till synes utan inre sammanhang. Frågetecknen, kan hända kopplade till utropstecken, hopar sig.



Bilden ovan ingår en bildserie där följande sker:


1: Start med soffa, rådjurshuvud och matta.
2: Arm och fot med sko dyker upp bakom soffan.
3: Ben med skor på fötterna inrullade i en matta som sticker fram under soffan.
4: Soffan försvinner (resultat: bilden ovan).
5: Allt försvinner utom rådjurshuvud och skor: det är allt som blir kvar.


Och vi förstår kanske inte det här. Vi ser inget begripligt sammanhang i det hela. Bildseriens titel, The unhomely stage, är välfunnen.
Vad är det då för sammanhang sådana här bilder gäckar?
Det kan vara fysiska orsaksrelationer eller någon typ av funktionella beroenden mellan olika fenomen i vår omvärld.

Men det som förbryllar mest är nog att de här märkliga kompositionerna vägrar inordna sig i de vanliga psykosociala förståelseformer som är grunden för hela vår vardagliga livsvärld.

Jag kan tänka mig att vi står inför de här bilderna som en antropolog inför en radikalt främmande kultur eller som en fysiker inför nyupptäckta elementarpartiklar som hans teorier inte alls kan förklara.

Det som här inte verkar fungera är den sk folkpsykologin, förklaringar i termer av sådant som exempelvis som önskningar, begär, mål-medelrationalitet, trosföreställningar etc. Det är genom sådana fundamentala begrepp vi tolkar det mesta i vår upplevda omgivning.

Om sådana förklaringar i någon större omfattning inte skulle fungera i den vardagsverkliga, ”utomkonstnärliga” världen, skulle vi förmodligen bli gravt förvirrade. Konstscenen kan fungera som en sorts laboratoriemiljö där vi under betryggande former undersöker och ifrågasätter våra förståelsemodeller utan att få panik.

Och vi ser kanske vår egen roll i förhållande till vår omvärld. I mötet med det okända och obegripliga försöker vi ofta ”klä ut” världen på ett sådant sätt att den ska framstå som en meningsfull helhet. Världen blir till dels en bild av oss själva, kanske a "homely stage".

Det är i ett sådant sammanhang jag tänker på den här bildserien.

"I see my performances as quiet, yet powerful evocations of a hidden unknown", skriver Ann Reimer i utställningskatalogen.

Kanske kunde vi börja laboratorierarbetet med att se Ann Reimers bilder som illustrationer till en berättelse som uppenbarar något "hidden unknown", så att helheten blir något vi förstår? Åtminstone intuitivt.....

måndag 28 juli 2008

Konst i ljus och skir materia vid Bohuskusten

Foto, konst, natur, landskap, readymades, Bohuslän
Mellan Fjällbacka och Grebbestad ligger det ljuvliga lilla naturreservatet Veddö som jag besökt med diverse anhöriga några dagar. Jag tog med kameran, det var lite väl mycket solljus för att bli riktigt bra, men jag skickar ut några bilder i rymden ändå. Får återkomma en molnig dag för att se hur resultatet blir då.






Det finaste motivet: det utsökt spröda linjespelet på dessa mjuka släta klippor....



















Eller lite mer i närbild....












Inte samma spröda linjespel men klippan är dock mera ljus än än sten....












och med lite måleri i lav och sommarblått....













Stenar bland taggiga snår av nyponros med både frukt och blom: som om någon inte kunnat bestämma sig.....















Nyponros av solen genomlyst till nära nog immaterialitet....














Hälsning till Andy Warhol (gissa varför?)


















En gång betraktare men aldrig mer ...















Och vitnad är den en gång vattenmörka klon och även den är mera ljus än jord..








Mitt eget bidrag var det allra flyktigaste av dem alla.....

lördag 26 juli 2008

Ny nordisk fotografi (1) - The chicken story

Ny nordisk fotografi Common grounds
The chicken story
Mette Johansen
Hasselblad center, Göteborg.

Samtidskonst, foto, Hasselblad center, Göteborg
Det första som drog mina blickar till sig var Mette Johansens The chicken story. Den består av en bildserie där konstnären systematiskt satt in små plastkycklingar (det är väl plast?) istället för människor i typiskt mänskliga situationer.

Vad händer egentligen när man låter plastdjur ta människors plats? Jag ser det inte bara som en "kul grej", även om det naturligtvis finns finnas humoristiska aspekter på det hela.

Det är på något sätt som om de här förvandlingsnumren kastar ett nytt ljus över det mänskliga. När det inte finns några särskilda människor vars personliga individualitet vi frestas fördjupa oss i, så uppfattar vi kanske den mer allmängiltiga innebörden i de relationer och möten vi ser.
Why do we live är titeln på bilden ovan och poängen här är väl att vi ställer denna fråga i relation till någon/något som garanterat inte kan vare sig ställa den, besvara den eller ens förstås den (om nu någon alls förstår den). Och det gör att vi ser frågan om mänsklig livsmening ur en lite annorlunda och förbryllande synpunkt. Kanske är det så att vi här tvingas reflektera över av vi över huvud taget menar när vi ställer livsmeningsfrågor? (Och återigen: om vi alls förstår dem).

torsdag 24 juli 2008

Tomorrow always belongs to us (4)

T0morrow always belongs to us
Göteborgs konsthall
Tidigare inlägg om utställningen publicerade: 2008-07-6, 2008-07-21, 2008-07-22.

Samtidskonst, konst, Göteborgs konsthall, måleri, skulptur
HannaLeena Heiska och Sigga Björg Sigurdardottir är två riktiga förvandlingskonstnärer med en radikalt gränsöverskridande framtoning. Hos dem verkar allt möjligt: de kategoriserande fack och lådor vi stoppar in vår erfarenhet i har förlorat sin tvingande nödvändighet.


Med flödande fantasi låter HannaLeena Heiska olika varelser byta drag med varandra. Skillnaden mellan mänskligt och icke-mänskligt luckras upp:

A blaze in the northern sky heter verket ovan och visar som synes en tatuerad gorilla. I tatueringen ingår bland annat en örn och en kniv som genomborrar ett hjärta.

I And love said no ser vi ett förtätat svart huvud med vargkontur och en
(mänsklig?) kropp som i sig verkar rymma hela naturen, kanske hela kosmos: bland varelsens “inälvor” känner vi till exempel igen blommor, stjärnor, gröna blad, en flygande fågel och en orm:

På en annan målning har en mörk ornamenterad människokropp fått ett tigerhuvud. Och varelserna nedan är också svårtydbara: har de med zoologi, saga eller poesi att göra?


Hos Sigga Björg Sigurdardottir möter vi en värld där allt är i ständig förvandling. En (som vi tror) mänsklig kropp kan plötsligt få ett huvud som verkar vara en fågelkropp, fast kanske inte riktigt det heller:


Det finns inga gränser för hur vi själva och världen kan lösas upp och flyta ut, omformas, förenas och förvrängas.
Allt verkar innerst inne vara något annat än sig självt, vad vi än tycker att något är, så är det egentligen något helt annat eller är på god väg att bli det.

En liten komplikation: det verkar som om en del förvandlingar är mer stympande än befriande. Och så är det väl i verklighetens värld också. Vi får söka oss till de vägar som leder till öppningar istället för återvändsgränder.


Efter dessa utflykter i sagans och mytens värld kan vi associera till ett scenario där subversiva krafter från en sådan värld ympas in i den instrumentella rationalitetens värld.

Jag tänker på Henrik Erikssons bildserie The Center of the World. Här ser vi något som verkar likna ett försök till rationell och effektiv stadsplanering med en tendens till rätlinjighet, skarpa vinklar och gator och huskroppar i god ordning. (Tyvärr går hans bilder inte fram riktigt i mitt bloggprogram. Synd alltså!)

Men något radikalt annat än den rationelle stadsplaneraren verkar löpa amok i det här samhällsbygget, för den tänkta ordningen är under fullt pågående nedbrytning. Vi kan även här ana den ständiga kampen mellan kaos och ordning, spontan frihet och kontrolltvång, levande liv och rigida livsrestriktioner.
Tuomas Laitinen ställer bland annat ut några ljusskåp av plexiglas som han bearbetat med en rad olika tekniker.

I spelet mellan ytorna och de inre ljusrummen anas något befintligt men fördolt, något som bara kan anas bakom det uppenbart synligas auktoritativa framträdanden

Och sådana hemlighetsfulla bottnar kan vi väl känna inför många verk på den här utställningen...

tisdag 22 juli 2008

Tomorow always belongs to us (3)

Tomorrow always belongs to us
Göteborgs konsthall
Tidigare inlägg (1)-(2) om utställningen publicerade: 2008-07-06 och 2008-07-21

Samtidskonst, konst, måleri, skulptur, Göteborg
På väggen intill Carl Hammouds målningar hänger Louise Dorphs bilder som en sorts motpol. Hennes människor verkar vara fastnaglade i sociala mallar som hör hemma i just den värld Carl Hammoud slår i spillror. Hos henne ser vi familjer i olika situationer och sammanhang som är typiska för familjemönstren i vår kultur.

De är skildrade med detaljfattiga homogena färgfält: så innehåller till exempel ansiktena inga anletsdrag utan markerar bara ansikte på den plats där vi förväntar oss ett sådant.
Därmed blir gestalterna inga individer utan mer visuella gestaltningar av begreppet människa i största allmänhet (eller människa i vår kultursfär).

När alla individuerande och särskiljande drag abstraherats bort återstår sociala stereotyper av den art de flesta av oss är delaktiga i och som styr våra liv.
Louise Dorph lyfter i sin människoskildring fram det allmänna och gemensamma så att vi ser det lite tydligare.
Och vi anar också vilken djupgående konformistisk likriktning dessa fast rotade sociala mönster utövar på oss.


Egentligen tror jag att de flesta konstverken på den här utställningen bildar ifrågasättande motpoler till Louise Dorphs familjeabstraktioner. Detbetyder att hennes verk har en viktig roll som "standardreferenser" och jämförelsepunkter inom utställningens helhet.

De frågor utställningen ställer och i någon mån kanske till och med besvarar är måhända: Vad är det vi är men inte vill vara? Vad kan vi bli? Vilka krafter kan vi utnyttja för att frigöra oss?

Martin Skauen visar en serie teckningar med de mest halsbrytande kombinationer av sådant som normalt sett inte alls hör ihop. Till exempel skildrar han en kvinna med en i och för sig välformad frisyr, det är bara det att frisyren visar sig vara uppbyggt av råttor som minglar med varandra.

En annan teckning visar en flicka som står och slickar en stolpe hon verkar ha vässat själv och med en rovfågel i ena handen.

Världen är kanske inte alls som på Martin Skauens teckningar. Men de kan ändå bidra till att göra oss mer öppna för att de pusselbitar som utgör vår värld kan sättas ihop på många olika sätt och att ingen pusselbit har en för alltid given form. Det stora problemet är dock att tillämpa erfarenheter från en konsthall ute i vardagslivet......

Hladgerdur Iris Björnsdottirs barnskildringar har främmande och smått oroande laddningar som vi inte brukar förknippa med barn. Det är som om de i och för sig, som det verkar, helt ”vanligt” skildrade barnen inte hör hemma i vår värld....

......men 0m det sedan är stereotypen Värld eller stereotypen Barn som är under attack kan vara lite svårt att avgöra. Mystiskt är det i alla fall.

måndag 21 juli 2008

Tomorrow always belongs to us (2)

Tomorrow always belongs to us
Göteborgs konsthall
Fortsättning på tidigare inlägg: "Tomorrow always belongs to us (1) 2008-07-06)"

Samtidskonst, måleri, skulptur, konst, göteborg
Även Carl Hammoud anknyter till temat ordning/kaos, struktur/upplösning. De tavlor han ställer ut kan betraktas som hyperrealistiska med skulpturala och surrealistiska förtecken. En magisk närvaro av något gåtfullt och för det vanliga ögat osynligt lyser över den värld han målar fram.

Motiven verkar antyda vår samhällsforms undergång. Vi ser typiska komponenter/symboler för denna ordnings fundamentala sociala mönster, till exempel möbler, böcker, kartonger, skåp, papper/dokument, i omtumlande oordning.

Det är som om en vild storm dragit fram genom våra byråkratiska institutioner och bara lämnat lösryckta fragment av en fungerande organisation bakom sig.
En näraliggande association är att de krafter som skapat tumultet i Carl Hammouds värld kan vara besläktade med de formupplösande tendenser vi i ett tidigare inlägg (Tomorrow always belongs to us (1)) såg hos Christina Malbek (House in the mountains) (detalj):

Även här möter vi en ordning som kan ses som formellt analog med djupgående drag i den samhällsform vi lever i och som hotas av upplösning och förfall. Resultatet av Christina Malbecks subversiva krafter kan mycket väl vara Carl Hammouds sönderbrutna och tumultartade byråkratiska kontorsmiljöer.

lördag 19 juli 2008

Tomorrow always belongs to us (fel publiceringsdatum)

Blogginlägg (1) angående utställningen Tomorrow always belongs to us på Göteborgs konsthall har av någon anledning felaktikt fått publiceringsdatumet 6 juli och ligger därför längre ner i blogglistan och återfinns alltså på datum: 2008-07-06.

fredag 11 juli 2008

Fragment

Så faller natten sakta och tungt
över vad som varit min dag
för ett ögonblick.

Ändlös (?) Labyrint på Göteborgs konsthall

Samtidskonst, konst, foto, Göteborg

Endlos
Peter Johansson/Barbro Westling
Göteborgs konstmuseum
Falkhallen
Varar till 7 september

Endlos är en stor installation eller komplex skulptur som konstnärerna byggt upp med hjälp av metallstolpar och spännband i olika färger. Själv skulle jag gärna vilja använda genrebeteckningen 3-dimensionellt måleri, en målning som man kan gå in i.



Man kan gå genom konstruktionen i olika gångar och genom att ändra läge och synvinkel inom kompositionen kan man som olika aspekter av helheten se praktiskt taget hur många nya konstverk som helst. Man kan gå i närkontakt med något som liknar en "vanlig målnings" yta:



Eller så öppnar man blicken för de större och öppnare och ljusare rymder som verket också rymmer, eller som kanske snarare uppstår som en interaktion mellan den medskapande betraktaren och verket som fysisk struktur.




Endlos är uppbyggt som en labyrint som man kan ägna en god stund åt att utforska, men som labyrinter brukar innehåller den blindgångar, återvändsgränder, där det blir stopp; man kommer inte längre:


Och då kan man komma till ro och se sig om efter nya visuella uppleveler och sedan går man ut samma väg som kan kom och börjar vandra genom någon annan öppning. Jag lyckades inte hitta någon ingång som inte leder till en återvändsgränd. Kanske jag missade något? Man kanske kan klättra över.....

tisdag 8 juli 2008

Geologisk ready made

Samtidskonst, skulptur, konst, readymade
En ready made, den konstform bland andra Duchamp är förknippad med, behöver naturligtvis inte alls bara vara sådant som är fabriks/nyttotillverkat av människor. Det finns även biologiska och geologiska fenomen som bara väntar på att få bli utnämnda till konstverk.

Skulpturen ovan har jag inte gjort något alls för att åstadkomma, jag har inte ändrat något en endaste millimeter. Plötsligt befann den sig mitt framför näsan på mig i skogarna i Håbol, Dalsland. En klockren geologisk ready made som jag naturligtvis med glädje utnämner till konst inom min egen bloggs konstvärld (och inom den världen är jag enväldig curator).

För övrigt har jag krångel med min nya dator och har inte fått den att funka riktigt. Har försökt mig på både det ena och andra men just nu för tillfället får det räcka med en enda liten bild och en textsnutt. Det borde väl fanstyget klara....

måndag 7 juli 2008

Triss i Håbol (som konstverk betraktade)

Foto, konst, samtidskonst







En bild säger mer än.....och idag lägger jag ut några sommarbilder från ett särskilt ställe i Dalsland, nämligen Håbol.










......bilden ovan tog jag två varianter av, som skiljer sig åt bara i ett avseende: på den här bilden ser man fönstren på stugan, på den andra varianten gör man det inte. Hur välja....
..det beror på hur mycket man vill fokusera på de hemlighetsfulla fönstren eller de dynamiska molnen.... vilket är man mest intresserad av.....

....detta är något märkligt: mitt ute i skogen en rödfärgad käpp med en nästan helt avbruten uppstickare åt höger...och det var spindeltrådar åt flera håll också, som synes.....

söndag 6 juli 2008

Tomorrow always belongs to us (1)

Tomorrow always belongs to us
Göteborgs konsthall
Utställningen varar till den 28 september.

Samtidskonst, måleri, skulptur, konst, Göteborg
Tomorrow always belongs to us är en uppföljare till Painting, space and society som tidigare visats på Göteborgs konsthall.

Samlingsnamnet på hela projektet är A Good Idea och avsikten är att "fokusera på de möjligheter som det samtida måleriet har att fungera som konstnärlig metod för att tänka nya tankar och dela med sig av erfarenheter ".

Avsikten är också att varje verk ska kunna "framträda och utmana våra sinnesintryck och vår uppfattning av det samhälle vi lever i."

Det är elva unga konstnärer från Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige som deltar utställningen.

Anastasia Ax visar en stor skulpturinstallation, The Kid Below, som består av nio vita gipsfigurer mot vit pappersbakgrund och med stora, förtätat svarta oregelbundna färgpartier i skarp kontrast till den intensivt vita renheten:

Konstnären har fört in skulpturerna i konsthallen och i en performance i samband med invigningen gick hon lös på dem med en hammare, så att de fick sin nuvarande form. Det var också då hon hällde bläck och till och med sprutade bläck genom munnen över både figurer och bakgrundspapper.

När svärtan förstärker vitheten och vitheten förstärker svärtan, blir resultatet en sval distanserad skönhet i en värld där tiden tycks stå stilla.

Det här figurerna kan ses som koraller, gamla trädstammar, bergsformationer, kanske raukar (jag har nyss varit på Gotland). Men man kan också att ana mänskliga former, kroppshållningar, åtbörder och motsvarande antydningar till någon form av inre subjektivt liv.

Tolkat i humana kategorier blir väl ett intryck att det handlar om förvridna, skadade, deformerade kroppar, kanske om varelser som en gång varit människor men inte längre är det.

Mitt i den svala tidlösa skönheten anas här ett stråk av sorg över något oförlöst, över något som en gång kanske var på väg att födas men som aldrig blev till.

Här finns också ett drag av kaos, men ett kaos som stelnat i för alltid givna former och som därför kanske inte längre är något kaos....

Återstående fråga: finns här här fortfarande en latent möjlighet till nyskapelse ur ruinerna av det som varit?

Om jag skulle välja ut
något som verkligen skulle bli en kontrast till den ovan antydda svartvita världen så skulle jag kanske gå ända in i konsthallens innersta rum, där man visar Josefine Lyches Rainbow Pickets (Grayscale):

En sorts rätlinjig "regnbåge" expanderar uppåt medan de inåtlutande balkarna successivt förminskas, medan färgerna i varierande gråtoner förvandlas från vitt till svart.
Dessa två rörelsetendenser bildar tillsammans en harmonisk jämnvikt. Här finns inget uppenbart oförlöst, inget som väntar på förvandling.

Men det är en ordnad och ganska strikt strukturerad bildvärld, med räta linjer och väl avgränsade och sammanhållna bandformade färgfält. Gråtonerna följer i en förväntad ordning från vitt till svart.

Hos Christina Malbek ser vi dock formupplösande tendenser i en kamp mellan ordning och kaos. En av hennes målningar heter Into (airbrush på duk):

Vi ser längst till höger(ovan) en människomassa i en stad (som ju redan den är en kompromiss mellan ordning och kaos), och ett mittfält där en man sitter i ett landskap som verkar någorlunda hanterbart, oskuldsfullt och ofarligt (mer i fokus nedan).

Längst ut till vänster (nedan) i bilden ser vi åter vad den någorlunda ordnade världen bryts mot: ett totalt kaos som hotar alla fasta strukturer med upplösning och förintelse:

Tolkat som en gestaltning av människans situation i världen, kan denna upplösningstendens avse strukturer som kan vara sociala, mentala eller rent fysiska.
Christina Malbecks andra verk House in the mountains passar också in i det här sammanhanget.

Vi möter även här ett omgivande kaos som hotar en måhända symbolisk byggnad som i sig själv rymmer motstridiga tendenser: en strikt linjärt-geometrisk ordning hotas av en subversiv, formupplösande tendens som sprider sig i hela systemet och utmanar dess grundläggande normer. Med en fokuserad detaljbild kan det se ut så här:

Om vi även här tolkar de formella dragen ur humanpsykologisk synpunkt så kan de här motstridiga tendenserna till exempel betyda att rationalitet ställs mot irrationalitet, känsla mot förnuft, byråkrati mot uppror, planekonomi mot marknad, det bestående mot det nyskapande etc etc .

Nu avslutar jag det här blogginlägget för att sedan i ett följande inlägg fortsätta reflexionerna kring Tomorrow always belongs to us.

Fortsättning följer är det tänkt......

STORBILDSGALLERI

STORBILDSGALLERI
Här lägger jag ut bilder i lite större format .

Ex Machina Tora Windahl

Ex Machina Tora Windahl

Valand

Valand
Större kök. Skulptur av Beatrice Ehrström.