Göteborgs konsthall
History acts, Historien handlar, handlar med oss, drar iväg med oss, som ett opersonligt maskineri som vi inte tycks kunna påverka.
Samtidigt är vi alla delar av maskinen; dess funktion beror av allas våra handlingar och våra handlingar bestäms till viss del av hur vi förstår och upplever världen och vår belägenhet i den.
För att förstå historien blir det alltså viktigt att förstå de olika tanke- och upplevelsevärldar som finns i vårt samhälle, hur de interagerar med, bryts mot, dominerar och underordnas varandra.
För att uppnå den här förståelsen kan vi behöva gräva bakom våra vanemässiga föreställningar om människor och historiska sammanhang. Att se bakom de yttre tecken som kanske döljer något helt annat än det uppenbara.
För mig blir David Byrnes filmverk "Why it is time for Imperial, again" en ansats i den riktningen.
Grundmaterialet till verket är en annons för bilmodellen Chrysler Imperial, tagen ur tidningen National geographics novembernummer 1980 (ovan).
Annonsen är utformad som en lång dialog mellan Chryslers dåvarande chef Lee Iacocca och Frank Sinatra. Den senare ställer frågor och direktören skildrar utförligt och med tekniska detaljer bilens alla extravaganser.
Av den här reklamdialogen har George Byrne nu gjort en videoversion, där de bägge aktörerna gestaltas av skådespelare. Och i denna iscensättning händer verkligen något.
Medan de samtalar rör de sig i diverse miljöer som inte har något direkt samband med innehållet i konversation, snarare tvärtom. På bilden nedan sitter de båda på ett café och det är bildirektören som sitter till vänster.
Kunden, eller den som har Sinatras roll, ger ett ganska sansat och jordnära intryck och verkar både intresserad och en aning skeptisk. Han ställer frågor då och då.
Chryslerchefen pratar på om bilens alla extraordinära finesser och betecknar den totalt sett som ett elektroniskt underverk ("electronic marvel").
Och det är bildirektörens uppenbarelse som gjorde mest intryck på mig i den här filmen. Vi har väl ofta någon sorts klichéartade föreställning om hur näringslivets makthavare ska vara.
Typ A: En toppdirektör ska vara präglad av auktoritet, säkerhet. kunskap, ett klokt och välbalanserat tänkande, självförtroende, framtidstro och trygghet.
Men Chryslerchefen ger i filmen ett helt annat intryck:
Typ B: Han verkar spänd, nervös och i grund och botten mycket osäker, och det känns som om han med sitt envetna pladder försöker övertala sig själv lika mycket som kunden.
Det verkar som om han hade ett stort svart hål av rädsla och tomhet inom sig som han till varje pris måste undgå att få närkontakt med.
Tyvärr har jag ingen stillbild ur filmen för att illustrera det jag försöker säga. Men jag kan istället ta konsthistorien till hjälp. Jag var i London nyligen och tittade bland annat på en stor utställning med verk av Francis Bacon på Tate Britain.
Ett av de verk som mest berörde mig mest var Bacons parafras på Diego Velazquez (1599-1660)porträtt av påven Innocentius X:
Även om Velazguez påve ovan inte är helt opersonligt skildrad, så ligger bildens innehåll ganska nära klichéföreställningen om toppdirektörer enligt Typ A ovan. Men i Bacons version av samme påve (Study after Velazquez Portrait of pope Innocent X) träder ett helt annat innehåll, en helt annan inre värld fram:
Här är bildinnehållet närmare den psykologiska profilen Typ B ovan. Vad David Byrne gör med Chryslerdirektören Lee Iacocca gjorde Francis Bacon med med påven Innocentius X. Fast Bacon kanske vred upp skräcken och den mentala upplösningen ett antal snäpp jämfört med Byrnes något mer moderata ingrepp.
Här är en annan målning, Head 6, med en liknande utstrålning och en viss likhet med påveporträttet.
Att det trots allt finns en viss visuell likhet mellan de annars mycket olikartade bilderna är betydelsefullt, liksom att de kopplas till samme påve genom hans omnämnande i titlarna.
Det intressanta uppstår nämligen just om radikalt olika versioner av samma person alla kan vara till en viss grad sanna. Och den verklighet sanningen här hänför sig till är de inre världarna hos de porträtterade personerna.
Nu skulle jag helt enkelt vilja betrakta såväl Velazquez som Bacons målningar som porträtt av Chryslerdirektören Lee Iacocca. Kanske kan vi i tanken lägga den ena över den andra och låta dem gripa in i och interagera med varandra.
Resultatet skulle bli ett bildinnehåll som är undanglidande mångtydigt i förhållande till ursprungsbilderna. Kopplingen mellan bild och bildinnehåll/inre värld blir inte så rigid och tydlig, utan mer flytande och föränderlig.
Det här får konsekvenser också för vår syn på historien, the way History acts: lika mångtydig som vår människosyn är, lika öppet blir svaret på våra frågor om vad historiens alla händelser betyder och hur de hänger ihop med varandra. Historiens insida blir något som ständigt undflyr oss.....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, estetik, konstteori, historia, modernism, postmodernism, Göteborgs konsthall, History acts
http://intressant.se/intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar