Högskolan för fotografi i Göteborg, examensutställning 2008

Här kommer en samling intryck från en vårtur till Göteborg, då jag bland annat besökte den examensutställning med verk av studenter på Högskolan för fotografi som visades på Konsthallen. Utställningen är nu tyvärr slut, men jag lägger ändå ut en del bilder från den här. Verken och tankarna bakom dem finns ju kvar även om utställningen dragit ner rullgardinen.

Så här kan det se ut på en helt vanlig bussresa, eller rättare sagt: det finns kanske egentligen inga helt vanliga bussresor, och kanske ingenting riktigt vanligt över huvud taget?
För att komma till konsthallen måste man gå förbi Poseidonstatyn. Jag har gått den vägen otaliga gånger, men det här var faktiskt första gången jag upptäckte att guden har fötter.
Och fötterna har till och med baksidor!


Den här killen satt framför mig på bussen. För mig blev han på sätt och vis en del av den utställning jag var på väg till. Liknande frågor väcktes (jfr bilden nedan).Vad tänker han på? Vilken väv av meningssammanhang är hans levnad inordnad i? Vilken är den inre motorn i hans liv? Det vet vi förstås inget om. Och det kan mycket väl vara så, att det han eventuellt skulle kunna berätta om sig själv bara är förvillelser och efterhandskonstruktioner som inte alls har varit drivkrafterna bakom hans handlingar. Jag kan sedan inte låta bli att associera bilden av killen på bussen med Anna Strands bild ovan med titeln Huvud taget ur sin kontext. Och visst är det taget ur sin kontext, sitt sammanhang, den berättande (narrativa)struktur som vi normalt fogar in det vi upplever i. Bilden är ännu mer avskalad, huvudet är ännu mer taget ur sin kontext, än huvudet på bussbilden. En bussresenär är åtminstone på väg någonstans, även om vi inte vet vart.....etc. På Anna Strands bild finns inte tillstymmelse till någon vardaglig förståelsenyckel. Vilket förbryllar och frustrerar oss. Tror jag...

Att försöka synliggöra och kanske även ifrågasatta de tolkningsstrukturer vi tar för givna är något som verkar vara ett centralt intresse för flera av de konstnärer som var med den här utställningen. Det gäller att se det vi på sätt och vis kanske alltid sett, men att nu se det på ett medvetet och reflekterande sätt. Poängen? Kanske något sorts inre befrielse?

I Andrea Johnsons bildserie Vast har gränsen mellan personer och objekt suddats ut. Hon kallar skepnaderna på bilderna för "figurting". En av skribenterna i utställningskatalogen, Moa Keskikangas, vill se horisonten på bilden ovan som ett försök att "gestalta tankens gräns". Hon skriver vidare: "Det är upp till betraktaren att avgöra vad som finns bortom den, där språket inte längre räcker till". Och detta känns ju igen: språkpessimism är ju ganska vanlig filosofisk attityd, och många av de här nyutexaminerade fotograferna verkar ha filosofiska ambitioner i sin konstnärliga praktik.

Även Anna Strand kan fogas in i detta tankespår: att huvudet ovan är kontextlöst betyder att det inte är infogat i någon berättelse, och att det därmed också ligger bortom den gräns "där språket inte längre räcker till". Och det som ligger bortom den gränsen kan vi inte förstå. Varför? Jo därför att en central form av förståelse helt enkelt innebär att se något som en länk i en berättelsekedja.

Helga Härenstam ställde ut en bildserie på temat Samhället fokuserar på sådana sällsamheter i vår vardag som ibland kan uppstå hur oplanerat som helst men som även kan arrangeras utan att betraktaren är riktigt säker på om han står inför något upptäckt eller konstruerat. ptäckt eller något konstruerat.

Här följer några bilder ur Samhället.

Med sin milda och gåtfulla skönhet är den en av mina personliga favoriter.

Det här är min bild av en bild men jag hoppas att dess innehåll går fram någorlunda. En ganska hemsk konstruktion, kan man kanske tycka. Gåtfull är den men här finns sannerligen inget av den "milda skönhet" jag fann ovan. Vi hamnar nästan lite åt monsterhållet....

Lovisa Ringborg ställer ut en rad bilder ur serien Limbo pictures som även i de högsta grad problematiserar det vi betraktar som förståelse av vår tillvaro. Vi anar de skrymslen inom oss, eller kanske till och med djupa avgrunder, som för alltid komer att vara oåtkomliga för vårt vanliga mentala dagsljus. Nedan följer två exempel:el:

Här kan jag inte undvika den svarslösa frågan om vad som i hela fridens namn egentligen händer. Eller händer här inget? Om händelser egentligen "bara" är språkliga konstruktioner, så ligger det verkliga bortom händelsernas sfär....

Cocoons heter den här förunderliga bilden. "Kokonger" som härbärgerar något mänskligt eller kanske något som liknar det mänskliga men som ändå ligger långt bortom vår välkända erfarenhetesvärld. Det inom oss som ligger bortom oss själva......

Andreas Vesterlund skapade i ett hörn av konsthallen en egen mytisk värld som jag ska försöka ge en liten vision av.På bilden ovan ser vi en överblick av helheten. De vita föremålen ser på nära håll ut som små sarkofager med en ren och stram skönhet:

Längst till vänster fanns denna (ovan) underfundiga skapelse: vid en liten trädomsluten vattensamling står en häst och tittar ut över vattnet. Och i mitten något glänsande, glasartat......

I bakgrunden fanns den här målningen, en bild som kanske uppvisar drag av naturens ursprunglighet, men som vid närmare betraktande snarare visar en i högsta grad planerad trädgårdsanläggning. Till helheten hör också en målning som antyder någon sorts katakomber, underjordiska begravningsplatser.

Fetal horses, for example, may gallop in the womb kallar Andreas Vesterlund sin komplexa och förbryllande installation. Som om liv och död handlar om något annat, något rikare och större än bara liv och död....