Göteborgs konsthall, History acts (2); Och aldrig mötas de två?

History acts
Göteborgs konsthall

När vi tänker över historien och samhället ser vi ofta olika världar, av vilka många ligger mycket långt från verklig kontakt med varandra. Och man kan undra över om några av de här världarna är viktigare än de andra.

Natascha Sadr Haghighian, Judith Hopf och Florian Zeyfang skildrar i ett videoverk, Proprio Aperto, den kontrasterande verklighet som uppstår i Venedigbiennalens lokaler under den mellantid då ingen använder de olika paviljongerna för utställningar.

Det visar sig att lokalerna mellan biennalerna utsätts för skadegörelse och får förfalla till någon sorts ruiner. De används dessutom som tillfälliga bostäder för människor som, får vi förmoda, inte har några riktiga hem att bo i.

I verket får vi ta del av konstnärernas funderingar kring dessa två världar och deras förhållanden till varandra. Under den tid konstnärerna varit där, har de inte mött några av de människor som bor där. Vad gör det på dagen? Vad har de för bakgrund?

Och resonemanget utmynnar bland annat i frågan (ungefär): Hur skulle vi kunna tala med varandra om vi möttes?

Och den frågan förutsätter att det verkligen handlar om två mycket olika och i förhållande till varandra slutna världar: den internationella samtidskonstvärlden och den marginaliserade mellanvärld, där man söker sig tillfälliga bostäder i konstvärldens ruiner.

Men frågan är naturligtvis större än så: mellanvärlden är ju en del av en större internationell värld som befolkas av människor i många länder som hamnat i utanförskap och maktlöshet.

Mellanvärlden är via komplexa nätverk sammankopplad med andra sociala strukturer och miljöer. Allt hänger på något sätt ihop. Det är mycket som bryts mot vartannat i Proprio Aperto, som kan ses som en liten modellvärld för något mycket större...

"Proprio Aperto är ett institutionskritiskt verk där konstnärerna undersöker ett konstsammnahang de själva verkar i", skriver Ann-Sofi Roxhage i en skrift (heter History acts den också) som getts ut i samband med utställningen.

Och det finns många frågor att ställa. I vilka världar sker de väsentliga sociala/historiska processerna? Var slår historiens puls tyngst?

Vilken värld befinner sig närmast historiens hjärta, vilken är mest sammankuggad med de hjul som driver skeendena framåt? Vilken av världarna är det viktigast att fokusera på om vi vill förstå vår samtid?

Kanske är konstvärlden lika avlägsen från mellanvärldens människor som den internationella storfinansens aktörer i deras slutna styrelserum?

Å andra sidan är ju samtidskonsten ingen förtryckande överhetskonst: dess ambitioner är ju att vara samhällskritisk och mentalt frigörande. Blir den det? I praktiken alltså....

Men det här är inte bara ett samhällskritiskt verk, det har en rent estetisk sida också. Det vandrande kameraögat är inte renodlat dokumentärt, utan lyfter även fram visuellt poetiska skönhetsvärden som i sig själva är väl värda att uppmärksamma.

Kanske skulle man skippa nästa Venedigbiennal och låta paviljongerna i dåvarande skick ställas ut som en stor readymadeinstallation?

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, video, estetik, konstteori, modernism, postmodernism, kultur, Göteborgs konsthall, History acts, historia

http://intressant.se/intressant