Utställning i Gerlesborgs-
skolans galleri
Varar fram till 10 oktober.
”Ömsinthet”.
Jag börjar den här texten med detta ord. Och jag associerar sedan även till ordet ”innerlighet". Varför kommer förhoppningsvis i någon mån att framgå nedan.
Leif Holmstrand skapar en del av sina verk genom att utnyttja tekniker som stickning och virkning. Andra material är plast, silikon, tvättlina, hår, glasfiberplast, glas, trä, grova linor, stearin, metalltråd med mera.
Det finns flera möjliga förhållningssätt till de olika verken. En del av dem inbjuder till något vi kan kalla ”estetisk kontemplation.”
Här finns verk som helt enkelt är konventionellt vackra.
Ett exempel är Fall, bestående av en stickning dragen över ett litet prydnadsbord:
Ett annat exempel är Med huvudet i magen, där stickade och virkade ”plagg” hänger på en galge:
Här ser vi mjuka och behagfulla former med tydliga referenser till klassiskt klädmode. Titeln kanske kan kanske problematisera det verket (0van) något men hos mig rör den inte upp några större tankevirvlar. Tidlös elegans och harmoniska former.......
Dubbelkropp heter ett annat textilt verk. Det består av en stor kudde, överdragen med en orange stickad polotröja:
Här är det dags att i förbifarten konstatera att ljus och skugga i galleriet störde fotograferingen av konstverken ganska rejält. Men vi för nöja oss med det som ändå gick att åstadkomma.
Ett intressant verk är Brits, vars grundstomme enligt verkförteckningen är en sittmöbel. Denna stomme har sedan klätts över med ett yttre skikt bestående av lager på lager av åt alla håll och kanter slingrande rosa och blå tvättlina och tunna likaså slingrande strängar från en limpistol.
(Observera att skuggan enligt min mening bör inte bör betraktas som en del av verket.)Britsen kan ses som ett renodlat estetiskt objekt. Helheten skimrar av färg och ljus. Det är bara att betrakta och fångas av sina upplevelser.
Man behöver i det här läget inte ställa några frågor om vad det är man ser, vad det betyder, om det berättar om eller gestaltar något som ligger bortom konstverket och upplevelsen som sådan av det.
Som exempel kan vi ta verket Skiss, som består av en dockbarnvagn upphängd i ett nät av grovt blått rep:
Jag har dock svårt att ta till mig det här verket vare sig som ett estetiskt objekt eller som en blott och bart överraskande sammansättning av normalt sett åtskilda komponenter.För att Skiss ska öppna sig för mig måste jag se det som ett komplex av tecken som pekar utöver sig själva, som representerar något bortom den egna faktiska existensen.
Barnvagnen vill jag se som ett tecken för både barndomen och barnet inom oss, med allt det beroende, all den hjälp- och skyddslöshet som präglar denna aspekt av den mänskliga tillvaron.
Nätet ser jag som ett tvetydigt tecken för något som både skyddar och stänger det farliga ute, men som också kan stå för instängdhet och fångenskap, för krafter som begränsar liv och växt.
Att även hjulen är intrasslade i nätet, så att de inte kan rulla, blir en teckenaspekt som ytterligare understryker bundenheten och inskränkningen av ett möjligt livsrum.Man kan kanske tycka att sådana här tolkningar är godtyckliga och schablonmässiga och att de förminskar och stympar konstverket till något som kan stängas in i intellektuella kategorier. Men för min del är detta det förhållningssätt som gör verket intressant och engagerande.
Och den partiella översättningen till verbalt tänkande innebär inte att det utställda verket blir onödigt. Det blir istället viktigt som visuell förstärkning och fördjupning av de känslomässiga bottnarna under tolkningens tankeinnehåll.
Ett annat verk jag gärna presenterar har titeln Trefötter, och den titeln kommer uppenbarligen från den skara bokstavliga trefotingar som utgör den ena av verkets komponenter (enligt verkförteckningen formade av ståltråd och tvättlina):
Den andra komponenten verkar vara en någorlunda vanlig shoppingväska.
Verket utgörs av helheten av trefotingar och shoppingväska. Och det går förstås alldeles utmärkt att ställa sig något frågande inför detta arrangemang.
För mig fick det här verket sin kraft från en snabb intuitiv koppling till innebörden: Mor och barn. Teckenkaraktären blir här helt uppenbar och den är inte uttänkt, utan drabbade mig direkt och utan medvetna analytiska tankemödor.
Och när jag ser på verket ur denna synpunkt blir det så känslomässigt berörande att jag har svårt att tänka mig att konstnären själv inte skulle ha liknande associationer kring sin skapelse.
Här finns också en av grunderna till att jag började den här texten med orden Ömsinthet och Innerlighet.
Formellt sett skulle man kunna tänka sig många andra tolkningar, till exempel "officer med soldater" eller "chef med underställda". Men nej, för mig är väskan mycket moderlig och hon omfamnar sina små trefotsbarn med sina omsorger.
Och man ser väl som man är; vissa tolkar in mycket känslor i ett verk, och om man som jag tolkar in "mor och barn" beror det kanske på att jag har ett större behov av barnaskap än av underkastelse....
Två andra verk, som bägge bär titeln "Utan titel", ser jag själv som en helhet av två interagerande komponenter. Den ena komponenten ser ut så här:
Här nedan verkar det hända något; det ser ut som om den orangepräglade varelsen försöker närma sig den andra:
För mig blir det här en sorts bild av ett kontaktsökande möte mellan två mänskliga varelser, kanske ett trevande försök att etablera någon sorts gemenskap mellan två individer.
I kraft av vad ser jag dessa icke-mänskliga ting på detta sätt?
Det är, tror jag, en fråga om ett intuitivt teckentydande, där tecknen inte är helt konventionella, utan mer framstår som ett allmänmänskligt betydelsekapital.
De klädlineklädda glasglobernas form är ett exempel. För det första kan vi förstås helt enkelt se dem som tecken för huvuden.
Men det finns psykologiska experiment som tyder på att vi tenderar att förknippa runda former med sådana kvaliteter som mjukhet, värme, godhet och generositet.
Den rätlinjiga spetsformade triangeln skulle istället stå för sådant som är hårt, kallt och kalkylerande. Och de här sambanden är alltså inget vi tänker ut, utan något som någorlunda direkt uppfattas utan medveten analys.
Att den vita figurens glasklot är fyllt med hår har också betydelse. Hårets funktion är här, tror jag, att drastiskt och med eftertryck föra tanke och känsla in till det mycket intimt och kroppsligt mänskliga, till något som kanske till och med ligger bortom våra kulturella överlagringar.
De här två sista bilderna av verken visar ganska eftertryckligt att vi här har att göra med.....
.......ett kroppsspråk, ett språk av former och elementärt meningsbärande åtbörder, som också kan utnyttjas som alfabet inom visuell konstnärlig gestaltning.
Skulpturen nedan, vars ytterdelar här tyvärr delvis faller i skugga, heter inte Utan titel, utan Syskon. Här styr konstnären våra associationer och det gör han kanske rätt i.
Om vi åter ser formellt på verket, så skulle det kunna gestalta en mängd olika saker. Utöver titeln tror jag att materialet i det här fallet är viktigt.
Hade ytterändarnas runda former varit av blank plast och mellandelen en stel pinne, så hade våra tankar kanske gått till avbildningen av en kemisk förening mellan två atomer.
Men nu är ytan tilltygad och knölig och och färgen har karaktär av sådant som honung, fett eller vax. Jag tror det får en effekt som liknar hårets i exemplet ovan. Våra associationer förankras i det basalt animala och.....
.........tillsammas med titeln leder det till en fördjupad känsla för vad detta med syskonskap (och kanske gemenskap i allmänhet) i grunden innebär.
Det handlar kanske om att följa mänskliga relationer till deras rötter i något som vi inte har rationell insikt i.
Och visst finns här ett drag av ömsinthet.........
http://intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om Samtidskonst, konst, foto, fotografi, skulptur, kultur, konstteori
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar