Carl-Gustaf Wikstrands konstblogg: Under ytan i konsten; Annika Ström på Uddevalla konsthall

Allt går så fort
Annika Ström
Konsthallen,Bohusläns museum, Uddevalla.

Annika Ströms konst kan vid ett första intryck ses som en ström av idel trivialiteter. Men det visar sig att det under ytan finns något substantiellt och väsentligt som det triviala skalets sammanhang pekar hän mot.

Vi ser det dels i videoverken, dels i de välkända uttryck som hängts upp på väggarna i konsthallen. Där läser vi till exempel ”Allt går så fort”, ”Det blir nog bra ändå”, med mera.

Och det finns en intim relation mellan det videoverken och de verbala uttrycken på väggarna lyfter fram ur vardaglighetens underströmmar. Det handlar om att visa samma sak, fast på olika sätt.

Ett exempel är ett videoverk, The missed concert, som består i att ett antal personer får berätta hur olika mer eller mindre tillfälliga omständigheter gjorde att de med mycket liten marginal missade ett av Annika Ströms scenframträdanden. De är lite uppgivet besvikna över ett missat tillfälle.

Om detta verk bara handlat om det snopna i att missa ett Annika Strömframträdande, så skulle det väl inte varit särskilt intressant. Men berättelser, kroppsspråk och mimik blir på något sätt genomskinligt, så att vi ser, eller kanske snarare intuitivt känner, att det finns en djupare botten under den nästan nonsensartade ytan.

Och detta intryck var mycket tydligt för mig redan när jag såg den här videon första gången. Och det hela tycks mig handla om allt det vi missar i våra egna liv, allt vi ständigt och jämt går miste om på grund av allt annat som uppslukar vår vardagstillvaro.

Och till slut är väl det där vi missar just det som vi allra djupast längtar efter.

I ett annat videoverk, All my dreams have come true, får vi höra två personer diskutera hur man ska översätta frasen ”jag har uppnått alla mina mål i livet” till engelska. Men det är inte själva översättningsproblemet som är det centrala. Det handlar om frågor som: Har vi några mål med våra liv?

Vad innebär det att ha mål i livet? Måste man ha det? Hur skulle det kännas att leva utan mål? Utan mål och mening, skulle vi kanske säga, för vi kan se det här som ett underförstått samtal om livsmeningsfrågor eller kanske snarare om vad livsmeningsfrågor egentligen är för sorts frågor.

Och det är ett samtal som inte förs i någon uttalad filosofisk begreppsvärld. Istället gestaltas innehållet i ett samtal som verkar handla om något helt annat. Det man inte direkt pratar om anar vi som en diffus men ändå påtaglig närvaro av något som känns både nära och främmande.

Det blir lite grand som när vi läser poesi; det gäller att inte stirra sig blind på det som faktiskt står på boksidorna, utan på det som sipprar fram mellan raderna när vi läser med ett öppet sinne.

Det är alltså allt det vi inte ser i Annika Ströms verk som är det viktiga. Det gäller på sätt och vis även de vardagsfraser som hon satt upp med stora bokstäver på väggarna. Det kan förefalla underligt att sätta ut sådant i en konsthall.

Men det är just detta med utställningssammanhanget som är en av poängerna. Det är just den situationen som gör att vi ser med nya ögon och upplever det vanliga på ett nytt sätt. Och dessutom tror jag att bokstävernas färger ger ett bidrag till uppmärksamhet och eftertanke.

Och då skulle jag vilja säga så här: det anmärkningsvärda är inte att texterna upphöjts till konstverk. Det underliga är att vi normalt inte ser de existentiella rymder eller avgrunder av livsmeningsinnehåll , hur mycket längtan och trängtan, hjärta och smärta, de här fraserna står för. De talar faktiskt allvar med oss....