Ny Nordisk fotografi (6)- Victorpristagaren

Ny nordisk fotografi Common ground
Still life
Preben Holst
Hasselblad center Göteborg
Tidigare inlägg: 2008-08-04, 08-01, 07-29, 07-26
Samtidskonst, foto, konst

Årets Victorstipendiat från Hassebladstiftelsen heter Preben Holst och kommer från Norge. Han får priset för sina fotografiska barndomsskildringar varav Still life är en.

I en kommentar från juryn heter det bland annat att han förmedlar ”en känsla av tvetydighet inför en nästan Edenlik värld där kännedomen om den egna undergången är närvarande”.
En ”Edenlik” värld är väl en paradisiskt oskuldsfull värld av idel godhet och lycka.

Men juryn har alltså noterat att det finns någon sorts hotfull underton i barndomsromantiken.
Själv skriver Preben Holst så här (i min tolkning från engelskan):

”Vädret är underbart men barnen leker inte i ordets egentliga mening. De drömmer, iakttar och iakttas. Jag arbetar med oron i lugnet. "

Och visst kan bilderna vara psykologiskt tvetydiga. Mitt i idyllen finns ett stråk av något annat, och detta andra kan det vara svårt att sätta ord på.

I mitt exemplar av utställningskatalogen kluddade jag ganska omgående ner kommentaren: I vilka psykologiska kategorier ska vi förstå dessa barn?

Jag krafsade också ner att det finns något drömmande och tankfullt i deras väsen. Och att frågor väcks om vilka de egentligen är och till och med om vilka vi själva, vi andra, vi vuxna, etc egentligen är.....


Och för att åter citera juryn:

”Prebens arbete är en skicklig skildring av barndomen som vuxit fram ur personliga minnen, men som ändå berör vårt kollektiva minne-eller snarare våra fantasier-om barndomen.”

Det kan alltså vara arketyper det är frågan om och bilden nedan berör, tror jag, våra känslor för sådana urbilder.

Min första reaktion inför den här bilden var att den handlar om uppbrott och förändring, om öppningar och vägar bort från det välkända till det okända.

Sedan såg jag att den också är präglad av barndomshemmets dragningskraft, av en längtan till det som en gång varit men aldrig mer blir. Ett tvetydigt intryck alltså, och det är kanske så det ska vara.

Allt detta hör ju vuxenblivandet till och finns kanske också som en omedvetet anad underton i barnets värld.