Att bara se ett lamm i formalinlösning hade förmodligen inte berört mig så mycket. Inte titeln i sig, utan visuell förstärkning, heller. Men med det verbala tillägget Away from the flock blir helheten av ord och objekt en smått gripande gestaltning av människans grundläggande livsvillkor med avseende på trauman som ensamhet, rotlöshet, frustrerad gemenskapslängtan, övergivenhet.
Att ligga död i en formalintank blir en riktigt giftig sinnebild för ett levande lamm som avskurits från all gemenskap med andra. Det är en enkel men slagkraftig retorik som går direkt till hjärtat och som lätt förs över till vår egen mänskliga värld.
Detta gäller också ett annat av Hirsts verk i den här genren: Mother and child divided:
Här ser vi att verket består av två avskilda avdelningar, en för kalven i förgrunden till vänster, en för kon i bakgrunden till höger. Och det är återigen döda djur som ligger i formalinlösning. Och bara detta illustrerar í och för sig verkets titel, Mother and child divided.
Men det verkligt vassa visuella uttrycket uppstår när vi ser att både kalv och ko är itusågade i två delar, bägge med respektive kroppshalvor i separata tankar.
Att både mor och barn inte bara är radikalt åtskilda, utan även i sig själva, var för sig, kluvna i radikalt åtskilda delar understryker de inre mentala plågor som en separation kan ge upphov till.
En söndersliten kropp kan bli ett kraftfullt tecken för ett sönderslitet själsliv. Men den fysiska delen av verket hade inte blivit så drabbande utan titeln Mother and child divided, ord som skapar en resonansbotten för innebörder i de mänskliga känslornas och relationernas värld.
Det fysiska och verbala delarna av verket kopplas samman till en spiral av ömsesidig förstärkning: orden ger de kluvna och åtskilda kropparna en mening, och kropparnas tillstånd inför en påtaglig förstärkning och fördjupning av ordens innebörd.
Ännu ett verk med den här sortens uttryckssätt är The prodigal son (Den förlorade sonen):
Den rent fysiska trasigheten som en bild av den inre världens motsvarande plåga känner vi igen även här: den här gången handlar det om en faders inre smärta när hans älskade son överger honom med sin del av fadersarvet.
Jag kan föreställa mig att den eviga frågan om vad som är konst eller inte kan tränga sig på här. Själv har jag inga problem med att kalla sådana här verk för konst. Människor har i alla tider gestaltat sina erfarenheter med visuella medel och de här verken hör hemma i det sammanhanget.
Och oavsett konst eller inte, så tror jag att ordens och objektens kommunicerande helhet är ett faktum som man inte kan komma ifrån. Om någon sedan vill kalla det för något annat än konst, till exempel "innovativ kommunikationsstrategi" eller "whatever", så går väl det för sig. Men som sagt, för mig är det ingen stor fråga.
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, foto, fotografi, kultur, skulptur, estetik, konstteori, installationer, Damien Hirst, postmodernism
http://intressant.se/intressant
1 kommentar:
Vilka fina london bilder det blev pappi, du är bäst! Är riktigt sugen på att se den där hajen och fåren i verkligheten! Det får kanske bli en tripp till staterna??
Skicka en kommentar