Annika Ström
Konsthallen, Bohusläns museum, Uddevalla
Igår kväll skrev jag ett inlägg om den här utställningen och när jag skickat ut det i internetrymden kände jag en lite smågnagande osäkerhet. Gnagandet handlade om det jag skrivit om ett av videoverken, All my dreams have come true, som består i ett samtal om hur man ska översätta frasen "Alla mina drömmar har blivit verklighet" till engelska.
Jag tolkade verket som att det egentligen, i någon sorts underliggande djupdimension, handlar om livsmeningsfrågor. Och innehållet i den smågnagande osäkerheten var detta: kanske finns här ingen djupdimension?
Ett annat verk , Dirk-the stand in, består i en videoslinga med en sjungande man på en estrad. Med hjälp av den utställningsguide med hörlurar jag fått låna i receptionen fick jag reda på bakgrunden till verket. Annika Ström var inbokad för att göra ett scenframträdande i Oslo, men hade inte lust att åka dit. Istället ordnade hon med en stand in som sjöng hennes egna sånger. Videoverket dokumenterar resultatet.
Men djupdimension? En lite nonchalant avslappnad livsínställning kan här kanske spåras, men finns det egentligen något mer att ta till sig?
Den bärbara uställningsguiden upplyste mig också om innehållet i verket Danke, som visar två flickor som dansar till sång och musik. Annika ström hade haft ett arbetsstipendium i Berlin och skulle på något sätt avsluta året med en utställning. Hon valde att låta de här flickorna dansa medan sången upprepar (översatt till svenska): "Tack för detta år konstnärsnämnden" .
Man hade kanske förväntat sig något annat som avslutning på ett års arbetsstipendium. Men Annika Ström avstår från det konventionella och gör istället något i en anda som påminner lite om den i Dirk-the stand in.
J0, det är ganska skönt att det finns människor som gör det oväntade och normbrytande, som struntar i krav och förväntningar och går sin egen väg. Men finns här något mer? Något som måste tolkas för att vi ska kunna uppleva det?
Åter till "All my dreams have come true". Mot bakgrund av Dirk the stand in och Danke förstår jag att man inte behöver läsa in några djupdimensioner i verket. Kanske det gravallvarliga sökandet efter djup under ytan är något vi kan frigöra oss från? Och att poängen med detta, och flera andra verk, är en stor befriande tomhet?
Kanske är det så. Men om en stor befriande tomhet är en sorts djupdimension.....
Läs även andra bloggares åsikter om Samtidskonst, konst, bild, bilder, kultur, estetik, uddevalla, annika ström
http://intressant.se/intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar