Bröderna Wright uppsöker Kitty Hawk (1); Vi själva..

Idag har jag umgåtts med Lars Gustafssons diktsamling Bröderna Wright uppsöker Kitty Hawk.

Jag har köpt den på Nordbergs antikvariat i Uddevalla. Boken kom ut 1968 och är nog "redan" svagt gulnad.

Kommer faktiskt ihåg en recension av den i Svenska Dagbladet, som jag till och med sparade och lade undan. Då var jag 15 år gammal. Den var i mitt förvar i många år, men till sist åkte den ut med soporna.

Recensenten hade lite svårt för följande rad i en dikt med samma titel som boken (min kursivering):

Dresden. Hanoi. Och det "gnostiska mörkret".

Dresden som bombades sönder under andra världskriget, Hanoi i Nord-Vietnam som bombades sönder under det då pågående Vietnamkriget.

Och så det " gnostiska mörkret".

Lars Gustafsson är en mycket läsvärd poet. Han kan med lätt hand och hur naturligt som helst desarmera det "vanliga pratet" och som en magiker kasta ett helt nytt och oväntat ljus över vår vardagstillvaro.

I dikten "Levande och döda" berättar han först om isblommor och saltkristaller, om tygdjuren han hade som barn och som man talade om som personer.

Han talar om tennsoldaterna med "sina stela olyckliga ansikten".
Han nämner en trumpetare som ingår i ett stort orgelverk och som "i ett bestämt ögonblick höjer trumpeten/ och blåser i tre väderstreck".

Så fortsätter han:

"....
Allt detta som imiterar liv, misslyckas
och bedrar oss inte.

Men kring dessa ting, kristaller
leksaker, trumpetare

står ett uttryck av sorg, av vemod
Och det är inte imiterat.

Vi känner det genast.
Och minns oss själva".

Det slår mig att poesin kanske är en sorts vetenskap. Men jag vet inte riktigt om vad....

Och så den utmanande tanken att poesin i så fall kanske är en vetenskap som trots allt överskrider oss själva.......

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, konceptkonst, lyrik, poesi, litteratur, estetik, filosofi, modernism, postmodernism