Ur ordkällaren (1) Blickarna i gränden

Bland soptunnorna i den

grå återvändsgrän-

den händer ingenting.

Bara tystnad, det milda ljuset

och orörliga skuggor.

Men tystnaden

lyssnar intensivt till sig själv.

Söker kanske något

som kunde bli dess röst i världen.

Ljusets utspridda

öga iakttar oavvänt skuggorna,

för att utröna vilken färg deras

insidor har.

Skuggorna själva vänder

ofta blicken inåt

sökande efter en bakväg,

genom vilken de kan slinka ut ur

sig själva

till en annan tillvaro än

skuggans.

När skuggorna vänder blicken

utåt,

och iaktar omvärlden,

vill de veta om ljuset är tyst-

nadens synliga gestalt.

De stirrar på det

för att se om inte även ljuset

har en

mörk mjuk insida,

ständigt dold,

bakom den lysande utsidan.

Inget händer i den dammiga återvändsgränden.

Men luften är tät av blickar.

Drawing a line

Konsthallen Bohusläns museum
Drawing a line
Anna Ling och Alexander Gutke
Utställningen varar till 7 september


Samtidskonst, konst, foto, Uddevalla
Det är ur ett lugnt och finstämt tonläge Anna Ling gör sina utflykter i den visuella poesins rymder. Vertikala linjer eller tunna band av olika gråtoner är grundstommen i hennes bilder. Och tillsammans ger de i sig ett mycket levande uttryck. Även de konturlösa ytorna har sitt egenvärde, eller skulle haft det även om de inte försetts med komplikationer av olika slag.

Hon visar bland annat Grey navigation, en serie om 15 tuschteckningar i det mindre formatet. De tunna gråskaliga banden formar sig här till ytor i olika förhållanden till varandra som skapar ett intryck av rumslighet. Det är ofta ytterst reducerade interiörbilder från mänskliga boningar vi kan ana.


Ibland är motiven nästan omöjliga att identifiera, särskilt om man inte står alldeles intill. De kan framstå mer som vaga antydningar än distinkta realiteter. Det är som om om de här rummen inte har så mycket med materia att göra, att de kanske snarare är inre, mentala rum, än yttre rum i vanlig mening. Det finns en gåtfull ton av viskande mystik i deras återhållna, dämpade klanger.

Anna Ling ställer dessutom en del bilder där den dämpade gråtonslyriken möter vita och svarta band som ibland formar sig till enkla figurer: räta vinklar, delar av rektanglar, labyrintfragment med mera. Detta ger bilderna karaktär av komplexa och smått dynamiska spänningsfält, som byggs upp av både balans och rubbad jämvikt, stillhet och rörelsetendenser.


Alexander Gutke visar några verk som med sin färgrikedom bildar en stark kontrast till Anna Lings gråtonsvisioner. Här (nedan) skriver han frasen All the colour of the dark om och om igen och låter dem överlagras så att det uppstå ett mörkt område i mitten där bokstäverna upphäver varandra:

Men Alexander Gutkes mest intressanta bidrag till utställningen är hans diainstallation Exploded View i konsthallens lilla rum. Här finns en projektor som visar en serie om totalt 81 diabilder av olika tekniska detaljer och system av svårbestämbar art. Så här kan det se ut:

Detta verk kan uppfattas på flera sätt. Jag har prövat två. Först visste jag inte riktigt vad det var som visades och intog väl då någon sorts lite allmänt välvillig estetisk attityd till det jag såg projiceras på väggen.

Bilden ovan visar ett fragment ur diaserien som väl har vissa visuellt intressanta värden i sig.
Men sedan fick jag veta att det bilderna visar är projektorn själv och dess olika delar och funktioner, till exempel sladdar, linser och metalliska ytor.
Det vi ser på väggen är alltså bilder av den apparat som är bildernas upphov. Och det blir faktiskt en ny upplevelse att se bildserien om man läser den med sådan adekvat bakgrundsinformation.

Denna "självreferens" inom verket ger "utrymme för en poetisk läsning" läser jag i en kommentar till Gutkes verk. Och jag tror det ligger något i det. Att tänka på att allt vi ser är en resa genom diaprojektorn skapar en sorts mångtydig förvirring som verbal poesi ibland kan ge sina läsare.

Den här utställningen hänger hela sommaren och kanske återkommer jag till ämnet om jag kommer på något mer att säga.

Uddevalla Fragment i kvällsljus

Foto, samtidskonst, konst, readymade
I kvällsljus kan ytor och föemål glöda och lysa med stor intensitet, lite för stor ibland, kan det tyckas. Det uppstår skuggor som hör kvällsljuset till också. Här följer några bilder, av vilka några befinner sig i gränslandet mellan starkt ljus och ett övermått av ljus. Det kan vara svårt att hitta rätt balans.
Ytorna och föremålen är egentligen vilka ytor och föremål som helst som råkat intressera mig. De är i alla fall fragment i kvällsljus av staden Uddevalla i mitt högst personliga urval.


Utanför mörkret därinne.

Solstrålar i mekanisk miljö.

Yta med ljus i balans.

Yta med ljus i obalans.

Det rena vita bland det dunkelt mörka.

Komposition som världen skapat utan hjälp av någon konstnär.


Den här är nog min egen favorit i dagens lilla urval av Uddevallafragment. Här råder ett visst lugn som jag uppskattar..

Livstecken

Åtbörder...



...som levdes här en okänd form av liv vars innebörd dock svagt kan anas...



Stillhet...



..men än har inte allting kommit fram...


Förening...

..av det av samma art som till det yttre åtskilt varit. .



Stumhet men..

....med ljus och skugga som ett annat språk...

Ex Machina (igen)

Samtidskonst, konst, Bohusgalleriet, Uddevalla
Jag har en hel del opublicerade bilder från Tora Windahls Ex Machina (se nedan) på min hårddisk. Där gör de ju ingen större nytta så jag kickar ut några av dem i nätrymden.



Bara en liten fråga: vad har den egendomliga dubbelfiguren i mitten egentligen för sig?

Pneumatisk människoskildring på Bohusgalleriet

Samtidskonst, konst, Bohusgalleriet, Uddevalla
Ex Machina - en rörlig installation
Tora Windahl-Bohusgalleriet
Varar till den 15 juni


När jag kommer in i galleriet ser jag några ganska grova metallglänsande rör, till vilka en mängd svarta slangar är kopplade. Slangarna slutar i tygstycken som visar sig vara skjortor av olika slag. Inne skjortorna finns någon sorts ballonger som kan blåsas upp i olika grad 0ch med olika hastighet genom rör-slangsystemet.

På bilden ovan ser vi metallrören, de svarta slangarna och skjortorna med sina innanmäten i form av ballonger. Här är de inte i sitt helt slappa utgångsläge, något har börjat hända. De reser sig så sakteliga....Jag får en association till gamla sköldpaddor som försöker släpa sig fram över sanden ner till vattnet Och det är många gestalter de handlar om, riktigt många.
Hela skeendet består i att olika skjortgestalter beter sig på olika sätt i en viss ordning i förhållande till varandra. För installationen som helhet blir det en stor mångfald av komplexa mönster av lägen och rörelser för de olika komponenterna.

Det kan börja med en begynnande trevande andning hos en gestalt som varit helt stilla och livlös. Andningen vidgar skjortan som växer och lyfter sig upp från golvet, kanske för att sjunka tillbaks igen, kanske för att bli stående rakt upp. Samtidigt ligger andra gestalter slappa och kraftlösa. Det hela blir till bilder av både våra egna liv i olika skeden och av hela samhällets liv där olika individer slås ut, växer eller sitter fast någonstans mitt emellan.

En del får kämpa sig igenom en rad försök och misslyckanden innan de uppnår en stunds stabilitet. Ta som exempel följande lilla sekvens:

Det börjar rycka lite svagt i den stillaliggande varelsen(ovan). Men jag vet inte om det syns på bilden nedan att den lilla ansatsen uppåt nästan omedelbart följs av en lika stor reträtt(nedan)? Det syns rätt tydligt i den rörliga installationsverkligheten, men är inte så lätt att fånga med stillbilder. Det är "finlir" det handlar om.

Men så tänder det till (ovan) och kraften räcker plötsligt till för mer än patetiska och gagnlösa gester och något ögonblick senare står den nyss så tvekande gestalten rakt upp:

Det känns lite som ett triumfens ögonblick och även här tror jag nog att vi kan känna igen oss själva. Åtminstone ibland....

Så finns det ju också gestalter som med sina rörelser representerar andra sorters människor, andra karaktärer, andra sorters liv och livsöden. Ett exempel är mycket anslående. Med en distinkt och beslutsam kraftutveckling springer några figurer omedelbart upp i något som påminner om ett militärt givakt, med ena armen höjd till reglementsenlig hälsning:

Den militära associationen är naturligtvis bara en av många, alla har vi nog några mer eller mindre specifika roller, på både gott och ont, att låta de här figurerna ge gestalt åt. Sådana här rörelser och kroppshållningar kan vara uttryck för så mycket; att stå upp för sina rättigheter, ta initiativ, våga gå in i ett nytt livsskede, be någon dra åt helvete etc.

Det är en sorts abstrakt människoskildring som Tora Windahl här utvecklar. Abstraktion innebär ju att man skalar av vissa drag hos det man vill gestalta, för att istället låta andra drag framstå med större tydlighet.
När man bortser från färger, blomlådor, fönsterspröjsar och smickarglädje på ett hus och helt enkelt låter det representeras av en rektangel så har man gjort en abstraktion för att framhäva det geometriska grundformen.

Tora Windahl har skalat bort sådana individuellt personliga kännetecken som ansiktsdrag, mimik, sätt att tala med mera. Ja hon har ju tagit bort huvuden och ansikten helt och hållet.

Vad har hon därmed vunnit?

Ja, hon har väl vunnit vad man brukar vinna på en väl genomförd abstraktion: ökad tydlighet åt det man särskilt vill betona och lyfta fram. Och här är det just det basala kroppsspråket som framhävs så att det får stå för hela uttrycket av det inre livet.

Och att det är abstraktioner vi har att göra med gör inte det här konstverket mindre berörande. De basala kroppsrörelsernas språk talas med stor kraft och tydlighet till känslans resonansbottnar djupt inne i vår mänsklighets innersta rum.

Det är svårt att inte känna med alla dessa gestalter som på ett rent och enkelt sätt visar upp människolivets inre grundformer.

Omgörning

Jag håller på med att strukturera om den här bloggen så att den ska få ett mer ändåmålsenligt upplägg. Därför ser den just nu lite konstigare ut än vanligt här och var. Ska förhoppningsvis bli bättre om ett tag.