Alla helgons dag; kyrkogården som konstobjekt

Grått och vitt I

Grått och vitt II

Svart rektangel med omgivning.

Svart rektangel utan omgivning

En av två små stenar som placerats ovanpå en gravsten.

Klarspråk.....

Studie av kyrkvägg I

Studie av kyrkvägg II.

Vit rektangel.

Svart rektangel omgiven av vaga antydningar till vita rektanglar.

Plastspann i sandförvaringslåda på kyrkogården.

Cirkulära former på gravsten I

Cirkulära former på gravsten II.

Läs även andra bloggares åsikter om konst, bild, bilder, foto, fotografi, religion, kultur, estetik, readymades

Ur ordkällaren (4); Haikudikter

Månvind-
så faller natten
över min dag.


Vilsen i världen
vandrar månen jorden kring-
står här så stilla.


Se våra röster
gräver ner sig i mullen-
kommer upp som rök.


Björkens mynt av guld
i mjukt rasslande drivor-
en vind av lycka.

Läs även andra bloggares åsikter om Haiku, lyrik, poesi, dikter

Damien Hirst under luppen (1); Medicin som husmanskost....

I samband med nyhetsbulletinerna om miljardrullningen vid försäljningen av Damien Hirsts verk på Sothebys i London, hittade jag en bunt med flera år gamla papper där jag klottrat ned en del reflexioner kring hans konst.

Jag fortsätter här reflexionerna i bloggform. Vi börjar med några typer av idébaserade verk med en visuellt sett ganska blygsam framtoning.

Bilderna nedan är exempel på verk ur en serie, Last supper, där idéinnehållet i princip är detsamma, även om detaljutformningen skiftar.

Vi ser en mängd olika bilder som i de flesta detaljer ser ut som läkemedelsförpackningar. Det anges ett visst antal tabletter på så och så många gram, kemiskt innehåll, läkemedelsnamnet är TM (trade mark) etc. Firmanamnet är ofta en del av eller en förvrängning av Damien Hirsts eget namn.
Det som skiljer de här förpackningarna från de "riktiga" är att det här också på ett ganska framträdande sätt framgår att innehållet är föda ur den engelska husmanskostens meny.

De kemiska namnen som också förekommer verkar inte ha något samband med typen av födoämne. Till exempel är pyrimethamine (nedan), som kopplats samman med Mushroom (svamp), ett preparat som används mot vissa infektioner, däribland malaria. Men det har nog inget med svamp eller svamppaj att göra.
Det som händer här är att konstnären fogar samman tecken som hänvisar till två olika områden, födans och farmakologins, till komplexa tecken som kan framstå som visuella, bildmässiga, påståenden.

En tolkning som ligger nära till hands är förstås att medicinska preparat har blivit en lika naturlig del av vår tillvaro som föda, eller med en lite tillspetsad formulering: att medicinerna blivit en del av vår husmanskost.

Med en annan formulering kan vi se det hela som en sorts betydelseförskjutning: när tecken för föda och medicin förs samman på det här sättet, så ändras innebörden av tecknen något: orden "föda" och "mat" har inte riktigt samma innebörd som tidigare och inte orden "medicin" och "läkemedel" heller.

Det går väl att utlösa någon form av civilisationskritik ur det här; vad är det för ett samhälle där folk är nästan lika beroende av piller som av livsmedel?

Å andra sidan: när innebörderna för termer som "medicin" och "livsmedel"flyter i och ur varandra, så att dessa teckens meningsinnehåll inte är lika strikt fixerade som tidigare, så är det en något öppen fråga vad det sammanfattande resultatet, det komplexa tecknets mening, blir.

När gränsen mellan medicin och mat luckrats upp, så blir medicinberoendet inte lika uppseendeväckande och förvånande som när gränsen är tydlig och klar.

Och så kan man förstås se pragmatiskt på det hela: innebörd hit och innebörd dit, huvudsaken är att folk mår så bra som möjligt. Men samtidigt finns tanken, att att det i många fall kanske är samhälls- och kulturförändringar vi i första hand behöver, inte mediciner.

Själv vill jag inte åta mig att säga något bestämt om sådana avvägningsfrågor.
Och vad Damien Hirst själv tycker om detta vet jag inget om. Kanske har han sagt något i någon intervju som jag inte har läst.

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, foto, fotografi, kultur, estetik, damien hirst, semiotik

http://intressant.se/intressant

Under ytan i konsten (3); Annika Ström och referensen till ingen..

Allt går så fort
Annika Ström
Konsthallen,Uddevalla

Det här är en bild som inte kom med i mitt första inlägg om Annika Ströms utställning. Den blev av någon anledning inte ens tagen.

Men i minnet tog jag med mig jag att texten var "Detta verk refererar till inget" istället för "Detta verk refererar till ingen"som det ju faktiskt står.

Jag hade till och med ett felaktigt minne av den förklaring jag hört i den portabla utställningsguide med hörlurar jag lånat.

Sedan läste jag i boken Annika Ström live!om bakgrunden till verket. Några av hennes vänner hade gett henne rådet att referera till någon eller några andra konstnärer ("refer to other artists") i till exempel ett pressmeddelande. Då skulle det skrivas mer om henne och fler skulle köpa hennes verk.

Hon gjorde också ett verk som faktiskt refererar till någon, nämligen den amerikanske konceptkonstnären Joseph Kosuth, men med namnet felstavat som Joseph Kosutt.

Så har vi också verket ovan. Och jag har uppfattat min vrångbild av det som intressantare än det faktiska verket. Varför?

Jo, därför att min minnesversion verkar karaktärisera Annika Ströms konst på ett speciellt sätt: nämligen så att den i högsta grad handlar om något, men att den inte gör det genom att referera till detta något.

Eller lite mer snävt men också åskådligare uttryckt: hennes verk handlar om något, men inte genom att peka ut det de handlar om. Och detta kan, menar jag, antyda något viktigt om hur Annika Ströms konst faktiskt fungerar. Jag kan ana det, kanske känna det lite diffust i huvud eller mage, när jag ser hennes videoverk.

Ur denna synpunkt blev min egen minnesblunder, icke-referensen till något, (Det här verket refererar till inget) mer pregnant, med ett både öppnare och tätare betydelserum, än icke-referensen till någon, (Det här verket refererar till ingen).

Och det går även att gestalta min reaktion på verket ovan genom ett eget litet textverk (både jag och läsaren får ha överseende med den skrikiga koloristiska okänsligheten):

DETTA VERK REFERERAR TILL SKILLNADEN MELLAN
VERKEN "DETTA VERK REFERERAR TILL INGEN"
OCH "DETTA VERK REFERERAR TILL INGET"

Tidigare inlägg om Annika Ström är:

http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/10/under-ytan-i-konsten-annika-strm-p.html

http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/10/under-ytan-i-konsten-2annika-strm.html

Läs även andra bloggares åsikter om konst, samtidskonst, foto, fotografi, bild, bilder, kultur, estetik, konceptkonst, uddevalla, annika ström

http://intressant.se/intressant

Uddevalla som konstobjekt (6); ytor och linjer utanför ICA

Läs även andra bloggares åsikter om konst, foto, fotografi, bild, bilder, readymades, estetik, uddevalla

Uddevalla som konstobjekt (5); figurer, ytor och brott

Trevande utväxter från tegelyta.

Gammal plaststol som bild av väntan.

Öga mot öga, face to face.

Balanserade ytor och figurer I

Balanserade ytor och figurer II

Rigid metallstruktur med torkade växtdelar.

Rigid metallstruktur med med bandslinga av plast eller textilt material.

Rigid metallstruktur som kompakt vägg med skevheter och formella brott.

Konsthallen som minimalistisk yta i storformat och med löv i vinden som bryter monotonin och splittrar uppmärksamheten.

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, fotografi, bild, bilder, konst, samtidskonst, readymades, kultur, estetik, uddevalla

Under ytan i konsten (2);Annika Ström revisited

Allt går så fort
Annika Ström
Konsthallen, Bohusläns museum, Uddevalla

Igår kväll skrev jag ett inlägg om den här utställningen och när jag skickat ut det i internetrymden kände jag en lite smågnagande osäkerhet. Gnagandet handlade om det jag skrivit om ett av videoverken, All my dreams have come true, som består i ett samtal om hur man ska översätta frasen "Alla mina drömmar har blivit verklighet" till engelska.

Jag tolkade verket som att det egentligen, i någon sorts underliggande djupdimension, handlar om livsmeningsfrågor. Och innehållet i den smågnagande osäkerheten var detta: kanske finns här ingen djupdimension?

Ett annat verk , Dirk-the stand in, består i en videoslinga med en sjungande man på en estrad. Med hjälp av den utställningsguide med hörlurar jag fått låna i receptionen fick jag reda på bakgrunden till verket. Annika Ström var inbokad för att göra ett scenframträdande i Oslo, men hade inte lust att åka dit. Istället ordnade hon med en stand in som sjöng hennes egna sånger. Videoverket dokumenterar resultatet.

Men djupdimension? En lite nonchalant avslappnad livsínställning kan här kanske spåras, men finns det egentligen något mer att ta till sig?

Den bärbara uställningsguiden upplyste mig också om innehållet i verket Danke, som visar två flickor som dansar till sång och musik. Annika ström hade haft ett arbetsstipendium i Berlin och skulle på något sätt avsluta året med en utställning. Hon valde att låta de här flickorna dansa medan sången upprepar (översatt till svenska): "Tack för detta år konstnärsnämnden" .

Man hade kanske förväntat sig något annat som avslutning på ett års arbetsstipendium. Men Annika Ström avstår från det konventionella och gör istället något i en anda som påminner lite om den i Dirk-the stand in.

J0, det är ganska skönt att det finns människor som gör det oväntade och normbrytande, som struntar i krav och förväntningar och går sin egen väg. Men finns här något mer? Något som måste tolkas för att vi ska kunna uppleva det?

Åter till "All my dreams have come true". Mot bakgrund av Dirk the stand in och Danke förstår jag att man inte behöver läsa in några djupdimensioner i verket. Kanske det gravallvarliga sökandet efter djup under ytan är något vi kan frigöra oss från? Och att poängen med detta, och flera andra verk, är en stor befriande tomhet?

Kanske är det så. Men om en stor befriande tomhet är en sorts djupdimension.....

Läs även andra bloggares åsikter om Samtidskonst, konst, bild, bilder, kultur, estetik, uddevalla, annika ström
http://intressant.se/intressant

Under ytan i konsten; Annika Ström på Uddevalla konsthall

Allt går så fort
Annika Ström
Konsthallen,Bohusläns museum, Uddevalla.

Annika Ströms konst kan vid ett första intryck ses som en ström av idel trivialiteter. Men det visar sig att det under ytan finns något substantiellt och väsentligt som det triviala skalets sammanhang pekar hän mot.

Vi ser det dels i videoverken, dels i de välkända uttryck som hängts upp på väggarna i konsthallen. Där läser vi till exempel ”Allt går så fort”, ”Det blir nog bra ändå”, med mera.

Och det finns en intim relation mellan det videoverken och de verbala uttrycken på väggarna lyfter fram ur vardaglighetens underströmmar. Det handlar om att visa samma sak, fast på olika sätt.

Ett exempel är ett videoverk, The missed concert, som består i att ett antal personer får berätta hur olika mer eller mindre tillfälliga omständigheter gjorde att de med mycket liten marginal missade ett av Annika Ströms scenframträdanden. De är lite uppgivet besvikna över ett missat tillfälle.

Om detta verk bara handlat om det snopna i att missa ett Annika Strömframträdande, så skulle det väl inte varit särskilt intressant. Men berättelser, kroppsspråk och mimik blir på något sätt genomskinligt, så att vi ser, eller kanske snarare intuitivt känner, att det finns en djupare botten under den nästan nonsensartade ytan.

Och detta intryck var mycket tydligt för mig redan när jag såg den här videon första gången. Och det hela tycks mig handla om allt det vi missar i våra egna liv, allt vi ständigt och jämt går miste om på grund av allt annat som uppslukar vår vardagstillvaro.

Och till slut är väl det där vi missar just det som vi allra djupast längtar efter.

I ett annat videoverk, All my dreams have come true, får vi höra två personer diskutera hur man ska översätta frasen ”jag har uppnått alla mina mål i livet” till engelska. Men det är inte själva översättningsproblemet som är det centrala. Det handlar om frågor som: Har vi några mål med våra liv?

Vad innebär det att ha mål i livet? Måste man ha det? Hur skulle det kännas att leva utan mål? Utan mål och mening, skulle vi kanske säga, för vi kan se det här som ett underförstått samtal om livsmeningsfrågor eller kanske snarare om vad livsmeningsfrågor egentligen är för sorts frågor.

Och det är ett samtal som inte förs i någon uttalad filosofisk begreppsvärld. Istället gestaltas innehållet i ett samtal som verkar handla om något helt annat. Det man inte direkt pratar om anar vi som en diffus men ändå påtaglig närvaro av något som känns både nära och främmande.

Det blir lite grand som när vi läser poesi; det gäller att inte stirra sig blind på det som faktiskt står på boksidorna, utan på det som sipprar fram mellan raderna när vi läser med ett öppet sinne.

Det är alltså allt det vi inte ser i Annika Ströms verk som är det viktiga. Det gäller på sätt och vis även de vardagsfraser som hon satt upp med stora bokstäver på väggarna. Det kan förefalla underligt att sätta ut sådant i en konsthall.

Men det är just detta med utställningssammanhanget som är en av poängerna. Det är just den situationen som gör att vi ser med nya ögon och upplever det vanliga på ett nytt sätt. Och dessutom tror jag att bokstävernas färger ger ett bidrag till uppmärksamhet och eftertanke.

Och då skulle jag vilja säga så här: det anmärkningsvärda är inte att texterna upphöjts till konstverk. Det underliga är att vi normalt inte ser de existentiella rymder eller avgrunder av livsmeningsinnehåll , hur mycket längtan och trängtan, hjärta och smärta, de här fraserna står för. De talar faktiskt allvar med oss....

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, foto, fotografi, bild, bilder, kultur, estetik, konceptkonst

http://intressant.se/intressant

Uddevalla...forts; Spel med hål på en rostig yta

Sex hål (varav ett är större än de övriga) som avgränsar rektangulär form.

Balanserad jämvikt; fyra hål i fokus som hörn i kvadratisk form.

Här har vi 2,5 hål och ytan de begränsar är ganska obestämd.

Rubbad balans; fyra hål avgränsar kvadratisk form som förskjutits åt vänster.

Yta utan hål; bara med kvist och gröna blad.

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, bild, bilder, foto, fotografi, kultur, estetik, readymades, samtidskonst, uddevalla

Uddevalla som konstobjekt (4); Grönska och plåt

Händelser i stadens undanskymda mariginalområden. Här tittar ingen på något så värst ofta.

Spelöppning: gröna blad och ett vissnat på roststrukturerad plåtyta.

Vi koncentrar uppmärksamheten på två organiska aktörer.

Organisk och oorganisk form som vilar i varandra.

Det grått organiska har försvunnit ut i den omgivande rostrymden.

Det här är väl ett ganska naturligt slut kan man tycka....

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, foto, fotografi, bild, bilder, samtidskonst, kultur, readymades, estetik, uddevalla

Uddevalla som konstobjekt (3); Plåtglöd

Här visar jag några bilder tagna på Kasens industriområde i Uddevalla. I centrum står en plåtkonstellation vid/på en vägg som nu är riven.

Rostig plåt lutad mot vägg i klart dagsljus.

Den rostiga plåtytan i enskilt fokus.

Korrugerade plåtyta i turkos som skär sig mot ytorna nedanför.

Väggen utan den glödande plåten.

Så här såg det hela ut på lite håll..........

Läs även andra bloggares åsikter om Foto, fotografi, bild, bilder, konst, samtidskonst, kultur, readymades, estetik