De första tre raderna i TS Eliots dikt The love song of J. Alfred Prufrock (1917) har av någon beskrivits som en "fanfar" för den litterära modernismen. "Geniala" har de också kallats.
Kanske kan det ligga något i det:
"Let us go then, you and I
When the evening is spread out against the sky
Like a patient etherised upon a table;"
Gunnar Ekelöf står för en klassisk försvenskad version:
"Så låt oss vandra, du och jag,
nu, när aftonen mot horisontens rest av dag
ligger sövd som sjuklingen på läkarbordet;"
Det verkar klart att Gunnar Ekelöf här åstadkommit en egen poetisk innovation, vilken som sådan må vara hur bra som helst, men genom att vara just en innovation avlägsnar den sig från grundtexten.
En mer bokstavstrogen tolkning skulle kunna vara något i stil med:
"Så låt oss vandra, du och jag
när kvällen spridits över himlen
som patienten i narkos på läkarbordet;"
Tja, vad ska vi nu tycka om detta?
Om vi utgår från grundtexten, verkar poängen ligga i en sorts jämförelse mellan den mörknande kvällshimlen och det mentala mörker som en patient på operationsbordet försätts i.
Och detta att himlen gradvis mörknar formuleras poetiskt som att kvällen sprider sig över himlen.
Men då uppstår några frågor:
Kan det möjligen vara så att Gunnar Ekelöf reparerade en oklarhet i Eliots dikt?
Är Ekelöfs tolkning är bättre än Eliots originaltext?
Kan det till och med vara så att Ekelöfs tolkning ligger närmare originalets mening än originalet självt....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, estetik, litteratur, poesi, lyrik, TS Eliot, Gunnar Ekelöf, översättning, tolkning, modernism, postmodernism
2 kommentarer:
You have a very good blog, with interesting and beautiful images.
Congratulations and best wishes from Barcelona.
But perhaps you did not understand the text?
Skicka en kommentar