Jag fortsätter här reflexionerna i bloggform. Vi börjar med några typer av idébaserade verk med en visuellt sett ganska blygsam framtoning.
Bilderna nedan är exempel på verk ur en serie, Last supper, där idéinnehållet i princip är detsamma, även om detaljutformningen skiftar.
Vi ser en mängd olika bilder som i de flesta detaljer ser ut som läkemedelsförpackningar. Det anges ett visst antal tabletter på så och så många gram, kemiskt innehåll, läkemedelsnamnet är TM (trade mark) etc. Firmanamnet är ofta en del av eller en förvrängning av Damien Hirsts eget namn.
Det som skiljer de här förpackningarna från de "riktiga" är att det här också på ett ganska framträdande sätt framgår att innehållet är föda ur den engelska husmanskostens meny.De kemiska namnen som också förekommer verkar inte ha något samband med typen av födoämne. Till exempel är pyrimethamine (nedan), som kopplats samman med Mushroom (svamp), ett preparat som används mot vissa infektioner, däribland malaria. Men det har nog inget med svamp eller svamppaj att göra.
Det som händer här är att konstnären fogar samman tecken som hänvisar till två olika områden, födans och farmakologins, till komplexa tecken som kan framstå som visuella, bildmässiga, påståenden.En tolkning som ligger nära till hands är förstås att medicinska preparat har blivit en lika naturlig del av vår tillvaro som föda, eller med en lite tillspetsad formulering: att medicinerna blivit en del av vår husmanskost.
Med en annan formulering kan vi se det hela som en sorts betydelseförskjutning: när tecken för föda och medicin förs samman på det här sättet, så ändras innebörden av tecknen något: orden "föda" och "mat" har inte riktigt samma innebörd som tidigare och inte orden "medicin" och "läkemedel" heller.
Det går väl att utlösa någon form av civilisationskritik ur det här; vad är det för ett samhälle där folk är nästan lika beroende av piller som av livsmedel?
Å andra sidan: när innebörderna för termer som "medicin" och "livsmedel"flyter i och ur varandra, så att dessa teckens meningsinnehåll inte är lika strikt fixerade som tidigare, så är det en något öppen fråga vad det sammanfattande resultatet, det komplexa tecknets mening, blir.När gränsen mellan medicin och mat luckrats upp, så blir medicinberoendet inte lika uppseendeväckande och förvånande som när gränsen är tydlig och klar.
Och så kan man förstås se pragmatiskt på det hela: innebörd hit och innebörd dit, huvudsaken är att folk mår så bra som möjligt. Men samtidigt finns tanken, att att det i många fall kanske är samhälls- och kulturförändringar vi i första hand behöver, inte mediciner.
Själv vill jag inte åta mig att säga något bestämt om sådana avvägningsfrågor.
Och vad Damien Hirst själv tycker om detta vet jag inget om. Kanske har han sagt något i någon intervju som jag inte har läst.
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, foto, fotografi, kultur, estetik, damien hirst, semiotik
http://intressant.se/intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar