Lo Caidahl
Bohusläns museum, Konsthallen
Uddevalla
Jag har redan i ett tidigare inlägg tagit upp en del av den här utställningen, nämligen the Machine, en sinnrik mekanisk konstruktion, som bland annat tolkats så att den tillverkar tid och inget annat.
Rent tekniskt består den av en stor maskin (till höger på bilden nedan) med motor, stora hjul, kugghjul, kedjor med mera som växelvis sträcker eller släpper efter på en lina på vilken en liten träkläpp sitter fästad.
Detta leder till att träkläppen i en cyklisk process, om och om igen, vandrar mellan en punkt i konsthallens luftrum och en liten....
...metallskål, mot vilken den slår an var tionde minut med ett ganska svagt klingande ljud. Man kan se kläppens (och maskindelarnas) rörelser, men det hela går ändå mycket långsamt. (För den som vill läsa om och se mer av detta verk finns länken här: http://carl-gustaf.blogspot.com/2009/02/still-time-det-lilla-det-enkla-och.html)I sina videoverk har Lo Caidahl saktat ner förändringsprocessen ännu mer. Tittar man på dem ser de helt oföränderliga ut, det är först efter en stund man ser att något hänt.
Någon kontinuerligt varsebliven process uppfattar jag inte (kanske lite lite, om jag stenhårt koncentrerar sig på några kvadratcentimeter, men nej, ändå i stort sett inte).
I The water (ovan och inzoomat nedan) är utgångspunkten vatten och vågrörelser. Men dessa har saktats ned så att bilden framstår som helt statisk.
Sitter man i lugn och ro ett tag och tittar uppmärksamt så ser man dock efter en stund att något har hänt.
Bredvid The water hänger The sky vars moln och skyar också förändras så långsamt att man även här går miste om den omedelbara upplevelsen av kontinuerlig förändring.
Vad kan då poängen med detta vara?Utställningens titel Still Time kan föra tankarna till att tiden på något sätt skulle stå still i de här verkens värld. Men egentligen är det inte tiden som står stilla eller går långsamt. Klockan går sin gilla gång.
Däremot har vi att göra med processer, händelseförlopp, som inom ramen för vanlig objektiv klocktid går så sakta att våra sinnesorgan inte klarar att få grepp om dem.
Och jag har svårt att se att poängen skulle ligga i skillnaden mellan subjektivt upplevd tid och den objektiva tid man mäter med olika instrument, till exempel solur eller armbandsur. Denna skillnad känns något trivial i just det här sammanhanget
För mig ligger poängen istället i krocken mellan den subjektiva upplevelsen av något statiskt och oföränderligt och tanken på (den intellektuella insikten om) att detta statiska i själva verket är inbegripet i en hela tiden fortgående rörelse.
Det här är alltså ett verk som i hög grad bygger på tankeverksamhet. Vi upplever ett och tänker ett annat om samma företeelse i världen. Däri ligger poängen. För mig....
I ett tredje utställt videoverk, the Moon (0van), har månen filmats i realtid, vilket gör att även den framstår som för stunden stillastående. Men man kan efter ett tag ändå se att den förlyttat sig.På bilden ovan ser vi i reflexform fotografen själv, överst i bilden syns månen och....
....strax till höger om den syns den lilla träkläpp som är en centralfigur i the Machine och..
...i bakgrunden ser vi Agneta Stenings bilder som med sin reducerade förenkling passar bra in i Still Time-sammanhanget.
Vi får också i ett särskilt rum se flera videoskärmar på vilka ljuskroppar kan uppfattas i snabb synlig förändring. Tankarna går till galaxer som i svindlande hastighet ändrar form och inre struktur.
Och på golvet ligger en stenskulptur av Agneta Stening med titeln Circle (svensk granit). Den blir med sin stabilitet, enkelhet och jordbundenhet en motpol till videoverkens virvlande skeenden.
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, video, videokonst, konceptkonst, bild, bilder, estetik, Uddevalla, Bohusläns museum
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar