Min egen konsthistoria I; Piccadilly och modernismen

London och och ljusreklam vid Piccadilly circus; kommersiell ytlighet, ja kanske det, men också en sorts readymadeestetik som inte bara kan avfärdas.
Och beaktar man bara det som syns, så är det i princip egentligen endast....

.......de språkliga inslagen som hindrar detta från att klassificeras som "abstrakt modernism", "postmålerisk abstraktion" eller till och med "högmodernism ".

Vi har ju här framför oss färg och form på en platt yta, utan figurativa eller rumsillusionistiska inslag. Men som sagt, bokstäverna måste bort, eller förvandlas till ytor utan språkligt meningsinnehåll.

Hur kom vi hit? Hur kan man komma hit? Eller här kanske snarare: vilken blir min personliga väg genom konsthistorien till Piccadilly?

Man kan gå en vetenskapligt konsthistorisk väg. Själv tänker jag här gå en visserligen konsthistorisk, men absolut inte vetenskaplig väg.
Det blir mina egna intuitiva associationer som får leda mig på vägen genom bildernas mångfald.

Min utgångspunkt blir några exempel på figurativ expressionism: Edvard Munchs Skriket och Franz Marcs Blå häst.

För att komma vidare drar vi de här målningarna genom något vi kan kalla "nonfigurationskvarn", som bildligt (!) talat gör köttfärs av de figurativa motiven, men som ändå bevarar något av innehållet i det från början givna.

En tänkbar fortsättning när kvarnen gjort sitt skulle kunna exemplifieras genom målningarna nedan; Utan titel av Gerhard Richter och Komposition VII av Wassily Kandinsky:


Det kan synas vara en lång väg från dessa koloristiskt och formellt sprakande och yvigt flödande målningar till ljusreklamen vid Piccadilly.
Vi behöver därför något motmedel, några kurer/mediciner, som som kan sätta gränser för det konstnärliga fyrverkeriet, strama upp kompositionen, och föra oss dit vi vill, nämligen tillbaks till den ljusreklam vi utgick ifrån.

Det finns mediciner som kan vara effektiva, men som också kanske är så starka att de ger allvarliga biverkningar.
Dessa biverkningen kan bestå i att estetiskt eller konceptuellt värdefulla barn slinker bort tillsammans med det badvatten vi ville bli av med.

En stark kur, av typ stålbad, är någon sträng form av suprematism (Kasimir Malevich, Svart kvadrat och röd kvadrat):

En något mildare men kanske ändå verksam kur (receptfri) av samme mästare kan se ut så här (Suprematism 1915):

Vi kan även gå tillbaks till Kandinsky själv och betrakta ett fragment utmed den väg han själv vandrade (Komposition VIII):

Man kan också betrakta det här genom en sorts mekanistisk maskinmetaforik.
Vi kan föreställa oss de tre målningarna närmast ovan som ritningar eller modeller för någon sorts abstraktionsmaskiner eller geometriska formaliseringsfilter.
Vi kan också se dem som gränssnitt (det som syns på skärmen) för dataprogram avsedda för konstomvandling.
(Man kan kanske också betrakta målningarna som resultatet av maskinernas inverkan, men den tråden tänker jag inte följa här).

Nu får vi alltså föreställa oss att det måleriska och "bångstyrigt utsvävande" har processats genom sådana här reduktionsstrukturer för att stöpas om till en strängare skepnad, men förmodligen och förhoppningsvis med något av den ursprungliga framtoningen kvar.

Men vi behöver något mer för att komma till Piccadilly.
Resultatet av abstraktionsmaskinens och formaliseringsfiltrens förvandlingar behöver också genomgå en process som förvandlar oljefärgen på dukarna till något med en ny skinande lyster.
För att åstadkomma detta behöver vi ha elektriska komponenter under glas istället för "färgfläckar".

Vi behöver med andra ord något vi kan kalla för elektrifieringsaggregat.
En modell för ett sådant kan vi hämta hos Dan Flavin, vars verk är uppbyggda av ljusrör i olika färger i strikt regelbundna mönster (till exempel de två verken Utan titel nedan).
Hans strikta strukturer bidrar förstås även de till abstraktionsprocessen och reduktionen till fundamentala geometriska former:


Vi låter alltså konstverk av den typ som inledningsvis exemplifierades genom målningar av Munch och Kandinsky gå igenom en rad förvandlande reduktionsverktyg: nonfigurationskvarnen, abstraktionsmaskinen, det geometriska formaliseringsfiltret och till sist elektrifieringsaggregatatet.

Vi kan till och med fantisera om de konstomvandlande processerna som fysiskt realiserade genom en maskin i sinnevärlden (här illustrerad genom Michael Stevensons Fountain of prosperity, som ingick i utställningen History acts på Göteborgs konsthall):

Och när de ursprungliga figurativt expressionistiska konstverken kommer ut ur hela det här maskineriet, så kan resultatet bli något i stil med det vi både utgick från och avsåg komma tillbaks till: Piccadillys ljusreklam, nedan i en närstudie:

Men bokstäverna är dock fortfarande ett problem. För att nå fram till en klockren "högmodernism" måste de förvandlas till färgfält som inte är språkligt meningsbärande.
Bokstäverna får alltså stöpas om till koloristiskt identiska men formellt förändrade enheter. Vi kan tänka oss denna förvandling i linje med de metaforiska modeller och processer som antytts ovan.

Detta var alltså min högst personliga och subjektiva version av ett stycke konsthistoria. Fantasifull, ja, kanske till och med för fantasifull, men jag utesluter ändå inte möjligheten att dess kärna kan ha kontaktytor med underströmmar i faktiska historiska och psykologiska skeenden......

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, estetik, kultur, readymades, konstteori, modernism, postmodernism, skulptur, konsthistoria

http://intressant.se/intressant