Grått och vitt I
Grått och vitt II
Svart rektangel med omgivning.
Svart rektangel utan omgivning
Studie av kyrkvägg I
Studie av kyrkvägg II.
Vit rektangel.
Jag skriver om konst i olika former och är intresserad av det mesta, det må sedan kallas traditionellt, samtidskonst, modernistiskt eller postmodernistiskt. Dessutom publicerar jag en hel del egna fotografier i olika genrer.
http://intressant.se/intressant
Det här är en bild som inte kom med i mitt första inlägg om Annika Ströms utställning. Den blev av någon anledning inte ens tagen.
Men i minnet tog jag med mig jag att texten var "Detta verk refererar till inget" istället för "Detta verk refererar till ingen"som det ju faktiskt står.
Jag hade till och med ett felaktigt minne av den förklaring jag hört i den portabla utställningsguide med hörlurar jag lånat.
Sedan läste jag i boken Annika Ström live!om bakgrunden till verket. Några av hennes vänner hade gett henne rådet att referera till någon eller några andra konstnärer ("refer to other artists") i till exempel ett pressmeddelande. Då skulle det skrivas mer om henne och fler skulle köpa hennes verk.
Hon gjorde också ett verk som faktiskt refererar till någon, nämligen den amerikanske konceptkonstnären Joseph Kosuth, men med namnet felstavat som Joseph Kosutt.
Så har vi också verket ovan. Och jag har uppfattat min vrångbild av det som intressantare än det faktiska verket. Varför?
Jo, därför att min minnesversion verkar karaktärisera Annika Ströms konst på ett speciellt sätt: nämligen så att den i högsta grad handlar om något, men att den inte gör det genom att referera till detta något.
Eller lite mer snävt men också åskådligare uttryckt: hennes verk handlar om något, men inte genom att peka ut det de handlar om. Och detta kan, menar jag, antyda något viktigt om hur Annika Ströms konst faktiskt fungerar. Jag kan ana det, kanske känna det lite diffust i huvud eller mage, när jag ser hennes videoverk.
Ur denna synpunkt blev min egen minnesblunder, icke-referensen till något, (Det här verket refererar till inget) mer pregnant, med ett både öppnare och tätare betydelserum, än icke-referensen till någon, (Det här verket refererar till ingen).
Och det går även att gestalta min reaktion på verket ovan genom ett eget litet textverk (både jag och läsaren får ha överseende med den skrikiga koloristiska okänsligheten):
DETTA VERK REFERERAR TILL SKILLNADEN MELLAN
VERKEN "DETTA VERK REFERERAR TILL INGEN"
OCH "DETTA VERK REFERERAR TILL INGET"
Tidigare inlägg om Annika Ström är:
http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/10/under-ytan-i-konsten-annika-strm-p.html
http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/10/under-ytan-i-konsten-2annika-strm.html
Läs även andra bloggares åsikter om konst, samtidskonst, foto, fotografi, bild, bilder, kultur, estetik, konceptkonst, uddevalla, annika ström
http://intressant.se/intressant
Konsthallen som minimalistisk yta i storformat och med löv i vinden som bryter monotonin och splittrar uppmärksamheten.
Jag tolkade verket som att det egentligen, i någon sorts underliggande djupdimension, handlar om livsmeningsfrågor. Och innehållet i den smågnagande osäkerheten var detta: kanske finns här ingen djupdimension?
Ett annat verk , Dirk-the stand in, består i en videoslinga med en sjungande man på en estrad. Med hjälp av den utställningsguide med hörlurar jag fått låna i receptionen fick jag reda på bakgrunden till verket. Annika Ström var inbokad för att göra ett scenframträdande i Oslo, men hade inte lust att åka dit. Istället ordnade hon med en stand in som sjöng hennes egna sånger. Videoverket dokumenterar resultatet.
Men djupdimension? En lite nonchalant avslappnad livsínställning kan här kanske spåras, men finns det egentligen något mer att ta till sig?
Den bärbara uställningsguiden upplyste mig också om innehållet i verket Danke, som visar två flickor som dansar till sång och musik. Annika ström hade haft ett arbetsstipendium i Berlin och skulle på något sätt avsluta året med en utställning. Hon valde att låta de här flickorna dansa medan sången upprepar (översatt till svenska): "Tack för detta år konstnärsnämnden" .
Man hade kanske förväntat sig något annat som avslutning på ett års arbetsstipendium. Men Annika Ström avstår från det konventionella och gör istället något i en anda som påminner lite om den i Dirk-the stand in.
J0, det är ganska skönt att det finns människor som gör det oväntade och normbrytande, som struntar i krav och förväntningar och går sin egen väg. Men finns här något mer? Något som måste tolkas för att vi ska kunna uppleva det?
Åter till "All my dreams have come true". Mot bakgrund av Dirk the stand in och Danke förstår jag att man inte behöver läsa in några djupdimensioner i verket. Kanske det gravallvarliga sökandet efter djup under ytan är något vi kan frigöra oss från? Och att poängen med detta, och flera andra verk, är en stor befriande tomhet?
Kanske är det så. Men om en stor befriande tomhet är en sorts djupdimension.....
Läs även andra bloggares åsikter om Samtidskonst, konst, bild, bilder, kultur, estetik, uddevalla, annika ström
http://intressant.se/intressant
Annika Ströms konst kan vid ett första intryck ses som en ström av idel trivialiteter. Men det visar sig att det under ytan finns något substantiellt och väsentligt som det triviala skalets sammanhang pekar hän mot.
Vi ser det dels i videoverken, dels i de välkända uttryck som hängts upp på väggarna i konsthallen. Där läser vi till exempel ”Allt går så fort”, ”Det blir nog bra ändå”, med mera.
Och det finns en intim relation mellan det videoverken och de verbala uttrycken på väggarna lyfter fram ur vardaglighetens underströmmar. Det handlar om att visa samma sak, fast på olika sätt.
Ett exempel är ett videoverk, The missed concert, som består i att ett antal personer får berätta hur olika mer eller mindre tillfälliga omständigheter gjorde att de med mycket liten marginal missade ett av Annika Ströms scenframträdanden. De är lite uppgivet besvikna över ett missat tillfälle.
Om detta verk bara handlat om det snopna i att missa ett Annika Strömframträdande, så skulle det väl inte varit särskilt intressant. Men berättelser, kroppsspråk och mimik blir på något sätt genomskinligt, så att vi ser, eller kanske snarare intuitivt känner, att det finns en djupare botten under den nästan nonsensartade ytan.
Och detta intryck var mycket tydligt för mig redan när jag såg den här videon första gången. Och det hela tycks mig handla om allt det vi missar i våra egna liv, allt vi ständigt och jämt går miste om på grund av allt annat som uppslukar vår vardagstillvaro.
Och till slut är väl det där vi missar just det som vi allra djupast längtar efter.
I ett annat videoverk, All my dreams have come true, får vi höra två personer diskutera hur man ska översätta frasen ”jag har uppnått alla mina mål i livet” till engelska. Men det är inte själva översättningsproblemet som är det centrala. Det handlar om frågor som: Har vi några mål med våra liv?
Vad innebär det att ha mål i livet? Måste man ha det? Hur skulle det kännas att leva utan mål? Utan mål och mening, skulle vi kanske säga, för vi kan se det här som ett underförstått samtal om livsmeningsfrågor eller kanske snarare om vad livsmeningsfrågor egentligen är för sorts frågor.
Men det är just detta med utställningssammanhanget som är en av poängerna. Det är just den situationen som gör att vi ser med nya ögon och upplever det vanliga på ett nytt sätt. Och dessutom tror jag att bokstävernas färger ger ett bidrag till uppmärksamhet och eftertanke.
Och då skulle jag vilja säga så här: det anmärkningsvärda är inte att texterna upphöjts till konstverk. Det underliga är att vi normalt inte ser de existentiella rymder eller avgrunder av livsmeningsinnehåll , hur mycket längtan och trängtan, hjärta och smärta, de här fraserna står för. De talar faktiskt allvar med oss....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, foto, fotografi, bild, bilder, kultur, estetik, konceptkonst
http://intressant.se/intressant