Göteborgs konsthall
Hur skulle det vara om man anslöt sig till ett jättelikt kooperativt försäkringsbolag, så att hela ens framtida livsföring reglerades och garanterades genom ett kontrakt?
Om detta handlar In memoriam, en installation baserad på text och film av Björn Lövin från 1972, här rekonstruerad så långt det låtit sig göras.

Vi får bland annat höra en intervju med ILAC:s (fiktive) nuvarande president, Charles J Dupont (ovan). Han får frågan om han är en av världens mäktigaste män, och svarar att han bara är medlemmarnas tjänare.
Hela filmen blir enda stor hyllningsorgie för Dr Löwensköld och den rörelse han grundlagt. På sätt och vis låter upplägget ganska bra. Tanken tycks vara att varje ansluten person får sina levnadsvillkor fastslagna genom kontrakt.
Sedan får vi inte veta alla detaljer, så vi får spekulera lite själva om hur ett sådant här projekt skulle vara genomförbart. Ett inslag i filmen är en intervju (ovan) med en person som anslutit sig till ILAC. Han berättar att hans kontrakt reglerar att han ska vara överingenjör på en levnadsnivå som, tror jag, betecknades 3B. Han vet precis hur framtiden för honom och hans familj ska bli och säger sig vara fullkomligt nöjd.
Idén bakom ILAC är en planerad administration av samhället i enlighet med objektiva vetenskapliga principer på en teoretisk grundval som skapats av just Dr. Löwensköld.
Samtidigt ska styrningen fungerar helt demokratiskt: rörelsen är en kooperativ organisation där medlemmarna i princip har den yttersta makten.

Är det här en socialistisk utopi? En socialdemokratisk utopi? Kräver den någon version av planhushållningssystem av modell gamla Östblocket? Måste kontrakten omfatta var man ska bo, hur man ska bo, vad man ska äta och kanske även barnens framtid?
För min egen del paras upplevelsen av rationell välvilja med känslor av äckel och avståndstagande. Den här tryggheten verkar köpas till ett högt pris: när kontraktet väl är skrivet finns det inget utrymme alls över för den enskilda människans valfrihet. Om överingenjören inte längre vill vara överingenjör så kan han inte skola om sig.
Får han överhuvud taget byta arbetsplats? Kan skilsmässor tillåtas? Kan enskilda personer starta nya företag? Är förändring och utveckling möjligt i ett sådant här samhälle?
Allt det här har fått mig att tänka på en utställning jag såg på konsthallen i Arvika (Värmland) för några år sedan. Jag kommer inte ihåg konstnärens namn men en del av verken har etsat sig in i mitt minne. Motiven anknöt ofta till Elsa Beskows sagovärld och hennes illustrationer.
Installationen som gjorde så starkt intryck på mig bestod till att börja med av några av Elsa Beskows böcker uppslagna på ett bord. Man kunde se att några figurer här och var klippts ur. Exakt vilka kommer jag inte i håg.



Och till detta kom titeln, Borta bra men hemma bäst, och den slog till som en örfil.. Jag kom att tänka på att jag som pojke fångat insekter och stängt in dem i just sådana här burkar.
Lufthålen i locket höll djuren vid liv, men de kunde förstås inte komma ut. En del insekter dödade jag till och med med eter för att sedan förvara dem spetsade på knappnålar i en låda.
Och nu tänker jag mig ILAC som just en sådan här burk.....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, foto, fotografi, historia, politik, estetik, konstteori, History acts, Göteborgs konsthall, skullptur, modernism, postmodernismhttp://intressant.se/intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar