Ny nordisk fotografi (2) - Att förstå eller inte förstå

Ny nordisk fotografi Common grounds
Anette Reimer
The unhomely stage/Symbiotic bodies
Hasselblad center Göteborg

Samtidskonst, foto, konst, göteborg
Anette Reimer plockar sönder en utvald del av världen och kombinerar sedan ihop bitarna till serier av fragment, till synes utan inre sammanhang. Frågetecknen, kan hända kopplade till utropstecken, hopar sig.

Bilden ovan ingår en bildserie där följande sker:


1: Start med soffa, rådjurshuvud och matta.
2: Arm och fot med sko dyker upp bakom soffan.
3: Ben med skor på fötterna inrullade i en matta som sticker fram under soffan.
4: Soffan försvinner (resultat: bilden ovan).
5: Allt försvinner utom rådjurshuvud och skor: det är allt som blir kvar.

Och vi förstår kanske inte det här. Vi ser inget begripligt sammanhang i det hela. Bildseriens titel, The unhomely stage, är välfunnen.

Vad är det då för sammanhang sådana här bilder gäckar?
Det kan vara fysiska orsaksrelationer eller någon typ av funktionella beroenden mellan olika fenomen i vår omvärld.

Men det som förbryllar mest är nog att de här märkliga kompositionerna vägrar inordna sig i de vanliga psykosociala förståelseformer som är grunden för hela vår vardagliga livsvärld.

Jag kan tänka mig att vi står inför de här bilderna som en antropolog inför en radikalt främmande kultur eller som en fysiker inför nyupptäckta elementarpartiklar som hans teorier inte alls kan förklara.

Det som här inte verkar fungera är den sk folkpsykologin, förklaringar i termer av sådant som exempelvis som önskningar, begär, mål-medelrationalitet, trosföreställningar etc. Det är genom sådana fundamentala begrepp vi tolkar det mesta i vår upplevda omgivning.

Om sådana förklaringar i någon större omfattning inte skulle fungera i den vardagsverkliga, ”utomkonstnärliga” världen, skulle vi förmodligen bli gravt förvirrade. Konstscenen kan fungera som en sorts laboratoriemiljö där vi under betryggande former undersöker och ifrågasätter våra förståelsemodeller utan att få panik.

Och vi ser kanske vår egen roll i förhållande till vår omvärld. I mötet med det okända och obegripliga försöker vi ofta ”klä ut” världen på ett sådant sätt att den ska framstå som en meningsfull helhet. Världen blir till dels en bild av oss själva, kanske a "homely stage".

Det är i ett sådant sammanhang jag tänker på den här bildserien.

"I see my performances as quiet, yet powerful evocations of a hidden unknown", skriver Ann Reimer i utställningskatalogen.

Kanske kunde vi börja laboratorierarbetet med att se Ann Reimers bilder som illustrationer till en berättelse som uppenbarar något "hidden unknown", så att helheten blir något vi förstår? Åtminstone intuitivt.....