Måleriska gestalter på gammal plåt

Grådaskigt, smutsigt och sjaskigt, fult? Eller vackert, spännande, dynamiskt och rytmiskt? Det här (upphittade) verket kommer från en sopcontainer på Kasenområdet i Uddevalla. Det finns alltså förmodligen ingen konstnär bakom det här verket. Men resultatet är väl ändå inte så tokigt ändå?

Omaka möte på plåtvägg

Hur har det det här verket tillkommit? Någon måste väl ha sprejat den mjukt dansanta figuren till höger med någon sorts "guldfärg". Den svarta kvadraten till vänster är väl också ditmålad, men varför? Själv har jag inte gjort mer än fotograferat.

Gult möte i det gröna

Nya utställningar i Uddevalla

Idag är det torsdag den 29 maj och det är nya utställningar på gång i Uddevalla. På lördag (31 maj) är det vernissage på Bohusgalleriet för Tora Windahls Ex Machina- en rörlig installation. Jag har varit förbi och tittat in genom fönstren och det verkar vara något riktigt spännande på G.
Nästa lördag (7 juni) är det vernissage på Bohusläns museums konsthall för utställningen Drawing a line med verk av konstnärerna Alexander Gutke och Anna Ling. Den utställningen kan vi se många gånger, för den hänger ända till den 7 september.

Finns inte mer....

Det här är ett parti av en vägg som tillfälligt blottades när en stor byggnad inom Kasenområdet revs. Väggen är nu också borta, men fotot finns kvar.

Valand 2008-ett fragment

I Sofi Lardner Häggströms serie oljemålningar N.N kan vi se motiv framträda och i olika grad vika undan/in och nära nog upplösas i förhållande till en konturlös färgrymd. I hennes videoverk Obliterate oblivion visar sig också minnesfragment vara undanglidande och på gränsen till utplåning i den slutgiltiga glömskans uppslukande intighet. Och vi kan fråga oss: hur mycket i livet och världen över huvud taget är av samma art?

Valand 2008 Citatsurr

Utställningskataglogen long story short från Valandstudenternas avgångsutställning innehåller en hel del som jag gärna vidarebefordrar i citatform ut i internetrymdens vidder.

"Tror du att konsten kan förändra världen?
-Om jag inte tror på mitt arbete kan jag inte genomföra det. Konst får människor att tänka och ifrågasätta, vilket är en början till förändring."
Alciray Kiryaman

"Som bildkonstnär uttrycker jag mig i bilder och mina arbeten får tala sitt eget språk. Jag beskriver inte mina arbeten med ord.
Varje material har sitt uttryckssätt, de går att kombinera, men inte att översätta."
Anna Jans

"I mitt arbete utgår jag ifrån att all given logik är relativ, och att rationalitet inte är den måttstock som allt ska mätas mot. Det kan till och med vara farligt."
"Det finns en hel värld av sammankopplingar som helt enkelt inte kan uppfattas av sinnena."
Gabo Camnitzer

Det känns som om jag har levt i hundra år. I Kurdistan existerade tiden inte med den exakthet som den gör i Sverige. Ingen vet exakt när jag är född."
"I den kurdiska kulturen, som jag kommer ifrån, är historieskildringen till stor del muntlig. Detta är en erfarenhet som finns i mig och som relevant i mitt sitt att göra konst."
goran hassanpour

"För mig är tecknandet något som pendlar mellan det ogripbara och det självklara."
"När jag arbetar är jag inte medveten om vad jag gör."
Jeff Olsson

"Jag ville lära mig förstå med handen."
"Jag har några följeslagare. Lin, pingis och kartor. Jag fortsätter att samla på mig material och erfarenheter kring dessa.
christin wahlström

"Ja, jag tror på en gud. Jag ser mig själv idag som kristen."
"Döden känns inte som en död, snarare som en dörr och ibland även som en längtan."
"Själv försöker jag dö bort från idén om att vara objektiv, då jag inte ens tror att Gud är objektiv, utan ett subjekt."
Carl Johan Engberg

"Som konstnär antar jag en värdeneutral relation mellan tingen i mitt betraktande. Jag försöker konstatera det jag ser istället för att värdesätta, moralisera, eller anta ett etiskt förhållningssätt. "Jag lägger lika stor vikt vid idéerna bakom som vid material och gestaltande. Aspekterna går hand i hand."
Beatrice Ehrström

"Ett mönster blir intressant om det tillkommit av slumpen, inte från en geometrisk plan."
"Det arkitektoniska i mina arbeten står för en känsla av att något, större än jag, kontrollerar mig."
Maria Qvarfordt Brising

"Konst kan ge insikter, uppenbarelser, men det är människor som förändrar världen.........min uppfattning är att konst idag handlar om att dekonstruera världsbilder, göra avslöjanden."
Meira Ahmemulic

"I mitt arbete letar jag efter en verklighet som inte finns. Jag söker inte det dokumentära."
"Jag skapar min egen verklighet och historia."
Sofi Lardner Häggström

Tillfälligheternas verklighet är att bli medveten om det där andra, det där som försiggår bakom ryggen när man tro att man till exempel gör konst, men som i själva verket är en upprepning av något som har gjorts tidigare.
Thomas Dahl

Birigitta Heiling (revisited)

Jag har nedan (8 maj) skrivit om Birgitta Heilings utställning på Bohusgalleriet (varar fram till 28 maj). Vid ett återbesök slås jag fortfarande av målningarnas både kärva naturalism och strama abstraktion. Det lyriska finns där också. Men jag redovisade i mitt första inlägg inget exempel på grönskan i hennes bildvärld, vilket härmed åtgärdas. Bilden ovan heter Mot öster.
Bilden överst heter Dammen med smultron och här ser jag tvetydigheter kring jord/skugga, vatten/rymd tillsammans med den framträngande grönskan. Är det rosa att betrakta som vatten eller som luft? Är det gulbruna skuggor över vatten, jord eller förtorkad växtlighet?

Valand 2008 (revisited)

Extrem kluvenhet. Jag har i ett inlägg nedan tagit upp några av de konstverk som ställts ut av årets magisterstudenter på Valands konsthögskola. Nu återvänder jag till ämnet och fokuserar på Thomas Dahls videoverk Speeches (5 filmer).
De korta filmerna har tillkommit så, att konstnären låtit tre personer skriva var sitt tal på sina respektive egna modersmål: ryska, turkiska och italienska. De tre har själva fått bestämma ämne och på vilka platser talen skulle framföras.
Sedan har Thomas Dahl, utan att förstå innehållet, lärt sig talen utantill och framfört dem iförd en mycket korrekt och proper mörk kostym på olika platser.
Resultatet kan man se på videofilmerna, som visar en man som med övertygelse och engagemang talar till sin omgivning. Han blir som en sinnebild av seriös trovärdighet.
Poängen?
Vi vet att en människa (politiker, ämbetsman till exempel) kan utstråla stor trovärdighet och kompetens även om han de facto har fel. Vi vet också att han kan ljuga. Men här möter vi en ännu mer extrem kluvenhet mellan fasad och inre verklighet och den blir för mig verkets huvudpoäng:
Man kan ge intryck att stor trovärdighet, kompetens och moralisk integritet utan att ens förstå ett endaste dugg av vad man själv säger!

Glimtar från Valands magisterutställning 2008

Magisterstudenterna vid konsthögskolan Valand i Göteborg har haft en samlingsutställning på konsthallen i Göteborg. Här ska jag presentera och kommentera något av den konst som ställts ut. Att det blivit just de här verken som får representera utställningen har kanske med kontrasternas lockelse att göra.
Observera: flera av de bilder som finns med i anslutning till den löpande texten finns i större format i storbildsgalleriet längst nedan under rubriken Valands magisterstudenter 2008. Speciellt när det gäller Beatrice Ehrströms stora skulptur Större kök är detta ett måste!

Ett av de mer spektakulära verken är Gabo Camnintzers installation Prime intervals i materialen trä, gipsplattor och väggfärg. Det upptar ett eget rum i konsthallen och har delvis utformats genom publikens medverkan. Konstnären har belagt väggarna med flera skikt av gipsplattor i färger som rosa, grönt, rött, blått, orange. Ytterst lades ett grått skikt på. Från början såg väl det här rummet ganska trist ut, får vi förmoda.

Sedan har verket skapats genom att man slagit sönder väggarna så att olika färg-formstrukturer uppstått och i denna process har alltså inte bara konstnären, utan även besökare haft en roll. Personligen tycker jag att det här verket är ganska vackert på ett inom den modernistiska traditionen någorlunda välkänt sätt. Kalla det sedan abstrakt expressionism, action painting, 3-dimensionellt måleri, målad skulptur eller något sådant.

För att få en optimal relation till det verket tror jag vi ska minnas att även ”blinda” naturprocesser kan frambringa utomordentligt vackra och på alla möjliga sätt stimulerande visuella strukturer. Och i det här fallet hár människorna kanske uppträtt som just sådana "blinda" naturkrafter vi ibland kan vara. Och det är väl resultatet som räknas......

Ett annat verk som verkligen drar uppmärktsamheten till sig är Beatrice Ehrströms närmast gigantiska skulptur Större kök, som når nästan upp till konsthallens tak. (Och här anbefalles i allra högsta grad storbildsgalleriet). På bredden är den dock något mer av normalstorlek. Det går att se antydningar till stiliserad diskbänk, skåpsutrymmen med mera. Den är målad helt i svart, vilket tillsammans med storleken avlägsnar uttrycket från aspekten "vanligt kök". Ska jag försöka sätta ord på upplevelsen av det här verket så finns det ganska många som pekar i någorlunda samma riktning: värdig, stram, auktoritär, monumental, storslagen, arkitektonisk. Och det är väl alldeles klart att skulpturen har sitt värde obeoende av det föreställande, oberoende av om den identifieras som en sorts bild av ett kök.

Samtidigt är det nog så, att det finns en sorts inbyggd motsättning i det här verket. Här möts privat och offentligt, intimt och monumentalt, hemmiljö och arkitektur på ett sätt som laddar helheten med en inneboende tvetydighet: det är som om två mer eller mindre oförenliga normer eller verkligheter möts i en enda "omöjlig" gestalt. Omöjlig? Tja, mitt eget hem och offentlighetens rum är av så olika karaktär att jag svårligen kan undkomma att göra en distinktion, att dra en avgränsande linje som skiljer det ena från det andra. Här krackelerar denna linje, gränsen överskrids och resultet blir ett sorts monster, likt Frankensteins sammansatt av delar från flera olika isärtagna helheter.


I samma rum som Stort kök ställdes ytterligare ett verk ut. Det är Christin Wahlströms installation Linväggen. Konstnären har lagt ner mycket arbete på att utveckla linet som konstnärligt material. Linväggen består av ett ganska tjockt lager linisolering som täcker en hel vägg mitt emot Beatrice Ehrströms Större kök. Någon större differentiering av linväggen ser vi inte, den är helt enkelt ganska montont monokrom i sin framtoning.



Bilden ovan är en närstudie av linmaterialet och sedan får läsaren föreställa sig en hel vägg i den här stilen. Inte mycket att ställa ut kan man kanske tycka. Men associerad med den stora svarta monoliten Större kök och kryddad med intryck från den färgexplosiva Primal Intervals som också finns alldeles i närheten, så får det här verket en innebörd i just detta sammanhang. Mot det lekfullt myllrande och mot det omutligt definitiva ställs Linväggen som en viskning, en stillhet, som något vagt och obestämt bortom händelsernas flöden och det färdigformades identifierbara konturer. Kanske representerar det alltings början och slut, vagga och grav. Därmed bidrar Linväggen verksamt till att vässa de tre konstverken till en associativ treklang som speglar både livets och världens mest allmängiltiga grundvalar.

Jordnära men gåtfullt; Birgitta Heiling på Bohusgalleriet

Vi befinner oss nära jord och växtlighet i Birgitta Heilings konst. Och om den förre utställaren på Bohusgalleriet Ola Öhlin var en färgsprakande kolorist, så har Birgitta Heiling ett mer lågmält, reducerat och färgmässigt sammanhållet uttryckssätt i sitt måleri.

Målningen ovan har titeln Tecken, och tittar vi i dess översta del syns ett parti bestående av föremål som ganska läter sig tolkas som ganska stora stenar. Men sen? Hur ska vi tyda det dominerande mönstret i gulartade jordfärger?

En inte alltför förflugen association är att se det som underjordiska strukturer av sandjort, inga landskap, men ändå ett ett stycke natur.

Men intressant nog finns andra tolkningar som också har fog för sig. Ví kan se de komplexa mönstren som trädskuggor på en vattenyta, även om vi i så fall får godta att vattnet är rosa eller violett. Och trots en sådan koloristisk frihet i naturskildringen behövde jag inte mer än kasta en blick på flera av de här målningarna för att landskapsaspekten satt där. Klockrent.

Att bita halsen av de föreställande dragen och se de här myllrande och samtidigt lite strikta och strama visuella konstruktionerna som ett rent "abstrakt" icke-föreställande konst går förstås också. Jag har prövat och visst, det kan väl fungera ibland, men jag tycker ändå att Birgitta Heilings målningar ligger nära naturen. På sitt eget sätt.

Även växtligheten har sin givna plats i den här bildvärlden. På bilden ovan, Näckrosen, ser vi mycket rikigt näckrosblad, och även något som lätt för tanken till ett kraftfullt rotsystem. En stor insekt av något slag var en annan, men ganska lättflyktig association.
På en del målningar är det blomstervärlden och den riktigt frodiga grönskan som står i centrum.


I den här bildvärlden finns en rad utvikningar och sammankopplingar av olika ting och miljöer. På en rad målningar finner vi som dominant en glasburk, som sätts in i olika visuella och tankeassociativa sammanhang. Målningen ovan, Rödkrita, är ett exempel.


Birgitta Heiling tagit sig an olika varianter av visuell mångtydighet. Hon låter till exempel vissa kroppar få en kombinerad karaktär av sten och textil, av berg och och bylsiga, tillknycklade täcken, filtar eller kuddar. Resultatet blir intressant och lite förbryllande. Ett exempel är Skarfsholmen ovan.

Här är en bild, Stilleben med klot, som ytterligare får exemplifiera Birgitta Heilings dragning åt överraskande kombinationer av bildelement. Och även om det röda klotet har en central framtoning, så är det som intresserar mig mest nog skiktningen av bild över bild över bild (målning över målning...etc).

Och den som vill kan ju ta sig en funderare på om det finns eller inte finns någon för oss tillgänglig verklighet bortom alla bilderna av den...

Carl-Gustaf Wikstrand

Fragmentarium från konstvandring på Dal 2008 (1-4 maj)

Konstvandringen i Dalsland är en fin tradition och i år var vi ett litet gäng från Säffle och Uddevalla som startade vandringen, eller kanske snarare rallyt, genom att sammanstråla hos Carita Blad Ljungqvist i Forsane, Frändefors.

Hon har förvandlat sin trädgård till en oas präglad av prunkande växtlighet, anlagda vattensamlingar, rinnande vatten och de egna keramikskulpturerna. I ett växthus finns det både citroner och fikon.

Humoristiskt laddade fantasifoster finns det gott om i den här egendomliga blandvärlden av natur och kultur.

Varelse med kropp av förtätat vatten? Född ur den lilla konstgjorda dammen?

Carita Blad Ljungqvist är konsthantverkare och keramiker och tillverkar både bruksföremål och mer renodlade konstföremål. Dessutom är hon förstås mycket trädgårdsintresserad:

"Jag känner mig kreativ och skapande både i konsten och trädgårdsarbetet" säger hon. "Det gäller att hela tiden se nya möjligheter att utforska."

Blått och turkos är några vanliga skulpturfärger. Det blir både likhet och kontrast mellan den organiska naturen och de tillverkade föremålens värld.

De både jordrotade och uttrycksfulla människofigurerna smälter in i den klorofyllstinna omgivningen

På väg från Carita Blad Ljungqvist. Skulpturen ovan , som ingen förstås gjort med några konstnärliga avsikter, träffade vi på vid en gammal industrilokal i närheten.

Från södra Dalsland går färden vidare norrut i det vackra dalslänska slättlandskapet. Via Brålanda far vi till Ör, där textilkonstnären Mona Falk tagit det gamla kommunalhuset i besittning med sina vävstolar. Vävda bilder är en av hennes specialiter och hon väver också mycket mattor. Hon skapar även bilder i olika blandtekniker.

Bilden ovan, som väl fångar själen i det landskap vi färdas i , är hopfogad av bitar av sönderklippta akvarellmålningar.

Ibland kan Mona Falk låta tagel och andra material eller föremål fogas in i en bild.




Så fortsätter vi vidare upp till Dalslands museum i Upperud och konstvandringens samlingsutställning med ett 90-tal verk. Det är 51 konstnärer som deltar i årets konstvandring.

Väl upp i dessa trakter gör vi två nedslag i Åsensbruk. Först hamnade vi hos Lisbeth Claesson som också är textilkonstnär och dessutom målare. I mina minnesbilder av hennes verk genom åren förknippar jag henne med ett ganska milt och behagfullt men ändå kontrastrikt färgspråk:


Ibland kan det bli lugnt och stillsamt (ovan), ibland kan det skälva och vibrera av energi som urladdas i bilden (nedan).



Så åker vi med den lilla konsumaffären i Åsensbruk som riktmärke till Marianne Johansson, vars målningar jag under årens lopp sett och uppskattat på många av Dalslands konstförenings utställningar. I likhet med Lisbeth Claesson är hon en konstnär att känna igen.

I mitt långtidsminne förknippar jag Marianne Johansson med ett ganska intensivt och kraftfullt färgspråk. Jag har också slagits av hur hon förenklar former och håller ihop mångfalder till samlade helheter, ibland med en viss stramhet i kompositionen.

Viktigt i Marianne Johanssons konst är också en stiliserad människoskildring, som dock typiskt inte abstraherar bort de känslomässiga aspekterna på människolivet, utan i stället framhäver dem med förtätad skärpa.

"Det är ofta tankar om mänskliga relationer som ligger bakom mina bilder", säger Marianne Johansson..

Hon berättar också att det faktiskt oftast är de negativa inslagen i människolivet som inspirerar henne. Bakgrunden till bilde nedan är tankar kring mobbningproblem.

Marianne Johanssons ateljé blev den sista anhalten under konstrallyt och sedan begav vi oss efter en väl använd dag tillbaks till våra hem i Uddevalla respektive Säffle. Och då drog det ihop sig till ett rejält regnväder:

Med handen å tangentbordet

Carl-Gustaf Wikstrand

Och vi som åkte var i övrigt: Eva Wikstrand, Anna-Karin Wikstrand, Arno Saarnak och Anne-Marie Lundberg.