Målningen ovan har titeln Tecken, och tittar vi i dess översta del syns ett parti bestående av föremål som ganska läter sig tolkas som ganska stora stenar. Men sen? Hur ska vi tyda det dominerande mönstret i gulartade jordfärger?
En inte alltför förflugen association är att se det som underjordiska strukturer av sandjort, inga landskap, men ändå ett ett stycke natur.
Men intressant nog finns andra tolkningar som också har fog för sig. Ví kan se de komplexa mönstren som trädskuggor på en vattenyta, även om vi i så fall får godta att vattnet är rosa eller violett. Och trots en sådan koloristisk frihet i naturskildringen behövde jag inte mer än kasta en blick på flera av de här målningarna för att landskapsaspekten satt där. Klockrent.
Att bita halsen av de föreställande dragen och se de här myllrande och samtidigt lite strikta och strama visuella konstruktionerna som ett rent "abstrakt" icke-föreställande konst går förstås också. Jag har prövat och visst, det kan väl fungera ibland, men jag tycker ändå att Birgitta Heilings målningar ligger nära naturen. På sitt eget sätt.
Även växtligheten har sin givna plats i den här bildvärlden. På bilden ovan, Näckrosen, ser vi mycket rikigt näckrosblad, och även något som lätt för tanken till ett kraftfullt rotsystem. En stor insekt av något slag var en annan, men ganska lättflyktig association.
På en del målningar är det blomstervärlden och den riktigt frodiga grönskan som står i centrum.
I den här bildvärlden finns en rad utvikningar och sammankopplingar av olika ting och miljöer. På en rad målningar finner vi som dominant en glasburk, som sätts in i olika visuella och tankeassociativa sammanhang. Målningen ovan, Rödkrita, är ett exempel.
Birgitta Heiling tagit sig an olika varianter av visuell mångtydighet. Hon låter till exempel vissa kroppar få en kombinerad karaktär av sten och textil, av berg och och bylsiga, tillknycklade täcken, filtar eller kuddar. Resultatet blir intressant och lite förbryllande. Ett exempel är Skarfsholmen ovan.
Här är en bild, Stilleben med klot, som ytterligare får exemplifiera Birgitta Heilings dragning åt överraskande kombinationer av bildelement. Och även om det röda klotet har en central framtoning, så är det som intresserar mig mest nog skiktningen av bild över bild över bild (målning över målning...etc).
Och den som vill kan ju ta sig en funderare på om det finns eller inte finns någon för oss tillgänglig verklighet bortom alla bilderna av den...
Carl-Gustaf Wikstrand
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar