A lack of sequence.
Anna Linderstam
Hasselblad center Göteborg.
Tidigare inlägg: 2008-08-10, 08-04, 08-01, 07-29, 07-26
Samtidskonst, foto, konst, Göteborg
Det omgivande rummet i denna bild är rofyllt och harmoniskt, en visuell smekning. Som målat av någon gammal mästare som en sober och elegant bakgrund till ett porträtt.
Väggen upplever jag inte som begränsande utan mera som en öppen rymd att utan möda och motstånd vandra in i.
Det är mot denna bakgrund vi ser kvinnans tillvrickade, förvridna kroppsställning. Här bryts harmonin. Denna förvridenhet är i sig själv ganska diskret, den innebär inga stora förskjutningar från någon sorts behagligare ”normalläge”.
I en visuellt mer ”bullrig” miljö skulle vi kanske inte ha lagt märke till det egendomliga med kvinnans belägenhet. Den är mer som en viskning än som ett skrik, men här blir den ändå något av ett utropstecken.
Och frågor om bakgrunden till den här scenen väcks. Tvång? En frivillig viljeansträngning? Varför?
När vi försöker föreställa oss någon inre värld som kan tänkas ta sig ett sådant här fysiskt uttryck känns möjligheterna både obegränsade och på något sätt ändå tillslutna. Bilden blir ett enda stort psykologiskt frågetecken.
Texten i utställningskatalogen ger förklaringar som inte utplånar bildens tvetydigheter, men som ändå sätter in den i ett delvis begripligt sammanhang.
Konstnären har använt sig av en modell och kommit överens med henne om att inta den här positionen under en tid. Avsikten var att ”undersöka relationerna mellan tid, fysiskt ansträngning, underkastelse och dominans.” (min försvenskning)
Det finns alltså någon sorts undersökande motiv bakom den här bilden. När den nu ställs ut kan vi reflektera över vad just bilden som sådan har för funktion i sammanhanget.
Vi kan vidare läsa:
” Efter flera timmar verkar modellens kropp fixerad. Hon befinner sig i ett tillstånd mellan (suspended between) objekt och subjekt, mellan främmande och känd (alien and known).”
I en relation byggd på dominans/underkastelse uppstår ett dubbelbottnad läge.
Människan är å ena sidan i grunden (förhoppningsvis) ett levande självständigt subjekt som man kan ha en nära 0ch personligt meningsfull relation till.
Men hon blir delvis 0ckså ett passivt och främmandegjort objekt för den dominerande partens syften. I värst fall reduceras hon helt och hållet till objekt, till ett verktyg för andras intressen.
Kanske är det helt enkelt så att orden inte räcker till här. Den intuitiva och känslomässiga inlevelsen i kvinnans svårbestämbara mellanläge kanske behöver visuell förstärkning i bildens form. Bilden kan då artikulera och förtydliga, skärpa och koncentrera.
Och som så ofta missar vi något väsentligt utan de verbala upplysningarna också. Utan orden ser vi inte riktigt vad bilden egentligen ska förtydliga......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar