Jag skriver om konst i olika former och är intresserad av det mesta, det må sedan kallas traditionellt, samtidskonst, modernistiskt eller postmodernistiskt. Dessutom publicerar jag en hel del egna fotografier i olika genrer.

Om mig

Mitt foto
Jag är 60 år gammal och bor i Uddevalla där jag arbetat som journalist. Har också genom åren pysslat en hel del med filosofi, både inom och utom de akademiska sammanhangen. Är intresserad av mycket (för mycket säger en del) och har ett ganska passionerat förhållande till det jag är intaggad på.

Bloggarkiv

måndag 11 augusti 2008

Thomas Zornat och den viskande världen

Thomas Zornat
Med utgångspunkt
Stenasalen, Göteborgs konstmuseum

Samtidskonst, konst, måleri, Göteborg
Min första ryggmärgsreflex inför Thomas Zornats målningar var att han döljer något (vilket han väl också uppenbarligen gör.) Men han verkar dölja något för att kunna visa något annat.


Han monokromiserar sina motiv och lägger hinnor och streckmönster över dem. Han låter dem formupplösas, förtunnas och tona bort, men inte över försvinnandets gräns.


Allt finns kvar men i ett ljus som inte verkar höra denna världen till, som en viskning från en både främmande och igenkännbar parallellvärld till vår.


Allt framstår som minnen eller som möjliga händelser som aldrig förverkligades, sett genom någon sorts nostalgiskt vemod. Och samtidigt bär det vittnesbörd om något som framstår som djupt angeläget, även för oss i de (delvis) förverkligade händelsernas värld.



När jag ska sätta ord på mina upplevelser inför Zornats målningar kommer jag fram till två påståenden.

1: Det är som om han visar väsentligheterna i världen och tillvaron när den stumma materialiteten filtrerats bort.

Eller omvänt:

2: Det är som om det han visar är den bleka avglans av världen som blir kvar när must och märg sugits ut ur den.

Dessa bägge påståenden säger, för mig, något väsentligt om Zornats bildvärld, men går väl trots det inte riktigt ihop. Jag hamnar inte bara i mångtydigheter, utan i rena paradoxer.

Många av Zornats målningar är parafraser på andra konstverk. Lionardo da Vincis Nattvarden leder till den här bilden:


Och det är nog symptomatiskt att Zornat genomför parafrasen just så här.

Det som betraktas som viktigt och och centralt är borta, men de oväsentliga resterande fragmenten viskar om något som inte kan ses, men som ändå är närvarande och mycket fundamentalt för våra liv.

Och det är väl detta drag som gör många av Zornats målningar så mångbottnat utmanande...

3 kommentarer:

Olle sa...

Jag anar någon sorts traditionell mysticism här, ett sätt att peka på det som ligger under det vi vet något om.....

Tomas sa...

Finns det inte lite Andy Warholstuk på det här? Jag menar att Zornat med diverse måleriska knep gör bilden mindre genomskinlig för sitt innehåll. Och att resultatet blir att bilden blir hela verkligheten. Bilden som bild blir det enda och inget bortom.

Jan-Erik sa...

Jag undrar över det där med de väsentligheter som blir kvar "när den stumma materialiteten filtrerats bort".
Är det inte just stumhet som blir kvar i bilderna

STORBILDSGALLERI

STORBILDSGALLERI
Här lägger jag ut bilder i lite större format .

Ex Machina Tora Windahl

Ex Machina Tora Windahl

Valand

Valand
Större kök. Skulptur av Beatrice Ehrström.