Dalsland som konstobjekt; Vad jag inte letade efter...

Hem, ett rum I

Hem, ett rum II

Locket på..

Ensam kvar I

Ensam kvar II

Ensamkvar III

Ensam kvar IV

Mossa på tegeltak

Stugvägg, stege, fågelholk..

I ett nytt ljus....

Tre blå streck på gul botten

Svart färg på klippa av trä..

Plåtskulptur I

Plåtskulptur II

Träskulptur med rött, grönt och blått..

Röda färgstänk på lock till dagvattenbrunn...

Plast under höstväxter I

Plast under höstväxter II

Cykeldetalj i höstgräs.

Cykelkadaver med keps och halsduk

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, fotografi, bild, bilder, konst, samtidskonst, readymades, estetik, konstteori, skulptur, kultur

http://intressant.se/intressant

Damien Hirst under luppen (7); Drastiska parafraser

I mitt bloggande kring Damien Hirst har jag bland annat uppehållit mig en hel del vid de verk som består av döda djur i glastankar med formalinlösning. Verket ovan heter Away from the flock och det nedan (med en död tigerhaj) har titeln The physical impossibility of death in the mind of someone living.

När jag åkte bil upp till Värmland i helgen såg jag vid vägkanten en (troligen) trafikdödad räv som några fåglar börjat kalasa på. Och idén till Hirstparafraser föddes nästan med en gång. Jag har tyvärr inte Hirsts resurser, så att lägga räven i en glastank med formalin var inte genomförbart.

Istället får jag nöja med en rent fotografisk parafras. Och det går väl lika bra det. Det är ju konceptkonst vi här har att göra med, och då är det ju den bakomliggande idén och inte det fysiska utförandet som ställs i centrum.

Och titeln på verket, vars fysiska del alltså består av en trafikdöd räv, blir helt enkelt (med ett litet lån från Hirst):

The physical impossbility of death (being killed by car) in the mind of someone living.

Med referens till Away from the flock ( med lammet) överst skulle vi också kunna ha en titel som: Fyra ensamma rävungar hungrande i skogen....

Idéinnehållet i Hirsts originalverk är kanske inte helt identiskt med innehållet i mina parafraser. Men jämfört med olikheterna i det fysiska utförandet framstår skillnaderna i innehåll som marginella. Ur konceptuell synpunkt är original och parafras ganska likartade.

Men när det gäller det ekonomiska utfallet för respektive konstnär blir skillnaden förstås synnerligen stor.

Men så var ju Damien Hirst också före mig med själva idén .....

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, foto, fotografi, bild, bilder, estetik, konstteori, readymades, modernism, postmodernism, damien hirst, konceptkonst

http://intressant.se/intressant

Damien Hirst under luppen (6); Mission impossible?

Det här är ett konstverk som består av diverse döda fiskar i formalin, var och en i en liten genomskinlig box som skiljer varje fisk från de andra. Var och en har sin egen avgränsade lilla värld att vara död i.

Verkets titel är Isolated elements swimming in the same direction for the purpose of mutual understanding.

Och poängen? Ja, det kan väl vara kul att titta på döda fiskar, de är kanske vackra eller whatever. Men kan vi ta det på allvar som ett konceptuellt konstverk?

Om man vill försöka tror jag att det går att se en interaktion mellan objekt och ord som kommunicerar någon form av meningsinnehåll, ett innehåll som intuitivt begåvade människor kanske skulle snappat även utan verbal hjälp. Kanske....

För det första tror jag att vi kan se fiskarna som bildtecken för människor och helheten som en sorts allegori över människolivets allmänna villkor, över våra känslor för och relationer till varandra.

Sedan är titeln knepig på ett sätt som lite grand påminner om knepigheten i The physical impossibiliby of death in the mind of someone living, titeln som gav den stora tigerhajen i motsvarande formalinbad ett meningsinnehåll. De här fiskarna i sina boxar är ju också formellt sett en upprepningsserie av hajen.

Titeln alltså. För det första har fiskarna reducerats till "elements", ett ord som för mig inte bottnar i några direkt biologiska associationer. Och även om deras nosar pekar åt samma håll, så simmar det förstås inte, och skulle inte kunna det heller även om de levde. De är ju instängda, inburade.

Och något "purpose of mutual understanding" kan det inte alls bli tal om eftersom de inte bara är instängda, utan också totalt utestängda från kontakt med varandra.

En fullt möjlig alternativ titel för det här verket skulle, med ett litet lån från fallet med tigerhajen, kunna vara: The physical impossibility of mutual understanding in the mind of someone living."

Och allegorin över människolivet är inte särskilt långsökt. Våra nosar pekar ofta åt samma håll men vi rör oss bara i begränsad omfattning mot en meningsfull gemenskap med alla de andra med samma nosriktning.

Bilden ovan har jag visat förrut och den har också titeln The physical impossibilty of death in the mind of someone living ( Harry Pye och Rowland Smith). Och även för detta verk passar den alternativa titeln The physical impossibility of mutual understanding in the mind of someone living. De här människorna verkar i mental mening lika kontaktlösa som fiskarna i sina glasboxar.

Till stor del är vi alltså instängda i våra små lådor; i våra hus, lägenheter, könsroller, yrkesroller, etniska rötter och förankringar.Vi sitter tungt fastnitade i samhället och historien, som för oss mot helt andra mål än våra egna.

Och till sist är vi inneslutna i våra respektive inre världar; vi har en del gemensamt med andra, men en stor del av vår subjektiva tillvaro är av privat och för andra avskärmad natur. Det där med "mutual understanding" är ofta svårt att förverkliga.

Man kan se det hela ur synvinkeln frihet/ofrihet också, och vi får då ytterligare en alternativ titel: The physical impossibility of freedom in the mind of someone living. Hirsts döda fiskar passar alldeles utmärkt ihop även med den titeln.

Jag förstår om någon läsare tycker att jag bara försöker backa upp en misslyckat konstverk med fagra ord, eller försöker förse en naken kejsare med granna verbala kläder.

Men jag anser inte att det här ska betraktas som något stort och märkvärdigt. Jag kan bara konstatera att Hirsts lekar med ord och objekt/bild faktiskt rör upp små virvlar i tanke och känsla och stimulerar till reflektion och eftertanke.

Och mer behöver vi inte begära av en konstnär. Vi kan förstås begära mer, men det blir ofta något frustrerande, har jag märkt....

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, foto, fotografi, estetik, konstteori, kultur, readymades, modernism, postmodernism, damien hirst, religion

http://intressant.se/intressant

London som konstobjekt; Mark Rothko på Tate Modern

Mark Rothko
Tate Modern, London

Det är inte den allra mest intensivt ljus- och färgglödande Rothko man valt att sätta i fokus på den här utställningen. Något med samma koloristiska framtoning som de två målningarna närmast nedan ( Untitled 1949, Untitled 1950) finns alltså inte med:

Istället har man valt att koncentrera sig på en del senare verk, som genomgående är mörkare och mer "jordartade" i sin kolorit. Det finns ett flertal verk som har ordet "Maroon" (karmosinbrun) i sina titlar. Målningen nedan heter Black on Maroon 1958:

Man visar också The Seagram Murals, en serie målningar som Rothko utförde med avsikten att de skulle hänga på väggarna på Four Seasons Restaurant i The Seagram building i New York.

Rothko tyckte emellertid inte att den lokalen var passande för de här verken så de hamnade inte där. Och tur var väl det. Nedan följer några målningar ur den här serien:

Vi får också se en serie målningar, formellt förenklade till två färgfält, ett i brunt och ett i grått. Färgfälten som sådana är dock allt annat än förenklade: de har byggts upp av flera olika färgskikt och bär synbarliga måleriska tecken på konstnärens penselarbete.
De enskilda färgfälten blir därför fulla av form och dynamik. De här verken benämns alla "Untitled (brown and gray) 1969":

Koloriten mörknar ytterligare och vi får se ännu en serie målningar med samma sorts formella förenkling till två färgfält, nu i svart och grått. Titlarna är genomgående "Untitled 1969":



Sedan kan vi uppleva någon sorts koloristisk noll-punkt i form av en rad svarta monokroma målningar. Det typiska färgfältsmåleriet kan dock även här svagt anas som en visuell viskning. Ljusskiftningarna gör att monokromin inte blir helt monokrom:

Många av de här bilderna framstår som någon sorts meditationsobjekt. De skulle även passa bra som altartavlor i kyrkor, det vill säga kyrkor där man inte nödvändigtvis behöver sätta in Gud i ett berättelsesammanhang.

Mark Rothko fick också ett uppdrag att att göra en serie målningar för ett kapell i Houston. Byggnaden skulle, i motsats till fallet med den ovannämnda "restaurangutsmyckningen", utformas för att passa till just Rothkos bilder.

Han lade ner mycket arbete på det här projektet. Inga av dem visas på Tate, men däremot har man fått med en rad utkast, skisser och modeller som kan ge en uppfattning om hur det hela är tänkt:

I och med att man på Tate Modern här valt att koncentrera sig på vissa speciella sidor av Rothkos konstnärskap så har åtminstone jag fått upp ögonen för sådant jag inte tidigare sett, eller bara sett som förbifarande fragment. Och detta har förändrat min bild av konstnären och hans livsverk.

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, modernism, postmodernism, bild, bilder, kultur, estetik, måleri, mark rothko, konstteori, tate modern, london, konstutställningar

http://intressant.se/intressant

London som konstobjekt; Terroristmisstänkt? Jag?

Under min vistelse i London nyligen gick jag förbi en polisstation med en intressant visuell framtoning. Fronten bestod till dels av rektangulära fält som en gång varit blå, men som genom påverkan av väder och vind förändrats till en mängd olika strukturer i vitt och blått:


Jag utnämnde på stående fot både väggen som helhet och olika kombinationer av rektangulära fält till konstverk och gav mig i kast med en bilddokumentation med min kära kamera.

Jag hade dagen före sett en utställning med verk av Mark Rothko på Tate Modern och associationsbågarna blixtrade till fram och tillbaks mellan de här readymade-verken och hans målningar....

Men bäst som jag stod där och plåtade kom två poliser ut från stationen och undrade vad jag gjorde. Under vårt samtal återkom ordet "terrorism" flera gånger. De var uppenbarligen bekymrade över att det här fotograferandet kunde vara ett led i någon sorts terroristförberedelse...

Jag visade dem kameran och de kunde se vad för sorts bilder jag tagit. Jag fick ur mig något om att det handlade om "pure aesthetics" och "beautiful structures" och en del andra fraser jag improviserade fram.

Jag fick visa upp körkortet och de ringde någonstans med mobiltelefon för att kontrollera att allt var i sin ordning. Jag tog upp mitt pass också och att vara från Sverige verkade nästan vara någon sorts merit...

Innan proceduren var över fyllde en av poliserna i en blankett, ett "ingripandemeddelande" kallas det kanske på svenska, för att dokumentera vad som hänt.

Men det här var egentligen ingen direkt otrevlig händelse, för de bägge polismännen var mycket artiga, respektfulla och trevliga. Förmodligen har de fått uttryckliga order om att hålla ögonen mycket öppna. Och de berättade att väggen ursprungligen varit heltäckande blå, men förändrats med åren.

Och jag frågade dem om de ville ha den ommålad men kommer inte ihåg vad de svarade. Vi skildes i alla fall med att de sa något om "hope to see you again, sir" eller något liknande....

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, fotografi, bild, bilder, konst, samtidskonst, kultur, estetik, konstteori, readymades, terrorism

http://intressant.se/intressant