Göteborgs konsthall
Tidigare inlägg om utställningen publicerade: 2008-07-6, 2008-07-21, 2008-07-22.
Samtidskonst, konst, Göteborgs konsthall, måleri, skulptur
Samtidskonst, konst, Göteborgs konsthall, måleri, skulptur
HannaLeena Heiska och Sigga Björg Sigurdardottir är två riktiga förvandlingskonstnärer med en radikalt gränsöverskridande framtoning. Hos dem verkar allt möjligt: de kategoriserande fack och lådor vi stoppar in vår erfarenhet i har förlorat sin tvingande nödvändighet.
A blaze in the northern sky heter verket ovan och visar som synes en tatuerad gorilla. I tatueringen ingår bland annat en örn och en kniv som genomborrar ett hjärta.
På en annan målning har en mörk ornamenterad människokropp fått ett tigerhuvud. Och varelserna nedan är också svårtydbara: har de med zoologi, saga eller poesi att göra?
Hos Sigga Björg Sigurdardottir möter vi en värld där allt är i ständig förvandling. En (som vi tror) mänsklig kropp kan plötsligt få ett huvud som verkar vara en fågelkropp, fast kanske inte riktigt det heller:
Det finns inga gränser för hur vi själva och världen kan lösas upp och flyta ut, omformas, förenas och förvrängas.
Allt verkar innerst inne vara något annat än sig självt, vad vi än tycker att något är, så är det egentligen något helt annat eller är på god väg att bli det.
En liten komplikation: det verkar som om en del förvandlingar är mer stympande än befriande. Och så är det väl i verklighetens värld också. Vi får söka oss till de vägar som leder till öppningar istället för återvändsgränder.
Efter dessa utflykter i sagans och mytens värld kan vi associera till ett scenario där subversiva krafter från en sådan värld ympas in i den instrumentella rationalitetens värld.
Med flödande fantasi låter HannaLeena Heiska olika varelser byta drag med varandra. Skillnaden mellan mänskligt och icke-mänskligt luckras upp:
A blaze in the northern sky heter verket ovan och visar som synes en tatuerad gorilla. I tatueringen ingår bland annat en örn och en kniv som genomborrar ett hjärta.I And love said no ser vi ett förtätat svart huvud med vargkontur och en
(mänsklig?) kropp som i sig verkar rymma hela naturen, kanske hela kosmos: bland varelsens “inälvor” känner vi till exempel igen blommor, stjärnor, gröna blad, en flygande fågel och en orm:
(mänsklig?) kropp som i sig verkar rymma hela naturen, kanske hela kosmos: bland varelsens “inälvor” känner vi till exempel igen blommor, stjärnor, gröna blad, en flygande fågel och en orm:
På en annan målning har en mörk ornamenterad människokropp fått ett tigerhuvud. Och varelserna nedan är också svårtydbara: har de med zoologi, saga eller poesi att göra? Hos Sigga Björg Sigurdardottir möter vi en värld där allt är i ständig förvandling. En (som vi tror) mänsklig kropp kan plötsligt få ett huvud som verkar vara en fågelkropp, fast kanske inte riktigt det heller: Det finns inga gränser för hur vi själva och världen kan lösas upp och flyta ut, omformas, förenas och förvrängas.Allt verkar innerst inne vara något annat än sig självt, vad vi än tycker att något är, så är det egentligen något helt annat eller är på god väg att bli det.
En liten komplikation: det verkar som om en del förvandlingar är mer stympande än befriande. Och så är det väl i verklighetens värld också. Vi får söka oss till de vägar som leder till öppningar istället för återvändsgränder. Efter dessa utflykter i sagans och mytens värld kan vi associera till ett scenario där subversiva krafter från en sådan värld ympas in i den instrumentella rationalitetens värld.Jag tänker på Henrik Erikssons bildserie The Center of the World. Här ser vi något som verkar likna ett försök till rationell och effektiv stadsplanering med en tendens till rätlinjighet, skarpa vinklar och gator och huskroppar i god ordning. (Tyvärr går hans bilder inte fram riktigt i mitt bloggprogram. Synd alltså!)
Men något radikalt annat än den rationelle stadsplaneraren verkar löpa amok i det här samhällsbygget, för den tänkta ordningen är under fullt pågående nedbrytning. Vi kan även här ana den ständiga kampen mellan kaos och ordning, spontan frihet och kontrolltvång, levande liv och rigida livsrestriktioner.
Tuomas Laitinen ställer bland annat ut några ljusskåp av plexiglas som han bearbetat med en rad olika tekniker.
I spelet mellan ytorna och de inre ljusrummen anas något befintligt men fördolt, något som bara kan anas bakom det uppenbart synligas auktoritativa framträdanden
Och sådana hemlighetsfulla bottnar kan vi väl känna inför många verk på den här utställningen...
Och sådana hemlighetsfulla bottnar kan vi väl känna inför många verk på den här utställningen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar