Beständigt och flyktigt I
Beständigt och flyktigt II
Beständigt och flyktigt III
Beständigt och flyktigt IV
Beständigt och flyktigt V
Läs även andra bloggares åsikter om Bild, bilder, konst, samtidskonst, foto, fotografi, estetik, readymades
Videoverket består av enskilda projektioner av körens medlemmar, som tillsammans sjunger sångerna på den här plattan. Medlemmarna i kören uppges alla vara Lennonfans. (För bildfakta se nedan)Jag tror nog att John Lennon själv skulle tyckt om det här verket. Det är en originell och kreativ gestaltning av själva sångmaterialet.
Framförandet har också ett drag av den enkelhet och direkthet i tilltalet som John Lennon själv har i sina originalversioner.
Dessutom är det riktigt intressant att se hur de de enskilda körmedlemmarna lever sig in i sångerna på sina egna individuella sätt och hur alla bidrar till helheten.
Eftersom jag inte kan visa mer än en stillbild från själva videoverket, så lägger jag istället in en inspelning från YouTube med John Lennon/Ono Plastic band. Jag väljer Mother, där John enkelt men starkt sjunger om sin relation till sina föräldrar:
Här är texten till låten:
Mother, you had me, but I never had you
I wanted you, you didn't want me
So I, I just got to tell you
Goodbye, goodbye
Father, you left me, but I never left you
I needed you, you didn't need me
So I, I just got to tell you
Goodbye, goodbye
Children, don't do what I have done
I couldn't walk and I tried to run
So I, I just got to tell you
Goodbye, goodbye
Mama don't go
Daddy come home
(repeat 9 more times)
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, video, bild, bilder, film, what a wonderful world, John Lennon, Candice Breitz, modernism, postmodernism
Fakta om bilden från videoverket: Candice Breitz: Working Class Hero (A Portrait of John Lennon) (2006)Installationsbild: Bawag Foundation, Vienna, 2006. Foto: Alex FahlCourtesy: Candice Breitz & Jay Jopling / White Cube
Det som bland annat är utmärkande, är att konstnären genom kolorit, patinering och genom att så att säga lägga en hinna över bildvärlden, främmandegör denna värld i förhållande till en möjlig bild av vår egen värld.
Att färgen får rinna i strimmor över duken bidrar också till en distansering från den "vanliga" upplevelsevärlden .....
Den här målningen (ovan och inzoomad nedan) har jag visat i ett tidigare inlägg och jag gör det igen. Längtan II (2007) vill jag minnas att den heter och jag kommenterade den då på temat det okända bortom döljande hinnor.
Även här har vi en kombination av en sorts igenkännbar naturskildring och ett drag av främmandegöring och mysticism.
Vi ser här ännu ett exempel på hur ett formellt sett ganska vanligt motiv får en aura av annanvärld över sig. 
Zornat ställde också ut en serie monokroma målningar i blå kolorit. De tre nedan har titlarna: Helsingfors, Berlin och 7:e april respektive:
Han låter dem formupplösas, förtunnas och tona bort, men inte över försvinnandets gräns.
Den heter Agrar referens, och specificeras närmare som en "platsrelaterad skulpturinstallation" av Erik Lennarth. Vi känner förstås igen vitinplastningen av hö i våra jordbruksmarker.....JPG)
Verket ovan hör inte till själva utställningen, utan är min egen skapelse. Jag kallar den Agrarteologisk referens, platsrelaterad fotoinstallation (sädesfält med kyrktorn).
Badende vinde av Bente Polano. (Kroppsform med den omgivande naturen som inälvor).
Betongskulptur av Teresa Holmberg och Jonatan Haner
(Den heter antingen Tove eller Firebringer, förmodligen Tove, jag har inte full koll på alla konstnärer och titlar från den här parkvandringen).
Figuren befinner sig ute i vattnet, som är fullt med gröna alger, eller någon sorts vegetabilier i alla fall....
Blå stabile, timmerskulptur av Josef Salamon.
Här kan jag tyvärr inte ange vare sig titel eller konstnär, men så här såg det i alla fall ut över en bäck i ett litet skogsparti i parken (ovan och nedan).
Det känns nästan som om de två verken ovan hör ihop med varandra på något sätt....
Diagram, betongskulptur av konstnärsduon Cubes..
Marsvin, glas och betong, av Pia Allen. (Marsvin lär betyda tumlare på danska)
Här ser vi en annan aspekt på Erik Lennarths Agrar referens (jfr ovan längst upp.
Knogelform, stengodsskultpur av Kirsten Ernst.
Objekt 2002, stålplåt, av Simon Jörgen Simonssen.
Oxiderat rum, skulptur av Jens Evald Hansen.
Reflektion, stålplåt och vatten, av Dan Lestander.
Här har jag inte heller någon uppgift om vare sig titel eller konstnär. Tyvärr...
Upphovsmannen till det här verket (0van) heter William Sweetlove och verkets titel/titlar är Cloned english terrier, red, Cloned english terrier, blue, och Cloned frogs on a galadress.
På klänningsskulpturen i bakgrunden kunde man faktiskt se små röda grodor utspridda över skulpturytan.
Här citerar jag gärna lite ur utställningskatalogen om Sweetloves verk:
"Hans fantastiska assemblage och konstverk vittnar om en humoristisk reaktion mot petit-bourgeois andan i vår vardag. Paradoxen, ironin och dualismen mellan det naturliga och det artficiella spelar en viktig roll i Willian Sweetloves konstverk. "
Soffa, gjutjärnsskulptur av Henrik Herrström.
The rat king, granitskulptur av Magnus Ringborg.
Utan titel, glasfiber, av Ulrik Wintersborg.
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, skulptur, bild, bilder, kultur, konstteori, estetik, filosofi, modernism, postmodernism
"trängde sig på och krävde att bli tydliggjord", och att det är:
"glappet-tomrummet, som är bildernas verkliga innehåll. Det spelar med kraft ut sin icke specificerade närvaro i målningarna."
Han formulerar det också som att "frånvaron tog kommandot över den målande handen. Resultatet blev strängt och kompromisslöst".
LG Lundbergs målning Jackan (0van) kommentarar Granath så här (i direkt anslutning till ovan):
"Då glider ett leende genom konstnärens penslar och han slänger sin jacka över kontorsstolen i ateljén och målar av den: Kan världen vara frånvarande så kan även jag, en viss balans återställdes därmed."
Det verkar som om ett fragment av något kan gestalta det som fragmentet förknippas med, men som självt är frånvarande i bilden.
I bilden av jackan är dess frånvarande bärare på något sätt närvarande.
Det är som om det frånvarande, trots sin frånvaro, ändå kan få någon sorts närvaro här och nu...
Annars kan man kanske säga att en bild av en jacka representerar en jacka och inget annat. Den gestaltar i sig inte frånvaron av allt den genom olika livssammanhang kan vara förknippad med.
Det fins ett tankesätt som gör det här någorlunda klart och redigt: det frånvarande kan bli närvarande helt enkelt genom att vi kommer att tänka på det, till exempel genom association från något som är närvarande på en målnings (eller en jackas) fysiskt påtagliga sätt.
Men ändå verkar det finns något i det frånvarandes närvaro som överskrider det individuellt påtagliga objektens tillvaro...
Den gamla strykerskan (ovan) målade LG Lundberg redan år 1968. Här ser vi en maskin, ett verktyg, som verkar övergivet när strykerskan och hennes sociala arbetssammanhang är borta.
Kvar finns en frånvaro av något som ändå kan kännas förtätat närvarande, fast mer som något ogripart och odefinierabart än som en konkret, välbestämd verklighet.
Olle Granath ser Den gamla strykerskan som en parallell eller förelöpare till några konstverk jag tagit upp i ett tidigare inlägg:
(http://carl-gustaf.blogspot.com/2009/09/lg-lundberg-och-bortomvarlden.html)
Det handlar om Skärm 28(1971-73):
...och om målningar ur....
...serien Stängsel ovan (1973-79).
Det skulle på något sätt vara samma gåtfulla närvaro av tomhetens frånvaro som talar till oss ur dessa tre målningar.....Så här skriver han:
"I den gamla strykerskan har väven redan börjat spännas över skärmarnas stativ och den galvade tråden att flätas till ett stängsel."
Kanske är det så....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, estetik, konstteori, filosofi, måleri, modernism, postmodernism
http://intressant.se/intressant
Hon uppges ha använt ett neonljuskors när hon for runt på sina frälsningsresor som lär ha gjort henne omåttligt rik.
I utställningskatalogen Nedslag konstaterar Olle Granath att konstnären successivt zoomar in motivet tills ......
.......bara delar av stativ, kors och kvinnokropp (ovan) återstår. Han sammanfattar också en av poängerna med serien så här: "I sekvensen töms bilden på mening och innehåll".
Detta är ju ett ganska naturlig konstaterande. Om en meningsbärande helhet reduceras till ett fragment av denna helhet, så ser vi inte längre innebörden i bildbudskapet. So what?
Kanske är det så här: om vi betraktar bilderna som påståenden, så kan den sista fragmentariska bilden bli ett påstående om att också det sammanhang som den första bilden gestaltar är tomt på verkligt substantiellt innehåll. Kvar blir en meningslös tomhet.....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, estetik, konstteori, LG Lundberg, måleri
http://intressant.se/intressant
För min egen del har jag inte upplevt den sortens gåtfullhet kring de här stängselmålningarna.De har inte väckt särskilt mycket tankar men däremot visuellt-sinnliga upplevelser.
De hör nämligen till den sorts bilder som visar ett eget omtumlande liv om man ställer sig och tittar på dem länge, oaavvänt och koncentrerat.
Nya enheter av stängslets kvadratiska grundformer samlas och grupperar sig i mönster av större block, mönster som ibland får ett inslag av dynamisk föränderlighet.
Nya, till en början oanade, färgnyanser flimrar till och svävande färgkroppar lösgör sig från ytan.
Skärm 19 (ovan), 1971-73, är väl en ganska uppenbar gestaltning av gränsen mellan känt och okänt, kanske till och med mellan begripligt och obegripligt, språk och icke-språk. De olika distinktionerna kan bli metaforer för varandra. Målningen har ett drag av surrealistisk öververklighet, eller kanske underverklighet, över sig.
Den ur transcendensaspekten mestspännande målningen heter Längtan II och är målad 2007 Här möter vi en konstruktion där konstnären med sina måleriska medel lyckats göra en kraftfull men ändå undanglidande gestaltning av en viktig gräns.
Den gräns det handlar om här är gränsen mellan sådant vi kan få kontakt med, och sådant som för alltid, och kanske till med nödvändigtvis, ligger bortom det kändas horisont.
Detta bortom känns vagt och tvetydigt, även om dess närvaro som sådan tar tag mig ordentligt.
Så här (ovan och nedan) här kan det se ut om vi sätter fokus just på delar av målningen som är särskilt relevanta ur den synpunkt jag just nu håller mig till.
Och den hetaste frågan här är kanske inte den om vad vi skulle upptäcka om vi kunde ta oss bortom hinnan som verkar utestänga oss från en hel värld av möjligheter, utan om det överhuvud taget finns något där som vi kan ta till oss.
Kanske skulle denna värld framstå som en ren tomhet för oss.
Tänk om vi skulle möta en verklighet utan objekt i tid och rum.....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, måleri, estetik, bild, bilder, filosofi, Uddevalla konsthall, LG Lundberg
