Carl-Gustaf Wikstrands konstblogg: På Röda sten; Dance of Visions II (1)

Dance of Visions II
Röda Sten
Göteborg

Den här utställningen är ett samarbetsprojekt mellan Röda Sten/Göteborgs konstförening och Jordan National Gallery i Jordanien. År 2007 genomfördes en svensk-jordansk utställning i Amman i Jordanien. Nu är det alltså Sveriges tur.

Mitt besök på den här utställningen sammanföll i tiden med att jag läste nobelpristagaren J.M.G Le Clézios bok Öken. Och läsningen påverkade i hög grad mina intryck av de konstverk jag såg.

I utställningen ingår ett videoverk av Suha Shoman med titeln Sluta för Guds skull, och det handlar om Israel-Palestinakonflikten.

Det råa våldet sätts i fokus, men också troende, bedjande människor. Genom citat ur heliga skrifter visar hon att det som händer där nere strider mot alla de tre stora monoteistiska världsreligionernas grundvalar.

I verket möter vi bland annat citerade principer med innebörden att du ska inte ta något som tillhör din nästa. Detta kontrasteras med hjälp av kartbilder mot hur palestinierna steg för steg har berövats sitt land.

Även Le Clézios bok Öken handlar om människor som förtryck och fördrivs. Vi får följa ett stort följe nordafrikaner som färdas genom vidsträckta ökenområden på flykt från, men också på väg mot, en blodig konfrontation med den franska kolonialmaktens trupper.

Det finns rent visuella likheter mellan beskrivningarna i boken och vissa av de utställda verken, förmodligen beroende på likheter mellan landskapen i Jordanien, Israel/Palestina och Nordafrika. Le Clézio beskriver scenerier med sand: gul, ockrafärgad, röd, och stenar, klippor och berg.

Ammar Khammash målningar av landskap från södra Jordanien passar bra in i sammanhanget:

Här är ett brottstycke från Le Clézio, där ökenljuset verkar vara snäppet värre än i målningarna:

"Ljuset väller fram ur himlens mitt, det brinner på jorden i kisel och gips. Emellanåt lyser en eldsten, en glödfärgad sten, vass som en klo, bland de vita stenarna, mot stoftet i ockra."

Mohammad Kaitouqas verk är gjorda utan det vanliga måleriets verktyg i form av penslar. De har en skrovligt rå och naturnära struktur. Och hans bilder ger en föreställning om den stora färgrikedomen i den här sortens landskap.

Här är vi verkligen så nära naturen, att distinktionen mellan bild och verklighet inte känns klockrent uppenbar.

Lika rå och skrovligt naturnära är målningen nedan (fokuserad). Och den ger en annan aspekt på öknens färgrikedom:

Här är ett fragment ur en av Le Clézios gryningsbeskrivningar:

"Ljuset framträdde sakta på himlen i rosa och sedan i ambra tills den knallblå färgen härskade överallt."
"Längre ner lyste de uttorkade markerna nästan i rödlila, genomdragna av bevattningskanaler."

I den stora målningen Southern scream (ovan, detaljer nedan) lyfter Khalid Khreis fram ett kaotiskt tumult av av strid och lidande. Den framstår som ett skrik över världens vånda. Och även här finns det kopplingar till Le Clézio.

Han skildrar i sin bok hur kolonialtidens flyktingar vandrar genom öknen. De blir alltmer utsvultna, utmattade och sjuka. De svagare dör en efter en utmed vägen. Kanske drömmer de om någon boplats som påminner om de landskap i norra Jordanien som Jan Kassay skildrar i sina fotografier på duk:

I början finns ett alltså ett hopp om att hitta någon dräglig plats där man kan slå sig ner och få vara ifred. Men allteftersom färden pågår slocknar hoppet och man fortsätter bara för att man ändå inte har något annat att göra....

När jag såg nyhetssändningar om Israels partiella förintelse av Ghaza verkade Le Clézios bok handla om palestiniernas situation.
Och Israel framstod som en lika förkrossande överlägsen kolonialmakt som Frankrike en gång var i Nord-Afrika.
Le Clézio, Khalid Khreis målningar och nyhetsrapporterna bildade en sammanhållen enhet som kändes både aktuell och tidlös.

Mot slutet av boken får man läsa om hur spillrorna av ökenfolket, redan halvdöda och dåligt beväpnade, blir massakrerade av de franska truppernas skoningslösa kulsprutor. Och även här känns parallellen till både Ghaza och Khalid Khreis mycket nära.

Nawal Abdullah har målat människokroppar i olika färgtonarter. En pol är präglad av kyliga nyanser med blått som karaktärsfärg.

Vad står detta för om vi tillämpar det på fallet Ghaza? Är det den förstelnade uppgivenhetens hopplöshet? Eller den iskalla beslutsamhetens långsiktiga obönhörlighet?

Nawal Abdullah ställer också ut målningar med liknande motiv, men en helt annan kolorit.

Även här kan vi ställa frågor om bildinnehållet. Ser vi vänskapens och kärlekens gränsöverskridande värme eller det oförsonliga hatets förgörande brand?

Anees Mani ställer ut flera träskulpturer och en av dem får sätta punkt för det här inlägget:

Vi kan väl tolka dem som en bild av människor som sluter sig samman i fredlig gemenskap.....