Drawing a line

Konsthallen Bohusläns museum
Drawing a line
Anna Ling och Alexander Gutke
Utställningen varar till 7 september


Samtidskonst, konst, foto, Uddevalla
Det är ur ett lugnt och finstämt tonläge Anna Ling gör sina utflykter i den visuella poesins rymder. Vertikala linjer eller tunna band av olika gråtoner är grundstommen i hennes bilder. Och tillsammans ger de i sig ett mycket levande uttryck. Även de konturlösa ytorna har sitt egenvärde, eller skulle haft det även om de inte försetts med komplikationer av olika slag.

Hon visar bland annat Grey navigation, en serie om 15 tuschteckningar i det mindre formatet. De tunna gråskaliga banden formar sig här till ytor i olika förhållanden till varandra som skapar ett intryck av rumslighet. Det är ofta ytterst reducerade interiörbilder från mänskliga boningar vi kan ana.


Ibland är motiven nästan omöjliga att identifiera, särskilt om man inte står alldeles intill. De kan framstå mer som vaga antydningar än distinkta realiteter. Det är som om om de här rummen inte har så mycket med materia att göra, att de kanske snarare är inre, mentala rum, än yttre rum i vanlig mening. Det finns en gåtfull ton av viskande mystik i deras återhållna, dämpade klanger.

Anna Ling ställer dessutom en del bilder där den dämpade gråtonslyriken möter vita och svarta band som ibland formar sig till enkla figurer: räta vinklar, delar av rektanglar, labyrintfragment med mera. Detta ger bilderna karaktär av komplexa och smått dynamiska spänningsfält, som byggs upp av både balans och rubbad jämvikt, stillhet och rörelsetendenser.


Alexander Gutke visar några verk som med sin färgrikedom bildar en stark kontrast till Anna Lings gråtonsvisioner. Här (nedan) skriver han frasen All the colour of the dark om och om igen och låter dem överlagras så att det uppstå ett mörkt område i mitten där bokstäverna upphäver varandra:

Men Alexander Gutkes mest intressanta bidrag till utställningen är hans diainstallation Exploded View i konsthallens lilla rum. Här finns en projektor som visar en serie om totalt 81 diabilder av olika tekniska detaljer och system av svårbestämbar art. Så här kan det se ut:

Detta verk kan uppfattas på flera sätt. Jag har prövat två. Först visste jag inte riktigt vad det var som visades och intog väl då någon sorts lite allmänt välvillig estetisk attityd till det jag såg projiceras på väggen.

Bilden ovan visar ett fragment ur diaserien som väl har vissa visuellt intressanta värden i sig.
Men sedan fick jag veta att det bilderna visar är projektorn själv och dess olika delar och funktioner, till exempel sladdar, linser och metalliska ytor.
Det vi ser på väggen är alltså bilder av den apparat som är bildernas upphov. Och det blir faktiskt en ny upplevelse att se bildserien om man läser den med sådan adekvat bakgrundsinformation.

Denna "självreferens" inom verket ger "utrymme för en poetisk läsning" läser jag i en kommentar till Gutkes verk. Och jag tror det ligger något i det. Att tänka på att allt vi ser är en resa genom diaprojektorn skapar en sorts mångtydig förvirring som verbal poesi ibland kan ge sina läsare.

Den här utställningen hänger hela sommaren och kanske återkommer jag till ämnet om jag kommer på något mer att säga.