Jag skriver om konst i olika former och är intresserad av det mesta, det må sedan kallas traditionellt, samtidskonst, modernistiskt eller postmodernistiskt.
Dessutom publicerar jag en hel del egna fotografier i olika genrer.
Jag är 60 år gammal och bor i Uddevalla där jag arbetat som journalist.
Har också genom åren pysslat en hel del med filosofi, både inom och utom de akademiska sammanhangen. Är intresserad av mycket (för mycket säger en del) och har ett ganska passionerat förhållande till det jag är intaggad på.
Marianne Björn, Konstfrämjandet, Uddevalla. Thomas Christensson, Bohusgalleriet, Uddevalla.
Marianne Björn ställer bland annat ut en rad målningar med konturskarpa, formfasta och stiliserade figurer, ofta med motiv ur djurriket, till exempel hästar. Det måleriska släpps fram inom de fasta formerna och då kan finstämda lyriska skiftningar av olika färgnyanser utvecklas. Ibland ger formfastheten vika och motiven försvinner eller näst intill för att ge plats åt friare fantasier.
Colthorses. Distinkt formtecknade och med måleriska skiftningar som "innanmäte".
Colthorses, detalj.
Kvarglömd. Inget motiv men kanske fri naturskildring eller existentiella aningar....
The Cat. Jag såg inte katten förrän jag läste målningens titel.
The Cat, närstudie.
Oljetunnan. Med en ymnighet av runda former som väller upp ur dess inre....
Närhet. De söker sig till varandra, lite melankoliska och sårbara.
Powerhorses.
Powerhorses, detalj.
Några spridda intryck från vandringen mellan Konstfrämjandet och Bohusgalleriet:
Byggnadskroppar och himmel I
Byggnadskroppar och himmel II
Ytstudie i grått och vitt I
Ytstudie i grått och vitt II
Demonstration mot kriget i Ghasa på Kungstorget.
Thomas Christensson står för ett dynamiskt och kraftfullt måleri med starkt expressionistiska och koloristiska förtecken. Han målar pastost och bygger upp sina verk med mängder av färgstråk i olika kulörer och nyanser som sliter och drar åt olika håll. Bildbygget är inte baserat på i formell mening distinkt sammanhållna ytor, men i den ibland smått kaotiska mångfalden uppnås ändå någon form av balanserad jämvikt.
Med sin målerimetod gör Thomas Christensson skäl för den stilistiska beteckningen "action painting": målningarna bär tydliga drag som visar hur konstnären med sina verktyg har kämpat med sina färgers materialitet. Motiven, ofta hästar, framställs oftast mycket stiliserat och antydningsvis och kan ibland ses som en sorts blandning av sig själva och omgivningen.
På språng. Det syns att den rör sig, att den är på språng.....
Utan titel. Utan titel må vara, men ändå med häst...
Utan titel. Infokuserad närstudie av föregående målning ovan.
I hagen.
I hagen. Med fokus på det centrala blå fältet som starkt bidrar till att ge den här målningen dess speciella karaktär.
På väg. På väg, men här det snudd på att allt löses upp i någon sorts abstrakt rörelseprincip.
På väg. Detaljstudie I
På väg. Detaljstudie II
Två hästar. Bokstavligen talat men ändå inte helt enkelt.......
Två hästar. Närstudie.
Fantasi. Här har konstnären övergivit det identifierbara motivet helt och hållet. Eller?
Jag kan inte släppa Mika Hannulas formuleringar om konst som tankeverktyg. Jag börjar här med att än en gång citera Hannulas bok om hela projektet The Good Idea:
"....Ruskins whole idea-right here right now. The idea of paintings as vehicles of thought that are nothing purely by themselfes. They can become what they have the potential to be only in interaction, only in being part of the everyday situatedness of ourselfes, the works, the time, the site and connections......
....These are the paintings that are vehicles of thought about our lifes, about messed-up individuals who are always more lost than we care to admit." (Hannula sid 22)
Konst kan alltså vara tankeverktyg med vars hjälp vi hanterar världen och våra liv. (Som exempelser vi nedan inslag ur Sigga Björg Sigurdardottirs och HannaLena Heiskas bildvärldar från Tomorrow always belongs to us, den senare av de två utställningar som ingick i A Good Idea)
Med våra tankeverktyg begriper vi världen. Våra begrepp är som som lådor med etiketter på vilka begreppen/lådorna namnges. Vi har kriterier som avgör i vilken låda olika saker ska hamna. Begreppet äpple är en låda med namnet "Äpple" på etiketten. Begreppet människa är således en låda med namnet "Människa" på sin etikett.
Vad är det som avgör vad som ska platsa i lådan benämnd "Människa"? Som en för stunden duglig improvisation kan vi ta Aristoteles gamla definition av människan som ett "förnuftigt djur". Till exempel krokodiler är visserligen djur, men inte förnuftiga, så de får hänvisas till en annan låda. Enkelt och klart kan man tycka....
Genom systemet av namn/begrepp/lådor kan vi ordna och systematisera världens annars förvirrande mångfald. Ordning och reda råder, allt är placerat i rätt låda, allt har sitt rätta namn, vår världsbild är entydig och inga överraskningar förväntas.....
Men hade det varit så enkelt, så hade vi kanske inte haft eller behövt någon konst. Konsten skulle kanske inte ens varit möjlig. Till saken hör ju också att vi ofta stöter på, eller själva skapar, sådant som hamnar bortom systemet av namn och begrepp, som faller utanför och mellan de etiketterade lådorna.
Hos bägge konstnärerna är allt i ständig förvandling. De låter olika sorters varelser byta drag med varandra. Skillnaden mellan mänskligt och icke-mänskligt luckras upp. Begreppslådorna med sina etiketter bågnar och spricker eller upplöses i formlöst stoft eller flyktiga skuggor.
Gorillan ovan har en tatuering med en örn och en kniv som genomborrar ett hjärta. På en annan målning har en mörk ornamenterad människokropp fått ett tigerhuvud. Namnen glider runt eller fladdrar omkring som fjärilar utan att kunna bestämma sig för på vad de ska slå sig ner.
Om bilden ovanskrev jag i somras: "här ser vi ett förtätat svart huvud med vargkontur och en (mänsklig?) kropp som i sig verkar rymma hela naturen, kanske hela kosmos: bland varelsens “inälvor” känner vi till exempel igen blommor, stjärnor, gröna blad, en flygande fågel och en orm."
Och vi ser här också bildens karaktär av kompletterande tankeverktyg. Vi kan uttrycka en del av bildinnehållet rent verbalt. Vi skulle kunna säga något om delen och helheten, om förhållandet mellan enskilda varelser och det kosmos de är en del av.
Men bilden bidrar definitivt till att ge en extra dimension åt det som skulle kunna sägas. Det finns skikt i vår världsuppfattning som inte kan sägas, utan bara kan visas med visuella tankeverktyg. Även om dessa inte är entydiga, eller kanske just därför att de inte är entydiga; kanske är det själva poängen med konstnärliga tankeverktyg......
Bob Dylan har gjort en sång som jag haft i tankarna när jag skrivit det här. Den heter Ballad of a thin man, och skulle, tycker jag, kunna vara någon sorts bakgrundssång för hela A Good Idea. Det gemensamma är någon sorts undandglidande gåtfull grundstämning, med gränsöverkskridande metamorfoser och halsbrytande associationer. Vill vi gå in på detaljer kan vi till exempel fastna för den fras som upprepas sången i genom:
"Because something is happening here But you don't know what it is Do you, Mister Jones? "
Detta att känna att något händer, kanske till och med se det rakt framför näsan, men inte veta vad det är som händer, det är just att inte kunna ordna in det man konfronteras med i systemet av namn och begreppslådor.
Sångens första vers lyder så här:
"You walk into the room With your pencil in your hand You see somebody naked And you say, "Who is that man? You try so hard But you don't understand Just what you'll say When you get home. Because something is happening here But you don't know what it is Do you, Mister Jones?
Och här är Mr Dylan själv med a A ballad of a thin man på dvd:n No direction home:
Om man vill lyssna till originalversionen från plattan Highway 61 revisitited (utan videoinslag) så går det också bra:
Och här är sångtextens fortsättning i sin helhet.
You raise up your head And you ask, "Is this where it is?" And somebody points to you and says "It's his" And you say, "What's mine?" And somebody else says, "Where what is?" And you say, "Oh my God Am I here all alone?"
Because something is happening here But you don't know what it is Do you, Mister Jones?
You hand in your ticket And you go watch the geek Who immediately walks up to you When he hears you speak And says, "How does it feel To be such a freak?" And you say, "Impossible" As he hands you a bone.
Because something is happening here But you don't know what it is Do you, Mister Jones?
You have many contacts Among the lumberjacks To get you facts When someone attacks your imagination But nobody has any respect Anyway they already expect you To just give a check To tax-deductible charity organizations
You've been with the professors And they've all liked your looks With great lawyers you have Discussed lepers and crooks You've been through all of F. Scott Fitzgerald's books You're very well read It's well known.
Because something is happening here But you don't know what it is Do you, Mister Jones?
Well, the sword swallower, he comes up to you And then he kneels He crosses himself And then he clicks his high heels And without further notice He asks you how it feels And he says, "Here is your throat back Thanks for the loan"
Because something is happening here But you don't know what it is Do you, Mister Jones?
Now you see this one-eyed midget Shouting the word "NOW" And you say, "For what reason?" And he says, "How?" And you say, "What does this mean?" And he screams back, "You're a cow Give me some milk Or else go home"
Because something is happening here But you don't know what it is Do you, Mister Jones?
Well, you walk into the room Like a camel and then you frown You put your eyes in your pocket And your nose on the ground There ought to be a law Against you comin' around You should be made To wear earphones.
Because something is happening here But you don't know what it is Do you, Mister Jones?
Och till slut är jag väl en sådan där "thin man" som sången verkar handla om. Jag visste mycket väl att något hände när jag besökte utställningarna som ingick i A Good Idea men jag visste nog aldrig riktigt vad som hände.....
Här är länkar till tidigare inlägg om A Good Idea och Tomorrow always belongs to us:
Jag vet inte hur mycket av bilden nedan som går fram på skärmen. Själv ser jag motivet om jag mörklägger mitt rum och tittar på lite håll. Då ska ett leende kvinnoansikte framträda. Men det är så uttunnat blekt och skirt att det nätt och knappt syns.
Verket ingår i en serie om femton målningar av Birgir S Birgirsson som fanns med på Painting space and society på Göteborgs konsthall 2007. Även på utställningen var de svagt framträdande ur allt det vita, nästan som visuella viskningar.
Blonde Miss World heter installationen och den har vissa poänger ur synpunkten på konst som tankeverktyg. Och med lite bakgrundsinformation kan vi se den här bildserien som en reflektion över och problematisering av bilden just som tankeverktyg.
Typiskt för alla målningarna är att alla kvinnor framställs som blonda och blåögda. Men målningarna baseras på gamla fotografier av skönhetsdrottningar från olika delar av världen. Det framgår tydligt i utställningssammanhanget att alla inte rimligen kan ha varit blonda och blåögda. Ändå framställs de alltså som sådana.
När tankeverktyg används pådet här sättet förvränger de världen istället för att tydliggöra den. Något vi stöter på tvingas in i förutbestämda kategorier där de inte alls hör hemma. I det här fallet görs det blonda och blåögda till en norm för hur allt ska vara och eventuella tendenser till avvikelser trängs undan.
Och det tråkiga är att vårt tänkande, vare sig med bilder eller ord, förmodligen ofta förvränger världen på ett liknande sätt.....
Till slut bifogar jag några målningar av Jens Fenge, som också fanns med på samma utställning. Här är det väl inte alls frågan om att tvinga in världen i förutbestämda kategorier, utan snarare att lösa upp gränsdragningarna och låta ting och egenskaper blanda sig i nya oförutsedda kombinationer: