Pneumatisk människoskildring på Bohusgalleriet

Samtidskonst, konst, Bohusgalleriet, Uddevalla
Ex Machina - en rörlig installation
Tora Windahl-Bohusgalleriet
Varar till den 15 juni


När jag kommer in i galleriet ser jag några ganska grova metallglänsande rör, till vilka en mängd svarta slangar är kopplade. Slangarna slutar i tygstycken som visar sig vara skjortor av olika slag. Inne skjortorna finns någon sorts ballonger som kan blåsas upp i olika grad 0ch med olika hastighet genom rör-slangsystemet.

På bilden ovan ser vi metallrören, de svarta slangarna och skjortorna med sina innanmäten i form av ballonger. Här är de inte i sitt helt slappa utgångsläge, något har börjat hända. De reser sig så sakteliga....Jag får en association till gamla sköldpaddor som försöker släpa sig fram över sanden ner till vattnet Och det är många gestalter de handlar om, riktigt många.
Hela skeendet består i att olika skjortgestalter beter sig på olika sätt i en viss ordning i förhållande till varandra. För installationen som helhet blir det en stor mångfald av komplexa mönster av lägen och rörelser för de olika komponenterna.

Det kan börja med en begynnande trevande andning hos en gestalt som varit helt stilla och livlös. Andningen vidgar skjortan som växer och lyfter sig upp från golvet, kanske för att sjunka tillbaks igen, kanske för att bli stående rakt upp. Samtidigt ligger andra gestalter slappa och kraftlösa. Det hela blir till bilder av både våra egna liv i olika skeden och av hela samhällets liv där olika individer slås ut, växer eller sitter fast någonstans mitt emellan.

En del får kämpa sig igenom en rad försök och misslyckanden innan de uppnår en stunds stabilitet. Ta som exempel följande lilla sekvens:

Det börjar rycka lite svagt i den stillaliggande varelsen(ovan). Men jag vet inte om det syns på bilden nedan att den lilla ansatsen uppåt nästan omedelbart följs av en lika stor reträtt(nedan)? Det syns rätt tydligt i den rörliga installationsverkligheten, men är inte så lätt att fånga med stillbilder. Det är "finlir" det handlar om.

Men så tänder det till (ovan) och kraften räcker plötsligt till för mer än patetiska och gagnlösa gester och något ögonblick senare står den nyss så tvekande gestalten rakt upp:

Det känns lite som ett triumfens ögonblick och även här tror jag nog att vi kan känna igen oss själva. Åtminstone ibland....

Så finns det ju också gestalter som med sina rörelser representerar andra sorters människor, andra karaktärer, andra sorters liv och livsöden. Ett exempel är mycket anslående. Med en distinkt och beslutsam kraftutveckling springer några figurer omedelbart upp i något som påminner om ett militärt givakt, med ena armen höjd till reglementsenlig hälsning:

Den militära associationen är naturligtvis bara en av många, alla har vi nog några mer eller mindre specifika roller, på både gott och ont, att låta de här figurerna ge gestalt åt. Sådana här rörelser och kroppshållningar kan vara uttryck för så mycket; att stå upp för sina rättigheter, ta initiativ, våga gå in i ett nytt livsskede, be någon dra åt helvete etc.

Det är en sorts abstrakt människoskildring som Tora Windahl här utvecklar. Abstraktion innebär ju att man skalar av vissa drag hos det man vill gestalta, för att istället låta andra drag framstå med större tydlighet.
När man bortser från färger, blomlådor, fönsterspröjsar och smickarglädje på ett hus och helt enkelt låter det representeras av en rektangel så har man gjort en abstraktion för att framhäva det geometriska grundformen.

Tora Windahl har skalat bort sådana individuellt personliga kännetecken som ansiktsdrag, mimik, sätt att tala med mera. Ja hon har ju tagit bort huvuden och ansikten helt och hållet.

Vad har hon därmed vunnit?

Ja, hon har väl vunnit vad man brukar vinna på en väl genomförd abstraktion: ökad tydlighet åt det man särskilt vill betona och lyfta fram. Och här är det just det basala kroppsspråket som framhävs så att det får stå för hela uttrycket av det inre livet.

Och att det är abstraktioner vi har att göra med gör inte det här konstverket mindre berörande. De basala kroppsrörelsernas språk talas med stor kraft och tydlighet till känslans resonansbottnar djupt inne i vår mänsklighets innersta rum.

Det är svårt att inte känna med alla dessa gestalter som på ett rent och enkelt sätt visar upp människolivets inre grundformer.