Thomas Zornat och den viskande världen

Thomas Zornat
Med utgångspunkt
Stenasalen, Göteborgs konstmuseum

Samtidskonst, konst, måleri, Göteborg
Min första ryggmärgsreflex inför Thomas Zornats målningar var att han döljer något (vilket han väl också uppenbarligen gör.) Men han verkar dölja något för att kunna visa något annat.


Han monokromiserar sina motiv och lägger hinnor och streckmönster över dem. Han låter dem formupplösas, förtunnas och tona bort, men inte över försvinnandets gräns.


Allt finns kvar men i ett ljus som inte verkar höra denna världen till, som en viskning från en både främmande och igenkännbar parallellvärld till vår.


Allt framstår som minnen eller som möjliga händelser som aldrig förverkligades, sett genom någon sorts nostalgiskt vemod. Och samtidigt bär det vittnesbörd om något som framstår som djupt angeläget, även för oss i de (delvis) förverkligade händelsernas värld.

När jag ska sätta ord på mina upplevelser inför Zornats målningar kommer jag fram till två påståenden.

1: Det är som om han visar väsentligheterna i världen och tillvaron när den stumma materialiteten filtrerats bort.

Eller omvänt:

2: Det är som om det han visar är den bleka avglans av världen som blir kvar när must och märg sugits ut ur den.

Dessa bägge påståenden säger, för mig, något väsentligt om Zornats bildvärld, men går väl trots det inte riktigt ihop. Jag hamnar inte bara i mångtydigheter, utan i rena paradoxer.

Många av Zornats målningar är parafraser på andra konstverk. Lionardo da Vincis Nattvarden leder till den här bilden:

Och det är nog symptomatiskt att Zornat genomför parafrasen just så här.

Det som betraktas som viktigt och och centralt är borta, men de oväsentliga resterande fragmenten viskar om något som inte kan ses, men som ändå är närvarande och mycket fundamentalt för våra liv.

Och det är väl detta drag som gör många av Zornats målningar så mångbottnat utmanande...