Dalslands konstförenings sommarsalong 2008

Konst Dalsland sommarsalong
Här om dagen gjorde vi en liten familjetur genom Dalsland för att besöka årets sommarsalong på Konsthallen i Dals Långed. Min dotter Anna-Karin hittade snart sin favoriter, Gunilla S:son Kjellstedts målningar Cottage garden och Trädgård i Frankrike:

I hennes bilder anar jag ibland en lite mystisk dimension bakom den milda, fridfulla idyllen, ett stänk av något annat, något både bekant och främmande, kanske vemod, ett uns av någon oförklarlig smärta. Och jag undrar om jag är ensam om att se detta......




Landskap Stobo Skottland
Carl Folke Carlsson

De bilder jag själv fastnade först för var nog Carl Folke Carlssons målningar med sitt dovt ruvande mörker och intensiva men ändå delvis fördolda ljus.











Till det vildas törst.
Elisabeth Wennberg:

En målning vars titel håller vad den lovar: en virvlande dynamik som genomsyrar hela naturen.

































Anne Lindblom: Read my lips och Waiting in pink (ovan)
En för mig ny och intressant bekantskap. Här är ett måleri som inte gör så mycket väsen av sig men som berör med ett lågmält lyriskt tilltal. Jag är lite svag för sådant...



Kaledonian II(till vänster inzoomad närbild).
Sören Olsson

Här talas det inte lågmält, men det skriks inte heller. Det finns en energi i uttrycket och den centrala mörka cirkeln (i "dalens botten") fungerar som "pricken över i".



















Ovan: Landskapskonstruktion
KG Bratt
Inom ett strikt, rätlinjigt, till enkla
geometriska former reducerat ramverk lever och frodas
något helt annat: det diffusa, ickelinjära och mångskiftande formupplösta.
Är det världen eller bara vi själva som bär på denna djupt rotade motsats?





Långt borta och nära I-II
Marita Arvidsson

Finns här inte en stämning av uppbrott och avsked?
Av att något nytt är på gång, att förändringens vindar börjat susa genom tillvaron?








Reslust I-IV
Hjördis Clemens
Det ystert lekfulla hos Hjördis Clemens är här på ett intressant sätt kombinerat med blockartat arkitektoniska gestalter.
Titlarna lockar till jämförelser med Marita Arvidssons verk: Reslust till Långt borta och nära.......








Kris
Marianne Johansson (ovan)

Automatiska tankar brukar jag fästa en viss vikt vid. Det handlar då om tankar som bara "poppar upp" i huvudet utan något föregående koncentrerat tankearbete. Den tanke som plötsligt bara slog mig när jag skulle lägga in bilden ovan i bloggen var: Vad är egentligen en människa för något?

Värmlandstripp som konstexperiment (2)

Samtidskonst, konst, konsthantverk, keramik, skulptur
I inlägget nedan om värmlandstrippen som konstexperiment eller kanske snarare upptäcktsfärd på jakt efter konst blev det inte så många bilder publicerade på grund av diverse tekniska svårigheter. Istället blev det mest lite konstteoretiska reflexioner kring en textil installation i mina föräldrars (av mig) till konsthall utnämnda badrum. Nu ska det bli mindre snack och mer bilder.

På midsommardagen gick färden från Arvika över Fryksdalshöjden med dess magnifika utsikt och sedan via Sunne och Torsby till Sahlströmsgården, där det var vernissage för en konstutställning där bland andra Marita Olsson och Liv Midböe, mor och dotter, ställer ut sina verk.

Vi hittade förstås en del estetiska godbitar redan på vägen, bland annat vid en av Vägverkets rastplatser:

Träd sjö berg och himmel.


Färg och form på en platt yta. (klippa vid väg)


Källsprång. Ready made på toaletten vid rastplatsen.



Långtradarchauffören och hans bakgrund.


Väl framme vid själva utställningen möttes vi först av några vattensprutande skulpturer:

Fontän. Liv Midböe


Detalj av skulpturen ovan.

Liv Midböe är utbildad vid konsthögskolan i Bergen och bor och arbetar nu i Oslo med ett statligt arbetsstipendium. Kvinnobröstet (se ovan) som form är något som hon återvänt till i flera olika sammanhang.

Immensity. Skulpturserie (hus) av Liv Midböe. Enligt konstnären själv är tanken bakom verket frågor om oändlighetens och gränslöshetens realitet (både i stort och smått) versus tron på någon form av begränsande ändlighet.

Sniglar. Skulpturer av Liv Midböe.

Marita Olsson bor i Arvika och utbildade sig ursprungligen till socionom och arbetade bland annat som socialsekreterare och kurator. Sedan blev det snickarutbildning och nu tillverkar hon föremål som oftast kombinerar ett bruksvärde och ett estetiskt värde, till exempel skåp i många olika utformningar:

Marita Olsson gör också andra bruksföremål, till exempel bord och stolar, och ibland gör hon konstverk utan att tänka på nyttofunktionen alls.
Skulpturen nedan har helt enkelt titeln Fågel.

Värmlandstripp som konstexperiment (1)

Samtidskonst, konst, konceptkonst, konstteori
Uddevalla, midsommarafton, förmiddag
Det regnar och vi ska åka till värmland över helgen. Det experimentella består i att jag inte alls vet om det blir något i det här inlägget. Det beror på om jag hittar något värt att utnämnas till konst och om jag kommer i närkontakt med en dator med bredband.
Till att börja med lägger jag ut en en gammal bild på handdukarna i mina föräldrars badrum, en för varje barnbarn. Och jag utnämner raskt badrummet till konsthall och handduksraden och bilden av den till konstverk inom just den här bloggens konstvärld:

Arvika, Värmland, midsommarafton, eftermiddag
Nu har jag kommit upp till Arvika i Värmland och sitter vid min svärmors dator (modem, ej bredband men det får duga) I bilen på vägen upp slog det mig att den här i stort slumpvis utvalda introduktionsbilden kan tjäna som utgångspunkt för en liten sommarutflykt i konstteorins värld.

Bilden har förstås sina rent estetiska poänger med rena färger och mjuka böljande former. Men den kan också få vissa konceptuella poänger. Inom genren konceptkonst är ju tanken eller idén bakom verket mera intressant än verkets rent fysiska utförande och eventuella estetiska förtjänster.
Det begrepp/concept eller idékomplex som står i centrum är familjen och de känslomässiga relationer den bygger på. Många av barnbarnen i fråga är rejält vuxna och några har bott ganska långt bort, till och med utomlands. Men mina föräldrar vill ändå att det ska finnas en handduk för varje barnbarn i badrummet.

Med den bakgrundsinformationen ser vi att handdukarna blivit någon sorts symboler för barnbarnen. Det är självklart också så, att familjeidén och kärleken till barnbarnen är betydligt viktigare än själva handdukarna, de må tillsammans vara hur estetiskt tilltalande som helst.

Därmed inte sagt att den visuella delen av det här konstverket är oväsentlig. Jag kan visserligen rakt upp och ner berätta att mina föräldrar alltid har haft en kärleksfull relation till både barn och barnbarn, men den tanken förstärks genom den fysiska visualiseringen.
Och det är i denna smått rörande förstärkningseffekt som bilden har sitt berättigande utöver själva tankesammanhanget bakom.

Alltså:

Det behövs ofta verbal information för att konceptkonst ska fungera. Ingen kan ju genom att bara titta på raden av handdukar förstå tanken bakom den.

Den fysiska delen av ett sådant här verk ska verkligen ha något substansiellt att tillföra (tänk på förstärkningseffekten ovan) för att den ska vara värd att ställa ut.

Men sedan har vi ju den estetiska poängen också, och den är alls inte oväsentlig. Bilden ovan är ju ganska vacker, eller hur?

Tilläggas bör att jag förstås inhämtat mina föräldrars godkännande för publicering av detta. De låter dessutom per telefon meddela bloggvärlden att de nyss tvättat handdukarna, torkat och manglat dem.

Nu får vi se när och var jag hamnar framför en dator igen och med vad i tankar och kamera...

Charlottenberg, midsommardagens kväll
Befinner mig vid mina föräldrars dator och har en hel del bilder från dagen som väntar på att skickas ut i bloggvärlden. Tyvärr vill dock den här datorn av någon anledning inte veta av min kamera, så jag får uppskjuta detta tills vidare.

Jag har förresten diskuterat konst med min far lite grand, och han säger att det förr krävdes visad god hantverksskicklighet för att något skulle kunna betraktas som konst, men att detta inte verkar gälla längre. Han exemplifierade med Rauschenbergs get med bilring kring magen (ett vid det här laget ganska gammalt konstverk men ändå).

I stort sett svarade jag väl att det ofta finns en mycket stor skicklighet bakom dagens "konstiga" konst också, men att det ibland bara är resultatet som räknas. Med stor konstnärlig fantasi och snillrik infallsrikedom kan man skapa underbar konst utan någon större hantverksskicklighet. Rauschenbergs get kan kanske vara ett exempel .

För min egen del älskar jag denna get och kommer ihåg den från min barndom som ett av Stockholms stora dragplåster när vi gjorde semesterturer dit. Halmstadsgruppens representanter på Moderna muséet är något som också gjorde mycket starkt intryck på mig redan då. Och Dalis målning med mannen med den långa skinkan, vad den nu heter...

Etersom jag för tillfället alltså inte kan bidra med några nytagna bilder så publicerar jag istället en i den här datorn redan befintlig bild av det materiella upphovet till handdukskonstverket ovan, det vill säga mina föräldrar Bengt och Märta (äras den som äras bör):


Ock så återkommer jag alltså med lite mer bilder när jag får tillgång till adekvat teknik...

Modernism och medeltid. (tankar om konst och tecken)

I helgen gjorde jag och min fru en konstresa mellan modernism och medeltid, kanske också mellan poesi och religion. Delvis också en "pilgrimsfärd" eftersom sträckan Husaby kyrka och Forshems kyrka har en sådan status.
Bilden till höger är en takmålning i Husaby kyrka. Vi ser att den föreställer kristi intåg i Jerusalem och uppfattar den som en del i de evangeliska berättelserna om Jesus. Kanske läser vi in en hel teologisk världsbild i denna enda bild.
Utan sådana bakgrundskunskaper blir bildinnehållet förstås mycket mindre specifikt. Vi skulle trevat och famlat efter förståelse.







Men vi började i Lidköpings
konsthall med ett möte med den japanske målarenYoshio Nakajimas verk (till vänster och nedan).
Han skapar ett kraftfullt kontrastrikt färguniversum där myriader av stiliserade konturtecknade figurer har sin tillvaro.
Det händer mycket i Nakajimas bilder men berättar de något?
Ja, men utan en föreställningsvärld som en röd tråd genom mångfalden av mångtydiga former blir berättelseinnehållet obestämt.





Jag tror vi kan betrakta Nakajimas ofta biomorfa former som tecken, fast mer abstrakta än i Husabyfallet. Vi ser former som kan föra tankarna till mycket: amöbor, ödlor, fiskar, fåglar men också till levande varelser i största allmänhet och därmed även till människan och mellanmänskliga relationer.

Här (bilderna ovan och till höger) kan vi då se en mängd känslomässigt relevanta händelsetyper: att mötas, förenas, skiljas, kyssas, omslingras och sammansmälta är några exempel. Beroende kontra självständighet kan vara ett annat.

Och de här tecknens betydelsemöjligheter stannar inte vid det fragmentariska; de kan också tillsammans gestalta ett sammanhängande meningsinnehåll i en berättelse. (titta noga på bilderna!) Men det mer specifika i berättelseinnehållet är något som inte skrivs oss på näsan, utan det får vi läsa in själva. Här finns en stor öppenhet för olika tolkningar, en öppenhet som kan begränsas till något mer bestämt genom att tecknen infogas i en delvis verbal berättelse av något slag.

Här till vänster ser vi ett exempel på teckenmyllret inom en reliefskulptur från Husaby kyrka. Vi kan kanske ganska spontant se att det handlar om människor och även mycket vagt ana något av innehållets karaktär.

Men utan en berättelse som ger innebörd åt de olika tecknen så står vi inför denna gamla bild i stort sett lika "oskuldsfulla" som inför Nakajimas teckenvärld. Vi kan även här själva läsa in olika meningsfulla situationer i det vi ser. Men ofta är det bibliska associationer som bestämmer vad vi ser.

Jag tror att även Nakajimas tecken, i förening med hans kraftfulla kolorit, skulle kunna bilda basen för en fungerande kyrkokonst.
Den bibliska föreställningsvärlden skulle alltså kunna ge en kod, ett tolkningsmönster även för Nakajimas teckenmyller. Och det kan hända att en sådan modernistisk/arkaisk (varsågod och välj!) kyrkokonst skulle kunnat fungera även på medeltiden. Det är inget speciellt svårt med med hans tecken, de är lättillgängliga och djupt allmänmänskliga, ja kanske till och med tidlösa. De skulle mycket väl kunna förmedlat till exempel fromhet och gudsförtröstan.

På bilden ovan ser vi till höger en scen där Judas ger Jesus den förrädiska kyssen och utlämnar honom till de romerska soldaterna. Kanske skulle även de intimt fysiska mötena mellan Nakajimas abstrakta biomorfa tecken (titta även här noga på bilderna) kunna gestalta Judaskyssen? Inte utan viss vägledning (predikan till exempel) med det gäller även den medeltida bilden.....

Den här bilden heter Summer in north och är verkligen anslående med sin färgkraft och rika ornamentik.

Tittar vi närmare på den (detalj ovan) ser vi att ornamentiken är våra biomorfa former och att den här målningen mycket väl skulle kunna ges religiösa tolkningar. Tanken på kristi blod i verkets övre röda del ligger nära till hands och och i den blå, kanske lite kyligt sorgesamma nederdelen, urskiljer vi kanske en människohop som hånar Jesus och öser hat mot honom på hans väg till korsfästningen. Eller så ser vi kanske hela den mänsklighet som han offrade sig för.

Altartavla? Ja, jag tror att Summer in north skulle kunna passa alldeles utmärkt som altartavla. En predikan skulle delvis kunna snäva in de många tolkningsmöjligheterna och göra bildens budskap mer specifikt. Det gör predikningar i våra kyrkor redan idag.

Ovan ser vi det medeltida triumfkrucifixet mellan kor och långhus i Husaby kyrka. Skulle en reduktion till enklare tecken i Nakajimas stil kunna bli lika drabbande och inbjudande till inlevelse i kristi lidande?

Kyrktornet är som tecken för föreningen mellan himmel och jord lika reducerat som Nakajimas teckenspråk av enkla former. Och det är, tror jag, dessutom ett ganska kraftfullt tecken. Så kanske Nakajimaversion av krucifixet skulle kunna fungera också?

Det verkar finnas broar mellan modernism och medeltid....

Från Husaby fortsatte vi vår "pilgrimsfärd" till Forshems kyrka. Där var det dop på gång så vi fick inte komma in. Men vi hittade en del av intresse på utsidan.

Den slutna rektangeln , återvändsgränden, kan vara ett abstrakt tecken för mänsklig ofrihet både till det yttre och inre. Som kontrast har vi några små biomorfa tecken i form av gröna växter som signalerar att det finns krafter som står slutenheten emot.

"Det är en ros utsprungen, ur Jesse rot och stam", heter det i en av våra julpsalmer. Rosen och muren-också två tecken som samverkar på ett sätt som för tankarna till Nakajimas bildvärld.

Den här underbara grönskan på kyrkogården kan jag bara inte låta bli att ge en roll i den här lilla berättelsen.

Och till sist utsikten från Kinnekulle på väg hem till Uddevalla.

Nej förresten, jag tror jag vill låta Nakajima få komma till tals en gång till:

Paradise hand heter det här verket, som väl också skulle kunna bli en utmärkt altartavla.

Och då passar det väl bra att sätta punkt med ett stenkors från Husaby kyrka:

Och korset är förstås inte så entydigt som vi ibland kan tro. Det skulle säkert kunna få en mycket hemlighetsfull innebörd hos Yoshio Nakajima.

Samtidskonst,konst, foto, konstteori

Uddevallaimpressioner

Foto, samtidskonst, konst
Här lägger jag ut några fotografiska höftskott från Uddevalla. Något system i det här finns nog inte.....

...eller vad då system,....

Ur ordkällaren (1) Blickarna i gränden

Bland soptunnorna i den

grå återvändsgrän-

den händer ingenting.

Bara tystnad, det milda ljuset

och orörliga skuggor.

Men tystnaden

lyssnar intensivt till sig själv.

Söker kanske något

som kunde bli dess röst i världen.

Ljusets utspridda

öga iakttar oavvänt skuggorna,

för att utröna vilken färg deras

insidor har.

Skuggorna själva vänder

ofta blicken inåt

sökande efter en bakväg,

genom vilken de kan slinka ut ur

sig själva

till en annan tillvaro än

skuggans.

När skuggorna vänder blicken

utåt,

och iaktar omvärlden,

vill de veta om ljuset är tyst-

nadens synliga gestalt.

De stirrar på det

för att se om inte även ljuset

har en

mörk mjuk insida,

ständigt dold,

bakom den lysande utsidan.

Inget händer i den dammiga återvändsgränden.

Men luften är tät av blickar.

Drawing a line

Konsthallen Bohusläns museum
Drawing a line
Anna Ling och Alexander Gutke
Utställningen varar till 7 september


Samtidskonst, konst, foto, Uddevalla
Det är ur ett lugnt och finstämt tonläge Anna Ling gör sina utflykter i den visuella poesins rymder. Vertikala linjer eller tunna band av olika gråtoner är grundstommen i hennes bilder. Och tillsammans ger de i sig ett mycket levande uttryck. Även de konturlösa ytorna har sitt egenvärde, eller skulle haft det även om de inte försetts med komplikationer av olika slag.

Hon visar bland annat Grey navigation, en serie om 15 tuschteckningar i det mindre formatet. De tunna gråskaliga banden formar sig här till ytor i olika förhållanden till varandra som skapar ett intryck av rumslighet. Det är ofta ytterst reducerade interiörbilder från mänskliga boningar vi kan ana.


Ibland är motiven nästan omöjliga att identifiera, särskilt om man inte står alldeles intill. De kan framstå mer som vaga antydningar än distinkta realiteter. Det är som om om de här rummen inte har så mycket med materia att göra, att de kanske snarare är inre, mentala rum, än yttre rum i vanlig mening. Det finns en gåtfull ton av viskande mystik i deras återhållna, dämpade klanger.

Anna Ling ställer dessutom en del bilder där den dämpade gråtonslyriken möter vita och svarta band som ibland formar sig till enkla figurer: räta vinklar, delar av rektanglar, labyrintfragment med mera. Detta ger bilderna karaktär av komplexa och smått dynamiska spänningsfält, som byggs upp av både balans och rubbad jämvikt, stillhet och rörelsetendenser.


Alexander Gutke visar några verk som med sin färgrikedom bildar en stark kontrast till Anna Lings gråtonsvisioner. Här (nedan) skriver han frasen All the colour of the dark om och om igen och låter dem överlagras så att det uppstå ett mörkt område i mitten där bokstäverna upphäver varandra:

Men Alexander Gutkes mest intressanta bidrag till utställningen är hans diainstallation Exploded View i konsthallens lilla rum. Här finns en projektor som visar en serie om totalt 81 diabilder av olika tekniska detaljer och system av svårbestämbar art. Så här kan det se ut:

Detta verk kan uppfattas på flera sätt. Jag har prövat två. Först visste jag inte riktigt vad det var som visades och intog väl då någon sorts lite allmänt välvillig estetisk attityd till det jag såg projiceras på väggen.

Bilden ovan visar ett fragment ur diaserien som väl har vissa visuellt intressanta värden i sig.
Men sedan fick jag veta att det bilderna visar är projektorn själv och dess olika delar och funktioner, till exempel sladdar, linser och metalliska ytor.
Det vi ser på väggen är alltså bilder av den apparat som är bildernas upphov. Och det blir faktiskt en ny upplevelse att se bildserien om man läser den med sådan adekvat bakgrundsinformation.

Denna "självreferens" inom verket ger "utrymme för en poetisk läsning" läser jag i en kommentar till Gutkes verk. Och jag tror det ligger något i det. Att tänka på att allt vi ser är en resa genom diaprojektorn skapar en sorts mångtydig förvirring som verbal poesi ibland kan ge sina läsare.

Den här utställningen hänger hela sommaren och kanske återkommer jag till ämnet om jag kommer på något mer att säga.