Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, foto, fotografi, estetik, skulptur, måleri, readymades, modernism, postmodernism, filosofi
Jag skriver om konst i olika former och är intresserad av det mesta, det må sedan kallas traditionellt, samtidskonst, modernistiskt eller postmodernistiskt. Dessutom publicerar jag en hel del egna fotografier i olika genrer.
Om mig
- Carl-Gustaf Wikstrand
- Jag är 60 år gammal och bor i Uddevalla där jag arbetat som journalist. Har också genom åren pysslat en hel del med filosofi, både inom och utom de akademiska sammanhangen. Är intresserad av mycket (för mycket säger en del) och har ett ganska passionerat förhållande till det jag är intaggad på.
lördag 21 november 2009
Galleri Biskopsgården; Spridda intryck (2)
Här dyker ytterligare några märkligheter ur Biskopsgårdens readymadevärld upp....
Rund form med fåror och gropar....
Dramatisk antydan I....
Postmålerisk abstraktion (readymade)....
Meningsarkeologi I
Utan titel...
Målerisk skulptur (readymade)
Meningsarkeologi II
Dramatisk antydan II
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, foto, fotografi, estetik, skulptur, måleri, readymades, modernism, postmodernism, filosofi
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, foto, fotografi, estetik, skulptur, måleri, readymades, modernism, postmodernism, filosofi
Galleri Biskopsgården; Spridda intryck (1)
Några bilder ur Biskopsgårdens readymadevärld.....
Gult bakom galler...
Form och formlöshet....
Centralfigur....
Auktoritärt....
Antiauktoritärt.....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, foto, fotografi, skulptur, måleri, estetik, readymades, filosofi, modernism, postmodernism
tisdag 17 november 2009
Beyond painting (3); Från sidan sett....
Beyond painting
Konsthallen, Uddevalla
Mikael Fagerlund visar bland annat White Coloured Stripes som består av nio smala rektangulära former som framifrån sett går i vitt. Materialet är acrylglas och rektanglarna är målade med vinylfärg på baksidan.
Tittar man riktigt noga kan man även framifrån, eller ur mycket liten vinkel, se en svagt färgad aura som strålar ut kring de skarpa vita formerna.
Ser man verket från sidan så framträder de underliggande färgerna som ränder.
Verket framstår alltså som en 3-dimensionell målning ("färgfläckar" utspridda i rummet), eller kanske, om man så vill, som en målad skulptur....
Man kan förändra dess karaktär genom att betrakta det ur olika synvinklar....
Kanske är det lite oklart vad som ska räknas som det här verkets framsida.....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, skulptur, måleri, estetik, kultur, filosofi, modernism, postmodernism
Konsthallen, Uddevalla
Mikael Fagerlund visar bland annat White Coloured Stripes som består av nio smala rektangulära former som framifrån sett går i vitt. Materialet är acrylglas och rektanglarna är målade med vinylfärg på baksidan.
Tittar man riktigt noga kan man även framifrån, eller ur mycket liten vinkel, se en svagt färgad aura som strålar ut kring de skarpa vita formerna.
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, skulptur, måleri, estetik, kultur, filosofi, modernism, postmodernism
måndag 16 november 2009
Beyond painting (2); Språk och bild...
Beyond painting
Konsthallen, Uddevalla
Mikael Fagerlund, Miguel Mont, Wolfram Ullrich.
I den utställningskatalog som getts ut i samband med den här utställningen (Katalogen heter också Beyond painting och är dessutom mycket fin) finns det en intressant kontrast att begrunda.
Den handlar om i vilken utsträckning man med hjälp av det verbala språket kan fånga något av innehållet i visuella konstverk.
I en text skriver Hannelore Paflik-Huber 0m Wolfram Ullrichs konst, och om jag fattat henne rätt anser hon att hans verk kan fungera som visuella modeller för den subjektivt upplevda tiden (i motsatts till en "objektiva" klocktiden).
Hon för fram sina idéer med en klangbotten hos den franske filosofen Henri Bergson (1859-1941 ).
En av hans huvudteser är den att "nuflödet" (La durée), det upplevda flödet av tid, är ett av fundamenten för vår världsbild.
Hannelore Paflik-Huber skriver:
"Och exakt den upplevelsen besannas i varseblivningen av Ullrichs verk......Den är den personliga, individuella inre tid som Bergson kallar "upplevd tid".
Hon skriver också:
"Verken är en visuell gestaltning av ´tidens expansion´". Vi kan tillämpa begreppet nu på var och en av färgytorna. Nuet upprepas, används seriellt, och förvandlas därmed till begreppet varaktighet."
I en annan text i katalogen skriver Claire Roudenko Bertin och John Sundqvist om hur vi kan bygga en "fördämning av ord" mellan oss själva och konstverken.
De skriver också: "ju mer man talar om dessa saker, desto mer förnekar man dem"...
..och på ett annat ställe:
"så snart jag öppnar truten åtskiljer jag
när jag säger något om saken är saken förgjord"
Här uppstår frågan:
Har Hannelore Paflik-Huber fastnat i en fälla som vi kan kalla just en "fördämning av ord"?
Hon skriver visserligen inte att orden ska vara modeller för nuflödet, utan de visuella konstverken.
Men hennes förhållningssätt är ändå i hög grad verbalt-teoretiskt och konstverkens status av modeller backas upp och uttolkas inom en i filosofisk referensram.
Hon "öppnar truten" och frågan om saken därmed är "förgjord" kan ställas.
Ju mer man talar, desto mer förnekar man.....
Och på så sätt bildar de här texterna intressanta kontraster och komplement till varandra.
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, skulptur, konstteori, estetik, filosofi, modernism, postmodernism
http://intressant.se/intressant
Konsthallen, Uddevalla
Mikael Fagerlund, Miguel Mont, Wolfram Ullrich.
I den utställningskatalog som getts ut i samband med den här utställningen (Katalogen heter också Beyond painting och är dessutom mycket fin) finns det en intressant kontrast att begrunda.
Den handlar om i vilken utsträckning man med hjälp av det verbala språket kan fånga något av innehållet i visuella konstverk.
I en text skriver Hannelore Paflik-Huber 0m Wolfram Ullrichs konst, och om jag fattat henne rätt anser hon att hans verk kan fungera som visuella modeller för den subjektivt upplevda tiden (i motsatts till en "objektiva" klocktiden).
En av hans huvudteser är den att "nuflödet" (La durée), det upplevda flödet av tid, är ett av fundamenten för vår världsbild.
Hannelore Paflik-Huber skriver:
"Och exakt den upplevelsen besannas i varseblivningen av Ullrichs verk......Den är den personliga, individuella inre tid som Bergson kallar "upplevd tid".
Hon skriver också:
"Verken är en visuell gestaltning av ´tidens expansion´". Vi kan tillämpa begreppet nu på var och en av färgytorna. Nuet upprepas, används seriellt, och förvandlas därmed till begreppet varaktighet."
De skriver också: "ju mer man talar om dessa saker, desto mer förnekar man dem"...
..och på ett annat ställe:
"så snart jag öppnar truten åtskiljer jag
när jag säger något om saken är saken förgjord"
Här uppstår frågan:
Har Hannelore Paflik-Huber fastnat i en fälla som vi kan kalla just en "fördämning av ord"?
Hon skriver visserligen inte att orden ska vara modeller för nuflödet, utan de visuella konstverken.
Men hennes förhållningssätt är ändå i hög grad verbalt-teoretiskt och konstverkens status av modeller backas upp och uttolkas inom en i filosofisk referensram.
Hon "öppnar truten" och frågan om saken därmed är "förgjord" kan ställas.
Ju mer man talar, desto mer förnekar man.....
Och på så sätt bildar de här texterna intressanta kontraster och komplement till varandra.
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, skulptur, konstteori, estetik, filosofi, modernism, postmodernism
http://intressant.se/intressant
Beyond painting (1): Paradoxal stillhet....
Beyond painting
Konsthallen, Uddevalla
Wolfram Ullrichs verk bygger på kompositioner bestående av formellt strikta målade stålkomponenter, ofta sammanfogade till helheter med en , måhända inte helt entydig, men ändå riktad dynamisk framtoning.
Tillsammans ger de en perspektiveffekt som kan upplevas som en rörelse mitt i det stillastående, kanske som en inneboende antydan om potentiellt omtumlande skeenden som stannar vid blotta ansatsen till en förändring....
De kan framträda med en upplöst materialitet, som en uppenbarelse av något helt annat än det de fysiskt sett egentligen är.
Det handlar ju faktiskt om om 3-dimensionella objekt, men ibland förvandlas objekten, subjektivt sett, till något som mist sin tredje dimension.

Det kan bli frestande att gå fram och försiktigt peta på komponenternas icke-bemålade ytor för att förvissa sig om att de verkligen är uppbyggda av stål......

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, skulptur, bild, bilder, estetik, filosofi, konstteori, modernism, postmodernism
Konsthallen, Uddevalla
Wolfram Ullrichs verk bygger på kompositioner bestående av formellt strikta målade stålkomponenter, ofta sammanfogade till helheter med en , måhända inte helt entydig, men ändå riktad dynamisk framtoning.
Det kan bli frestande att gå fram och försiktigt peta på komponenternas icke-bemålade ytor för att förvissa sig om att de verkligen är uppbyggda av stål......
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, skulptur, bild, bilder, estetik, filosofi, konstteori, modernism, postmodernism
måndag 9 november 2009
What a wonderful world (6); Talar du DITT språk?
What a wonderful world
Göteborgs internationella konstbiennal 2009
Göteborgs konsthall
Susan Hillers videoverk The last silent movie består av en svart projektionsyta med texter på engelska i vitt längst ner. Texterna är översättningar av vad folk säger på utdöda, på gränsen till utdöda eller hotade/allvarligt hotade språk.
Vi ser inga ansikten, inga människor överhuvud taget. Vi hör det obegripliga talet och ser översättningarna.
Man berättar om vardagslivet och sjunger sånger. En del berättar roliga historier, eller talar om seder och tänkesätt. Flera talar om sina relationer till "the whiteman".
Avslutningen är ganska häftig. Texten säger bland annat att comanchefolket en gång i tiden talade sitt eget språk och att detta folk en gång kommer att tala comanchespråket igen.
Så slår det mig plötsligt att just denna talare inte talar sitt eget hotade språk utan engelska/amerikanska.
En engelskatalande comancheindian säger att hennes hotade språk ska bestå och talas av alla igen.
Men detta betyder kanske att hela den kultur och samhällsform som comancheindianerna levde i på något sätt också måste återuppstå.
Det är väl så, att ett utrotat språk även innebär en utrotad kultur och att ett levande språk kräver en levande kultur som grogrund.
Om det är så får comanchespråkets anhängare ingen lätt uppgift....
Så några ord om den text vi ser på bilden ovan:
"Can you speak your language?"
Jag har inget minne av att just denna fras finns med i det verk jag såg/hörde på Konsthallen.
Men frågan har i vilket fall som helst ställts och svaret på den kan verka uppenbart.
Det är klart att jag talar svenska.
Men frågan kan också ges en mer omfattande och mer problematisk innebörd.
Har jag, inom svenska språkets ramar, tillgång till de ord och begrepp som behövs för att uttrycka mina erfarenheter och behov, min livsvärld, min syn på mig själv och min relation till andra?
Och svaret på denna sista fråga är väl inte så självklart....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, video, film, estetik, filosofi, kultur, modernism, postmodernism
http://intressant.se/intressant
Göteborgs internationella konstbiennal 2009
Göteborgs konsthall
Susan Hillers videoverk The last silent movie består av en svart projektionsyta med texter på engelska i vitt längst ner. Texterna är översättningar av vad folk säger på utdöda, på gränsen till utdöda eller hotade/allvarligt hotade språk.
Vi ser inga ansikten, inga människor överhuvud taget. Vi hör det obegripliga talet och ser översättningarna.
Man berättar om vardagslivet och sjunger sånger. En del berättar roliga historier, eller talar om seder och tänkesätt. Flera talar om sina relationer till "the whiteman".
Avslutningen är ganska häftig. Texten säger bland annat att comanchefolket en gång i tiden talade sitt eget språk och att detta folk en gång kommer att tala comanchespråket igen.Så slår det mig plötsligt att just denna talare inte talar sitt eget hotade språk utan engelska/amerikanska.
En engelskatalande comancheindian säger att hennes hotade språk ska bestå och talas av alla igen.
Men detta betyder kanske att hela den kultur och samhällsform som comancheindianerna levde i på något sätt också måste återuppstå.
Det är väl så, att ett utrotat språk även innebär en utrotad kultur och att ett levande språk kräver en levande kultur som grogrund.
Om det är så får comanchespråkets anhängare ingen lätt uppgift....
Så några ord om den text vi ser på bilden ovan:
"Can you speak your language?"
Jag har inget minne av att just denna fras finns med i det verk jag såg/hörde på Konsthallen.
Men frågan har i vilket fall som helst ställts och svaret på den kan verka uppenbart.
Det är klart att jag talar svenska.
Men frågan kan också ges en mer omfattande och mer problematisk innebörd.
Har jag, inom svenska språkets ramar, tillgång till de ord och begrepp som behövs för att uttrycka mina erfarenheter och behov, min livsvärld, min syn på mig själv och min relation till andra?
Och svaret på denna sista fråga är väl inte så självklart....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, video, film, estetik, filosofi, kultur, modernism, postmodernism
http://intressant.se/intressant
söndag 8 november 2009
En flirt med modevärlden: Outfit Fars dag
Den som sett modebloggar eller motsvarande är kanske bekant med genren "outfitbilder".
Bloggisterna (oftast unga tjejer/kvinnor) tar en bild på sig själva med de kläder de tänker ha på sig under dagen och skriver vad det är för märken och var de kommer ifrån.
Nu fick jag flera klädpresenter av mina (vuxna) barn på fars dag och då tänkte jag slå till med en outfitbild jag också. Jag har aldrig sett att medelålders män gjort något sådant tidigare så jag kanske kan bli en föregångare?
Inspirationskällan är min kära dotter, som gjort många sådana här outfitgrejer på sina bloggar.
Dessutom: mode är ju en konstform det också...
Outfit fars dag: Jeans Dressman, skjorta US Polo (Kapp Ahl), tröja US Polo (Kapp-Ahl), strumpor kampanjpris på Dressman.
Läs även andra bloggares åsikter om Mode, konst, samtidskonst, bild, bilder, estetik, modernism, postmodernism
Bloggisterna (oftast unga tjejer/kvinnor) tar en bild på sig själva med de kläder de tänker ha på sig under dagen och skriver vad det är för märken och var de kommer ifrån.
Nu fick jag flera klädpresenter av mina (vuxna) barn på fars dag och då tänkte jag slå till med en outfitbild jag också. Jag har aldrig sett att medelålders män gjort något sådant tidigare så jag kanske kan bli en föregångare?
Inspirationskällan är min kära dotter, som gjort många sådana här outfitgrejer på sina bloggar.
Dessutom: mode är ju en konstform det också...
Läs även andra bloggares åsikter om Mode, konst, samtidskonst, bild, bilder, estetik, modernism, postmodernism
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
STORBILDSGALLERI
Här lägger jag ut bilder i lite större format .
Ex Machina Tora Windahl
Valand
Större kök. Skulptur av Beatrice Ehrström.