Värmlandstripp som konstexperiment (1)

Samtidskonst, konst, konceptkonst, konstteori
Uddevalla, midsommarafton, förmiddag
Det regnar och vi ska åka till värmland över helgen. Det experimentella består i att jag inte alls vet om det blir något i det här inlägget. Det beror på om jag hittar något värt att utnämnas till konst och om jag kommer i närkontakt med en dator med bredband.
Till att börja med lägger jag ut en en gammal bild på handdukarna i mina föräldrars badrum, en för varje barnbarn. Och jag utnämner raskt badrummet till konsthall och handduksraden och bilden av den till konstverk inom just den här bloggens konstvärld:

Arvika, Värmland, midsommarafton, eftermiddag
Nu har jag kommit upp till Arvika i Värmland och sitter vid min svärmors dator (modem, ej bredband men det får duga) I bilen på vägen upp slog det mig att den här i stort slumpvis utvalda introduktionsbilden kan tjäna som utgångspunkt för en liten sommarutflykt i konstteorins värld.

Bilden har förstås sina rent estetiska poänger med rena färger och mjuka böljande former. Men den kan också få vissa konceptuella poänger. Inom genren konceptkonst är ju tanken eller idén bakom verket mera intressant än verkets rent fysiska utförande och eventuella estetiska förtjänster.
Det begrepp/concept eller idékomplex som står i centrum är familjen och de känslomässiga relationer den bygger på. Många av barnbarnen i fråga är rejält vuxna och några har bott ganska långt bort, till och med utomlands. Men mina föräldrar vill ändå att det ska finnas en handduk för varje barnbarn i badrummet.

Med den bakgrundsinformationen ser vi att handdukarna blivit någon sorts symboler för barnbarnen. Det är självklart också så, att familjeidén och kärleken till barnbarnen är betydligt viktigare än själva handdukarna, de må tillsammans vara hur estetiskt tilltalande som helst.

Därmed inte sagt att den visuella delen av det här konstverket är oväsentlig. Jag kan visserligen rakt upp och ner berätta att mina föräldrar alltid har haft en kärleksfull relation till både barn och barnbarn, men den tanken förstärks genom den fysiska visualiseringen.
Och det är i denna smått rörande förstärkningseffekt som bilden har sitt berättigande utöver själva tankesammanhanget bakom.

Alltså:

Det behövs ofta verbal information för att konceptkonst ska fungera. Ingen kan ju genom att bara titta på raden av handdukar förstå tanken bakom den.

Den fysiska delen av ett sådant här verk ska verkligen ha något substansiellt att tillföra (tänk på förstärkningseffekten ovan) för att den ska vara värd att ställa ut.

Men sedan har vi ju den estetiska poängen också, och den är alls inte oväsentlig. Bilden ovan är ju ganska vacker, eller hur?

Tilläggas bör att jag förstås inhämtat mina föräldrars godkännande för publicering av detta. De låter dessutom per telefon meddela bloggvärlden att de nyss tvättat handdukarna, torkat och manglat dem.

Nu får vi se när och var jag hamnar framför en dator igen och med vad i tankar och kamera...

Charlottenberg, midsommardagens kväll
Befinner mig vid mina föräldrars dator och har en hel del bilder från dagen som väntar på att skickas ut i bloggvärlden. Tyvärr vill dock den här datorn av någon anledning inte veta av min kamera, så jag får uppskjuta detta tills vidare.

Jag har förresten diskuterat konst med min far lite grand, och han säger att det förr krävdes visad god hantverksskicklighet för att något skulle kunna betraktas som konst, men att detta inte verkar gälla längre. Han exemplifierade med Rauschenbergs get med bilring kring magen (ett vid det här laget ganska gammalt konstverk men ändå).

I stort sett svarade jag väl att det ofta finns en mycket stor skicklighet bakom dagens "konstiga" konst också, men att det ibland bara är resultatet som räknas. Med stor konstnärlig fantasi och snillrik infallsrikedom kan man skapa underbar konst utan någon större hantverksskicklighet. Rauschenbergs get kan kanske vara ett exempel .

För min egen del älskar jag denna get och kommer ihåg den från min barndom som ett av Stockholms stora dragplåster när vi gjorde semesterturer dit. Halmstadsgruppens representanter på Moderna muséet är något som också gjorde mycket starkt intryck på mig redan då. Och Dalis målning med mannen med den långa skinkan, vad den nu heter...

Etersom jag för tillfället alltså inte kan bidra med några nytagna bilder så publicerar jag istället en i den här datorn redan befintlig bild av det materiella upphovet till handdukskonstverket ovan, det vill säga mina föräldrar Bengt och Märta (äras den som äras bör):


Ock så återkommer jag alltså med lite mer bilder när jag får tillgång till adekvat teknik...