Damien Hirst under luppen (6); Mission impossible?

Det här är ett konstverk som består av diverse döda fiskar i formalin, var och en i en liten genomskinlig box som skiljer varje fisk från de andra. Var och en har sin egen avgränsade lilla värld att vara död i.

Verkets titel är Isolated elements swimming in the same direction for the purpose of mutual understanding.

Och poängen? Ja, det kan väl vara kul att titta på döda fiskar, de är kanske vackra eller whatever. Men kan vi ta det på allvar som ett konceptuellt konstverk?

Om man vill försöka tror jag att det går att se en interaktion mellan objekt och ord som kommunicerar någon form av meningsinnehåll, ett innehåll som intuitivt begåvade människor kanske skulle snappat även utan verbal hjälp. Kanske....

För det första tror jag att vi kan se fiskarna som bildtecken för människor och helheten som en sorts allegori över människolivets allmänna villkor, över våra känslor för och relationer till varandra.

Sedan är titeln knepig på ett sätt som lite grand påminner om knepigheten i The physical impossibiliby of death in the mind of someone living, titeln som gav den stora tigerhajen i motsvarande formalinbad ett meningsinnehåll. De här fiskarna i sina boxar är ju också formellt sett en upprepningsserie av hajen.

Titeln alltså. För det första har fiskarna reducerats till "elements", ett ord som för mig inte bottnar i några direkt biologiska associationer. Och även om deras nosar pekar åt samma håll, så simmar det förstås inte, och skulle inte kunna det heller även om de levde. De är ju instängda, inburade.

Och något "purpose of mutual understanding" kan det inte alls bli tal om eftersom de inte bara är instängda, utan också totalt utestängda från kontakt med varandra.

En fullt möjlig alternativ titel för det här verket skulle, med ett litet lån från fallet med tigerhajen, kunna vara: The physical impossibility of mutual understanding in the mind of someone living."

Och allegorin över människolivet är inte särskilt långsökt. Våra nosar pekar ofta åt samma håll men vi rör oss bara i begränsad omfattning mot en meningsfull gemenskap med alla de andra med samma nosriktning.

Bilden ovan har jag visat förrut och den har också titeln The physical impossibilty of death in the mind of someone living ( Harry Pye och Rowland Smith). Och även för detta verk passar den alternativa titeln The physical impossibility of mutual understanding in the mind of someone living. De här människorna verkar i mental mening lika kontaktlösa som fiskarna i sina glasboxar.

Till stor del är vi alltså instängda i våra små lådor; i våra hus, lägenheter, könsroller, yrkesroller, etniska rötter och förankringar.Vi sitter tungt fastnitade i samhället och historien, som för oss mot helt andra mål än våra egna.

Och till sist är vi inneslutna i våra respektive inre världar; vi har en del gemensamt med andra, men en stor del av vår subjektiva tillvaro är av privat och för andra avskärmad natur. Det där med "mutual understanding" är ofta svårt att förverkliga.

Man kan se det hela ur synvinkeln frihet/ofrihet också, och vi får då ytterligare en alternativ titel: The physical impossibility of freedom in the mind of someone living. Hirsts döda fiskar passar alldeles utmärkt ihop även med den titeln.

Jag förstår om någon läsare tycker att jag bara försöker backa upp en misslyckat konstverk med fagra ord, eller försöker förse en naken kejsare med granna verbala kläder.

Men jag anser inte att det här ska betraktas som något stort och märkvärdigt. Jag kan bara konstatera att Hirsts lekar med ord och objekt/bild faktiskt rör upp små virvlar i tanke och känsla och stimulerar till reflektion och eftertanke.

Och mer behöver vi inte begära av en konstnär. Vi kan förstås begära mer, men det blir ofta något frustrerande, har jag märkt....

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, foto, fotografi, estetik, konstteori, kultur, readymades, modernism, postmodernism, damien hirst, religion

http://intressant.se/intressant