Göteborgs konsthall
Tidigare inlägg (1)-(2) om utställningen publicerade: 2008-07-06 och 2008-07-21
Samtidskonst, konst, måleri, skulptur, Göteborg
På väggen intill Carl Hammouds målningar hänger Louise Dorphs bilder som en sorts motpol. Hennes människor verkar vara fastnaglade i sociala mallar som hör hemma i just den värld Carl Hammoud slår i spillror. Hos henne ser vi familjer i olika situationer och sammanhang som är typiska för familjemönstren i vår kultur.
De är skildrade med detaljfattiga homogena färgfält: så innehåller till exempel ansiktena inga anletsdrag utan markerar bara ansikte på den plats där vi förväntar oss ett sådant.Därmed blir gestalterna inga individer utan mer visuella gestaltningar av begreppet människa i största allmänhet (eller människa i vår kultursfär).
När alla individuerande och särskiljande drag abstraherats bort återstår sociala stereotyper av den art de flesta av oss är delaktiga i och som styr våra liv.Louise Dorph lyfter i sin människoskildring fram det allmänna och gemensamma så att vi ser det lite tydligare.
Och vi anar också vilken djupgående konformistisk likriktning dessa fast rotade sociala mönster utövar på oss.
Egentligen tror jag att de flesta konstverken på den här utställningen bildar ifrågasättande motpoler till Louise Dorphs familjeabstraktioner. Detbetyder att hennes verk har en viktig roll som "standardreferenser" och jämförelsepunkter inom utställningens helhet.
De frågor utställningen ställer och i någon mån kanske till och med besvarar är måhända: Vad är det vi är men inte vill vara? Vad kan vi bli? Vilka krafter kan vi utnyttja för att frigöra oss?
Martin Skauen visar en serie teckningar med de mest halsbrytande kombinationer av sådant som normalt sett inte alls hör ihop. Till exempel skildrar han en kvinna med en i och för sig välformad frisyr, det är bara det att frisyren visar sig vara uppbyggt av råttor som minglar med varandra.
Världen är kanske inte alls som på Martin Skauens teckningar. Men de kan ändå bidra till att göra oss mer öppna för att de pusselbitar som utgör vår värld kan sättas ihop på många olika sätt och att ingen pusselbit har en för alltid given form. Det stora problemet är dock att tillämpa erfarenheter från en konsthall ute i vardagslivet......
Hladgerdur Iris Björnsdottirs barnskildringar har främmande och smått oroande laddningar som vi inte brukar förknippa med barn. Det är som om de i och för sig, som det verkar, helt ”vanligt” skildrade barnen inte hör hemma i vår värld....
......men 0m det sedan är stereotypen Värld eller stereotypen Barn som är under attack kan vara lite svårt att avgöra. Mystiskt är det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar