Jag skriver om konst i olika former och är intresserad av det mesta, det må sedan kallas traditionellt, samtidskonst, modernistiskt eller postmodernistiskt. Dessutom publicerar jag en hel del egna fotografier i olika genrer.

Om mig

Mitt foto
Jag är 60 år gammal och bor i Uddevalla där jag arbetat som journalist. Har också genom åren pysslat en hel del med filosofi, både inom och utom de akademiska sammanhangen. Är intresserad av mycket (för mycket säger en del) och har ett ganska passionerat förhållande till det jag är intaggad på.

Bloggarkiv

lördag 10 januari 2009

A Good Idea revisited; Konst som tankeverktyg (1)

Good Idea är samlingsnamnet på ett projekt med två utställningar på Göteborgs konsthall: Painting, space and society (2007) och Tomorrow always belongs to us (2008).

Nu har man på Konsthallen gett ut en bok med titeln Good Idea, skriven av Mika Hannula, som redovisar tankegångar bakom projektet och de bägge utställningarnas tillkomst och innehåll.

Enligt Hannula ska målningarna kunna ses som tankeverktyg (thought vehicles). Själv använder jag gärna uttrycket "tankemodeller". Han citerar bland annat den ryske 1800-talsförfattaren John Ruskin:

"Paintings, or art generally, as such, with all its technicalities, difficulties, and particular ends, is nothing but a noble and expressive language, invaluable as the vehicle of thought, but by itself nothing." (Hannula sid 15).

Jag föreställer mig att användningen av bilder som tankeverktyg innebär en fortlöpande interaktion mellan det visuellt-intuitiva och det verbalt-kognitivt tankemässiga.

"Neither the content nor the context are things, they ´come about´, they are in a constant process of becoming-becoming visual and/or textual. A process that is discursive, but also physical, needing both sides of the interaction to collide and shape the process." (sid 18) (fetstil min).

Det verbala språket har alltså en viktig roll som samarbetspartner till de visuella uttrycken. Och poängen kan då vara att vi får en stigande spiral där de båda polerna, de visuella och kognitiva tankeverktygen, ömsesidigt förstärker och fördjupar varandras perspektiv på världen till en utvidgad helhetsuppfattning.

Jag kan konstatera att jag åtminstone försökt använda många av målningarna som någon form av tankeredskap. Jag har låtit dem representera något bortom dem själva. Ett exempel är Christina Malbecks verk på utställningen Tomorrow always belongs to us.
I ett blogginlägg från sommaren 2008 om skrev jag bland annat följande om hennes målning (airbrush på duk) Into:

Längst ut till vänster (nedan) i bilden ser vi åter vad den någorlunda ordnade världen bryts mot: ett totalt kaos som hotar alla fasta strukturer med upplösning och förintelse:

Tolkat som en gestaltning av människans situation i världen, kan denna upplösningstendens avse strukturer som kan vara sociala, mentala eller rent fysiska.

Om Christina Malbecks målning House in the mountains skrev jag i samma inlägg:

Vi möter även här ett omgivande kaos som hotar en måhända symbolisk byggnad som i sig själv rymmer motstridiga tendenser: en strikt linjärt-geometrisk ordning hotas av en subversiv, formupplösande tendens som sprider sig i hela systemet och utmanar dess grundläggande normer. Med en fokuserad detaljbild kan det se ut så här:

Och jag fortsatte: Om vi även här tolkar de formella dragen ur humanpsykologisk synpunkt så kan de här motstridiga tendenserna till exempel betyda att rationalitet ställs mot irrationalitet, känsla mot förnuft, byråkrati mot uppror, planekonomi mot marknad, det bestående mot det nyskapande etc etc .

Så långt mitt ursprungliga blogginlägg från i somras. När jag skrev kommentarerna ovan ifrågasatte jag egentligen hela tiden vad jag höll på med. Jag frågade mig: med vilken rätt låter jag en tendens till fysísk formupplösning handla om ett hotande sönderfall av sociala och mentala strukturer? Vad uppnådde jag? Något? Eller åstadkom jag bara rent nonsens?

För det första är det väl så, att ingen visuell struktur i sig är en tankemodell, den blir det genom att någon använder den som en sådan. Och vissa visuella strukturer blir förmodligen bättre modeller för ett visst tankeinnehåll än andra. Det handlar inte om rent godtycke.

Jag utgick väl ifrån vad jag uppfattade som formella analogier mellan visuella och psykosociala strukturer. Dessa analogier måste inte nödvändigtvis resultera i tankemodeller, men de kan göra det och blir då inte bara tankemodeller utan visuella sådana.

Och poängen med visuella tankemodeller kan vara att medvetandegöra, artikulera/förtydliga och att ge tankeinnehållet fördjupad kontakt med känslomässiga klangbottnar. Det är sådana funktioner som gör verktygen-modellerna fruktbara.

Får de inte sådana effekter på vårt tanke- och upplevelseliv är de kanske helt enkelt obrukbara verktyg som vi kan lägga åt sidan för att gå vidare i vårt sökande.

Ett annat exempel från samma utställning är Carl Hammouds målningar. Även hos honom finns uppenbara drag av upplösning och kaos.

Så här skrev jag i somras: Motiven verkar antyda vår samhällsforms undergång. Vi ser typiska komponenter/symboler för denna ordnings fundamentala sociala mönster, till exempel möbler, böcker, kartonger, skåp, papper/dokument, i omtumlande oordning.

Det är som om en vild storm dragit fram genom våra byråkratiska institutioner och bara lämnat lösryckta fragment av en en gång fungerande organisation bakom sig.

Jag associerade redan i somras vidare till verken ovan av Christina Malbeck: En näraliggande association är att de krafter som skapat tumultet i Carl Hammouds värld kan vara besläktade med de formupplösande tendenser vi i ett tidigare inlägg (Tomorrow always belongs to us (1)) såg hos Christina Malbek (House in the mountains) (detalj):

Även här möter vi en ordning som kan ses som formellt analog med djupgående drag i den samhällsform vi lever i och som hotas av upplösning och förfall. Resultatet av Christina Malbecks subversiva krafter kan mycket väl vara Carl Hammouds sönderbrutna och tumultartade byråkratiska kontorsmiljöer.

Åter till januari 2009. Jag är fortfarande något förbryllad över vad jag höll på med i somras. Mitt utnyttjande av Christina Malbecks målningar som tankeverktyg syns mig något klichéartat och ytligt. Mika Hannulas formulering: "...becoming a dead-end of a formalistic argument" kommer för mig då och då.

Och jag anar att Carl Hammouds målningar genom sitt magiskt gåtfulla skimmer och de målade objektens tydligare kulturella och sociala laddning blir något mer kraftfulla och fruktbara verktyg för ett tänkande över vår tid. Men hur fruktbara de här verktygen blir är det väl upp till och en av oss att själva ta ställning till.....

Länkar till tidigare inlägg om A Good Idea finns här:

http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/07/tomorrow-always-belongs-to-us-1.html
http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/07/tomorrow-always-belongs-to-us-2.html
http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/07/tomorow-always-belongs-to-us-3.html
http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/07/tomorrow-always-belongs-to-us-4.html

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , ,

http://intressant.se/intressant

Inga kommentarer:

STORBILDSGALLERI

STORBILDSGALLERI
Här lägger jag ut bilder i lite större format .

Ex Machina Tora Windahl

Ex Machina Tora Windahl

Valand

Valand
Större kök. Skulptur av Beatrice Ehrström.