Carl Hammoud (2); Svindlande 3-D-landskap...

Carl Hammoud
Polygraph
Stenasalen, Göteborgs konstmuseum
Utställning till den 21 november

Acrophobia Vertigo består av två (som det verkar) likadana målningar ställda mot varandra. Bildernas inre rumslighet verkar något underligt tillvrickad.....

Det här bildrummet ska dessutom ha någon sorts referens till Alfred Hitchcooks film En studie i brott. På vilket sätt vet jag inte riktigt, men ett synminne från en gammal Hitchcook vidrör mig svagt......

De här målningarna är ju i sig själva ganska intressanta att betrakta, men det blir en...

....ännu mer svindlande visuell upplevelse om man på nära håll tittar i bägge de här vinklade speglarna (ett öga för varje spegel) med näsan riktad mot springan emellan dem.

Då ser man rummet med alla dess väggar, trappor golv och bjälkar i en mycket övertygande 3-D-version av målningarnas innehåll; ett illusoriskt 3-dimensionellt arkitektoniskt landskap breder ut sig inför betraktarens ögon...

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, måleri, estetik, konstteori, konsthistoria, Carl Hammoud, Polygraph, Göteborgs konstmuseum, modernism, postmodernism

Stilleben med diverse objekt....

Stilleben med vinglas (att dricka te ur) terminalglasögon, termos, almanacka, telefonsladd, hållare för klisteretiketter och keramikmugg för pennor......

Har just sett filmen Miraklet i Lourdes där en ung förlamad kvinna blir botad, som det verkar genom Guds nåd.
Det märkliga med filmen är att den visar hur en sådan händelse ter sig ur någon sorts vardagsperspektiv. Miraklet ska integreras i livet efter och blir inte längre något märkligt men ändå....

Disidentifikation (11): Celestial teapot....

Disidentifikation
Celestial Teapot
Lukas Duwenhögger
Göteborgs konsthall

Det här verket består av ett högt torn med trappor hela vägen upp till en plattform med en stor tekanna på toppen.
Det är tänkt som ett monument över de homosexuella människor som dödades av nazisterna i Tyskland.

Den tilltänkta höjden var 20 meter. En rad konstnärer tävlade om att få utföra monumentet och Duwenhöggers förslag vann inte. Men här finns det i alla fall i miniformat...

Man kanske kan undra över vad det här har med homosexualitet och nazism att göra. Det finns en hel del extra information i den broschyr som varje besökare får med sig på sin upptäcktsfärd genom utställningen.......

Tekannan, the celestial teapot, ska referera till tehus, som en gång var mötesplatser, "cruisingplatser", för homosexuella män. Jag har aldrig tidigare hört talas om att just tehus har haft den funktionen.......

Om vi tittar på tekannan lite närmare, så ser vi att det sticker ut en gestikulerande arm på var sida.
Dessa gester ska, enligt muntlig information, också ha haft någon sorts homoerotisk innebörd...

Så här långt skrev jag innan jag gick till sängs igår kväll. När jag lagt mig tänkte jag:

"Nej tack, jag vill inte ha den här bakgrundsinformationen .
Det hade räckt med titeln"Celestial teapot" för att få mina tankar att börja vandra sina egna vägar....."

Å andra sidan var ju den här skulpturen faktiskt menad som ett monument över dödade homosexuella och det hade jag aldrig kunnat tänka ut på egen hand.

Jag undrar förresten hur det förslag till monument som vann såg ut och vilka sinnrika koder det kan ha byggt på...

(Bilder: no 1 tack Göteborgs konsthall, övriga privata).

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, skulptur, estetik, konstteori, konsthistoria, konceptkonst, Celestial teapot, Lukas Duwenhögger, Disidentifikation, Göteborgs konsthall, modernism, postmodernism,

Disidentifikation (10); Ulrike Meinhof & Ziggy Stardust....

Disidentifikation
Nachsagen, Ich und Meinhof
Charlotte Gyllenhammar
Göteborgs konsthall

I det här verket framträder Charlotte Gyllenhammar i två skepnader: som vänsterterroristen Ulrike Meinhof och som popstjärnan David Bowies alter ego Ziggy Stardust.

Det är alltså konstnären själv som står modell för sina rollfigurer.
De syns på parallella videoprojektioner bredvid varandra och bägge roterar långsamt så att man hela tiden ser dem ur olika synvinklar.

Ulrike Meinhof kan jag tyvärr bara illustrera med en dålig privatbild. Men i bloggsammanhang anser jag att detta är i sin ordning, om det behövs för diskussion av videoverk:

Charlotte Gyllenhammar (ovan) som Ulrike Meinhof (stillbild av roterande kropp) Foto: privat

Ulrikegestalten framstår som nollställd, likgiltig, men kanske också med ett stänk av sorg och uppgivenhet i sitt väsen. Hon är klädd i gråaktiga fångkläder.

Något minspel ser vi inte mycket av. Man har inte mycket att utgå från om man ska tillämpa någon form av empati här.....

Charlotte Gyllenhammar (ovan)som Ziggy Stardust (stillbild av roterande kropp) Foto: pressbild, Göteborgs konsthall.

Nedan ser vi några andra versioner av Ziggy Stardust, men här är det David Bowie själv som står för kroppen.....

I Gyllenhammars version av Ziggy är han klädd i en ljusflimrande mantel och ansiktet är ofta upplöst i ljusfläckar eller dolt bakom föränderliga ljusfält.

Det blir en smått mystifierad och meditativ stämning över det här verket. Och det går att sitta och se de bägge gestalterna genomgå sina monotona förvandlingar och låta känslorna komma och gå.

Men det väcker också många frågor, varav några har anknytning temat identitet/disidentifikation:

Har David Bowie med sin Ziggy Stardust disidentifierat sig själv? (så att säga "avsagt sig" eller "avlagt sig" en identitet?)

Är Ziggy bara en maskeradfigur att gömma sig bakom, eller en gestalt att identifiera sig med känslomässigt?

Är han ett skal utan kärna? En rigid stereotyp?
Eller är han tvärtom en figur genom vilken Bowie kan leva ut en del av sina annars dolda sidor?
Hur känns det för David Bowie att vara Ziggy Stardust? Hur känns det för Charlotte Gyllenhammar att gå in i den här rollen?

Ulrike Meinhof är väl lite av en kontrast till Ziggy. Hennes framträdande verkar på ett plan vara urtypen för realistisk människoskildring.

Men å andra sidan verkar hennes inre så oåtkomligt, och hennes varelse ändå så förknippad med associationer, att hon kanske också blir en sorts Ziggy Stardust, fast med ett annat innehåll:

ULLY EARTHDUST?

Kanske det. Terroristen Ulrike Meinhof/Ully Earthdust som mitt alter ego. Det låter intressant på något sätt....

Och i så fall skulle jag kunna göra som David Bowie med sin Ziggy: gå in i den "främmande" identiteten och utforska vilka tankar och upplevelser jag möter.
Fast jag får kanske vara försiktig med att förverkliga mina ingivelser i det verkliga livet.....


Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, video, fotografi, bild, estetik, konstteori, konsthistoria, konceptkonst, Disidentifikation, Charlotte Gyllenhammar, David Bowie, Ulrike Meinhof, Ziggy Stardust, Göteborgs konsthall, modernism, postmodernism

Färg & Geometri; Skotsk kiltestetik...

Jag sitter ofta och njuter av den skotska kiltestetiken online (se länk nedan). Det handlar om de ofta mycket anrika mönster som inte bara används till kiltar utan även till exempelvis slipsar och halsdukar.
De olika klanerna och släkterna har sina egna mönster, "tartans", som det heter på skotska/engelska, "tartaner" på svenska kanske...

Det är fascinerande att botanisera i all denna skönhet som lockas fram ur ett formellt sett ganska stramt grundkoncept med linjer, band, och elementära geometriska former som rektanglar och kvadrater.
Här är det några halsdukar i ren lammull som får träda fram:

Muted hunting Stewart (ovan). Namnet betyder att det här mönstret är knutet till klanen Stewart. Vad innebär "hunting" här? Kanske har det helt enkelt något med jakt att göra (kilt för jaktbruk?).
"Muted" då? Ja, det brukar finnas olika varianter av tartaner för de olika ätterna, en del betecknas som "ancient", andra som "modern" och "muted" kan nog innebära att det är fråga om en liten "mutation" i förhållande till ett givet mönster.

Antique Buchanan. Här har vi något riktigt gammalt får man förmoda. Att jag valt just de här halsdukarna beror på att de påminner om hösträdens färger förresten. ....

Autumn Buchanan. Den här ska jag nog beställa för eget bruk. Riktigt höstlig och dessutom med underbara färger i rutmönster som för tankarna till Paul Klee, en av mina favoriter bland den tidiga modernismens lärofäder....
Jag visar några exempel på mönster som kanske inte påminner om trädens höstfärger, men som har drag av höstens och vinterns mörker och fördolda ljus i sig. Den ovan är förknippad med släkten MacKenzie.

Ovan ser vi en av de mest berömda "tartanerna". Den heter Black Watch ("modern" tror jag till och med). Den är inte knuten till någon speciell ätt, utan till ett regemente: The Royal Scottish Highland Regiment .
Jag har en slips i dessa färger och den är verkligen ett mästerverk när det gäller diskret välavvägda färgklanger och sättet att låta mörker och ljus träda fram tillsammans....

Titta gärna på länken här:

http://www.highlandstore.com/

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, estetik, konstteori, konsthistoria, modernism, postmodernism, Skottland, tartans

Som synes (?)

Skugga är väl bara frånvaro av ljus? En frånvaro som trots allt är en sorts närvaro.
Men kan frånvaro vara närvarande?

Kanske kan vi lösa problemet genom att helt enkelt beteckna denna slags närvarande frånvaro som +frånvaro+...

Frånvaro kan inte vara närvarande men +frånvaro+ kan det....

Det finns faktiskt problem som är lätta att lösa. Som i det här fallet....

Det var inte jag....

Jag har inte haft något med det här att göra...det vill säga: det var inte jag som lade de här små fragmenten så här. Inte som jag kommer ihåg i alla fall.....