Glimtar från Valands magisterutställning 2008

Magisterstudenterna vid konsthögskolan Valand i Göteborg har haft en samlingsutställning på konsthallen i Göteborg. Här ska jag presentera och kommentera något av den konst som ställts ut. Att det blivit just de här verken som får representera utställningen har kanske med kontrasternas lockelse att göra.
Observera: flera av de bilder som finns med i anslutning till den löpande texten finns i större format i storbildsgalleriet längst nedan under rubriken Valands magisterstudenter 2008. Speciellt när det gäller Beatrice Ehrströms stora skulptur Större kök är detta ett måste!

Ett av de mer spektakulära verken är Gabo Camnintzers installation Prime intervals i materialen trä, gipsplattor och väggfärg. Det upptar ett eget rum i konsthallen och har delvis utformats genom publikens medverkan. Konstnären har belagt väggarna med flera skikt av gipsplattor i färger som rosa, grönt, rött, blått, orange. Ytterst lades ett grått skikt på. Från början såg väl det här rummet ganska trist ut, får vi förmoda.

Sedan har verket skapats genom att man slagit sönder väggarna så att olika färg-formstrukturer uppstått och i denna process har alltså inte bara konstnären, utan även besökare haft en roll. Personligen tycker jag att det här verket är ganska vackert på ett inom den modernistiska traditionen någorlunda välkänt sätt. Kalla det sedan abstrakt expressionism, action painting, 3-dimensionellt måleri, målad skulptur eller något sådant.

För att få en optimal relation till det verket tror jag vi ska minnas att även ”blinda” naturprocesser kan frambringa utomordentligt vackra och på alla möjliga sätt stimulerande visuella strukturer. Och i det här fallet hár människorna kanske uppträtt som just sådana "blinda" naturkrafter vi ibland kan vara. Och det är väl resultatet som räknas......

Ett annat verk som verkligen drar uppmärktsamheten till sig är Beatrice Ehrströms närmast gigantiska skulptur Större kök, som når nästan upp till konsthallens tak. (Och här anbefalles i allra högsta grad storbildsgalleriet). På bredden är den dock något mer av normalstorlek. Det går att se antydningar till stiliserad diskbänk, skåpsutrymmen med mera. Den är målad helt i svart, vilket tillsammans med storleken avlägsnar uttrycket från aspekten "vanligt kök". Ska jag försöka sätta ord på upplevelsen av det här verket så finns det ganska många som pekar i någorlunda samma riktning: värdig, stram, auktoritär, monumental, storslagen, arkitektonisk. Och det är väl alldeles klart att skulpturen har sitt värde obeoende av det föreställande, oberoende av om den identifieras som en sorts bild av ett kök.

Samtidigt är det nog så, att det finns en sorts inbyggd motsättning i det här verket. Här möts privat och offentligt, intimt och monumentalt, hemmiljö och arkitektur på ett sätt som laddar helheten med en inneboende tvetydighet: det är som om två mer eller mindre oförenliga normer eller verkligheter möts i en enda "omöjlig" gestalt. Omöjlig? Tja, mitt eget hem och offentlighetens rum är av så olika karaktär att jag svårligen kan undkomma att göra en distinktion, att dra en avgränsande linje som skiljer det ena från det andra. Här krackelerar denna linje, gränsen överskrids och resultet blir ett sorts monster, likt Frankensteins sammansatt av delar från flera olika isärtagna helheter.


I samma rum som Stort kök ställdes ytterligare ett verk ut. Det är Christin Wahlströms installation Linväggen. Konstnären har lagt ner mycket arbete på att utveckla linet som konstnärligt material. Linväggen består av ett ganska tjockt lager linisolering som täcker en hel vägg mitt emot Beatrice Ehrströms Större kök. Någon större differentiering av linväggen ser vi inte, den är helt enkelt ganska montont monokrom i sin framtoning.



Bilden ovan är en närstudie av linmaterialet och sedan får läsaren föreställa sig en hel vägg i den här stilen. Inte mycket att ställa ut kan man kanske tycka. Men associerad med den stora svarta monoliten Större kök och kryddad med intryck från den färgexplosiva Primal Intervals som också finns alldeles i närheten, så får det här verket en innebörd i just detta sammanhang. Mot det lekfullt myllrande och mot det omutligt definitiva ställs Linväggen som en viskning, en stillhet, som något vagt och obestämt bortom händelsernas flöden och det färdigformades identifierbara konturer. Kanske representerar det alltings början och slut, vagga och grav. Därmed bidrar Linväggen verksamt till att vässa de tre konstverken till en associativ treklang som speglar både livets och världens mest allmängiltiga grundvalar.