TS Eliot och tidens poesi

Har läst min gamle litteräre husgud TS Eliot som aldrig förr under semestern. Jag kom nog i kontakt med hans verk när jag gjorde lumpen, som det hette förr (på den tiden vi hade ett försvar, alltså).

Sedan har jag återvänt till honom då och då under decenniernas lopp, men det är först nu jag börjar förstå vad han egentligen menade. Detta gäller särskilt hans Four Quartets.....

Italien visade sig vara en alldeles utmärkt miljö för att fördjupa sig i den här klassiskt modernistiska poesin. Eliot räknas ju till banbrytarna för den moderna poesin, men själv betraktade han sig som rojalist i politiken, anglokatolik när det gäller religionen och klassicist inom litteraturen......

Några av mina favoritrader ur Dry Salvages, en av "stämmorna" i Four Qurtets:

...That the future is a faded song, a Royal Rose or a lavender
spray
Of wistful regret for those who are not here to regret
Pressed between the yellow leafes of a book that has never been
opened."

Eller i Th Warburtons tolkning till svenska:

....att framtiden är en förbleknad visa, en minnesros, en lavendel-
kvist
lagd mellan gula blad i en aldrig öppnad bok
i längtansfull saknad efter dem som ännu inte är här för att sakna"

Ett alternativ till "förbleknad" som tolkning av "faded" ovan skulle kunna vara en "avklingad" visa eller något liknande. Poängen är ju att visan är sjungen och att dess toner inte längre kan höras.

I kvartetterna ägnar sig Mr Eliot mycket åt tidens metafysiska irrealitet; slutet föregår början och början kommer efter slutet;

Här har vi en framtid (oöppnad bok) som består av sånger som redan sjungits och klingat bort (uppslagen bok)

Eliot utnyttjar ofta paradoxens språk och jag tror att raderna ovan är den vackraste och mest berörande formuleringen av hans syn på tiden........