Tecken för det mänskliga (2);Leif Holmstrand revisited

Jag har i ett tidigare inlägg reflekterat något över Leif Holmstrands konst i anslutning till hans utställning i Gerlesborgsskolans galleri. Det finns några bilder kvar i mina mappar som inte kom med då, och jag fortsätter här mina reflektioner kring dessa bilder.

Den här figuren (ovan) har drag av en visserligen abstrakt och detaljavskalad, men dock mänsklighet över sig. Färgen för tankarna till något organiskt: hud, tarmar, senor, bindväv med mera.
Formen har drag av lemmar, extremiteter. Och den yviga sladdbusken överst blir visserligen hår, men inte bara hår, utan något formellt uttrycksfullt som inte bara har med denna kategorisering att göra.
Utöver att vara hår är det något rent, mjukt och böjligt med de psykologiska associationer detta i sig leder till.

Figuren kan förstås också ses som ett gränsfenomen mellan människa och något annat, något i väsentliga avseenden likartat, men ändå i andra avseenden okänt. Jag tar mig, trots att verket heter Utan titel, friheten att kalla figuren åtminstone humanoid, och jag upplever den också som något/någon jag skulle kunna få kontakt och gemenskap med......

Verket ovan heter Två hål och det är gjort av plast, silikon, hår och pigment. Dess yttre ytegenskaper påminner starkt om "humanoidens".

Om vi tittar genom hålen så ser den här kroppens innehåll faktiskt ut att vara hår. Men kan vi se helheten som en bild av något mänskligt, något som har del i samma väsen som vår "humanoid"?

En sådan här geometrisk form kan i och för sig representera ett otal olika fenomen, till exempel ett hus med samma grundform, oavsett hur huset ser ut i övrigt.

Men inom ramen för just det utställningssammanhang jag mötte verket i, så kan det falla sig naturligt med tolkningar i mänsklig riktning. Ytmaterialets likhet med "humanoiden" är bara en faktor som talar för en sådan tolkning.

Vi ska göra en snabbgenomgång av vissa centrala delar av utställningssammanhanget (och här får jag också hänvisa till mitt tidigare inlägg om den här utställningen). Många verk heter Utan titel och när jag för kommunikationens skull inför mina egna verknamn placerar jag dem inom anföringstecken: "titel".

Vi ser konstellationen ovan med titeln Trefötter som "Mor och barn", och det senare får inom ramen för det här blogginlägget också bli dess "titel".

Situationen ovan ser vi som en med abstrakta visuella tecken gestaltad mellanmänsklig relation, ett intersubjektivt sökande möte. Den här skulpturgruppen ger jag, mycket självsvåldigt, titeln "Sökande möte".

Innehållet i "huvudet" (ovan), eller hur vi nu väljer att benämna den tvättlineklädda glasgloben, är bokstavligen talat hår. Detta bidrar starkt till att förankra det hela i något animaliskt/kroppsligt. Och det gör, tillsammans med formernas i "Sökande möte" karaktär av meningsbärande åtbörder, att vi ser något mänskligt i situationen.

Det finns många enskildheter som kan uppmärksammas i det här sammanhanget. En är till exempel att formen nedan i sitt sammanhang tolkas som ett Syskon (konstnärens egen titel), en part i en levande mänsklig relation:

Själva syskonrelationen gestaltas genom att två sådana (ovan) former binds ihop med en lång sträng med en finstruktur som nedan. Hela den fysiska framtoningen pekar här på något med förankring i organisk levande materia:

Här finns ett komplext nätverk av likheter, korsreferenser och associationssprång mellan verken och detta nätverk påverkar de enskilda verkens innebörd.

"Humanoiden" liknar med avseende på rudimentära kroppsformer de vita små trefotingarna, "barnen", i "Mor och barn" ovan.

Två hål liknar humanoiden med avseende på färg och ytegenskaper. Hålen kan ses som någon sorts kroppsöppningar, till exempel mun eller analöppning.

Två hål har samma sorts innanmäte (hår) som en av glasgloberna i den skulpturgrupp jag döpt till "Sökande möte".

De knöliga gulaktiga kropparna/huvudena i Syskon ovan har samma form som glashuvudena i "Sökande möte".

I de ovan antydda fallen bidrar de synbara likheterna till att vi genom association uppfattar att figurerna i verken även delar vissa andra icke synbara egenskaper med varandra.

Sådana associationer ger även Två hål del i humanoida egenskaper och relationer som ett sådant föremål utanför utställningssammahanget inte skulle förknippats med.

Vi kan se resonemanget som en variant av "guilt by association": delar man en viss egenskap, så delar man förmodligen andra också; är man klädd på ett visst sätt så är man troligen en maffiaboss. Har man slöja eller turban tror och tycker man på ett visst sätt etc, exemplen är otaliga.

Nu placerar vi "humanoiden" och Två hål bredvid varandra:

Jag tror vi kan se Två hål som ytterligare några steg på abstraktionens väg när det gäller att skildra något mänskligt eller människoliknande animalt liv.

Om vi utgår från "humanoiden" så har alla antydningar till lemmar och naturliga kroppsformer skalats bort. Resultatet har blivit den höggradigt abstrakta föreställningen om människan som blott och bart en sluten yta med ett animaliskt innehåll. Detta representeras i konstverket av ett innanmäte i form av hår.

Givet det ovan antydda sammanhanget, detta komplexa system av likheter och associationsmönster, så kan Två hål inte bara uppfattas intellektuellt, utan även upplevas intuitivt och känslomässigt, som ett tecken för det mänskliga.

Och kanske kan verket här också få ett drag av ömsinthet......

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, skulptur, foto, fotografi, kultur, estetik
http://intressant.se/intressant