What a wonderful world
Kristina Kvalvik står för ett av de vackraste och mest poetiska inslagen i årets biennal. Hennes verk Notes of a stranger består av tre videoprojektioner bredvid varandra.
De två yttre visar filmer från mer eller mindre förfallna och ödsligt folktomma bostadsområden.
Vi får se dem både utifrån och inifrån, både yttre miljö och sunkiga lägenhetsinteriörer.
Samtidigt läser vi på en projektionsyta i mitten en berättelse av någon som vandrar kring i denna miljö.

Bildsekvenserna är något fragmentariska och slumpartade men har totalt sett en någorlunda entydig utstrålning.
Jag ser en kanske lite paradoxal skönhet i denna med andra ögon sett förmodligen trista miljö.
Textinslagen är både berättande och poetiska eller både och på samma gång.
Här finns en genomgående melankolisk grundstämning, men jag anar också en underström av någon sorts sorts avklarnad paradoxal lycka mitt i nedstämdheten.
Associativa referenser till TS Eliot (Waste land?) och Bob Dylan (kanske Desolation row?)faller för mig.
Nedan följer några textfragment ur Notes of a stranger(en brasklapp: min anteckningsbok kan ha trixat något med orden....):
Walking through silent rooms..
Days went by without anything being done. .
My voice slipped from my own to that of another... It had been inconsistent...It was as if the words where made of glass.
I had a feeling of regret but tried not to think about it.
Rode my bike around the outskirts of the city, it seemed abandoned...a house in danger of falling down....all apartments empty.
Det dröjer både länge och väl innan jag upptäcker en bakgrundskuliss av ljud som jag liknar vid åskbuller, regn, ospecifikt brus, vind eller något sådant.
Eller kom ljuden utifrån, från någon annan del av konsthallen?
Vet ej....
Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, bilder, video, film, estetik, modernism, postmodernism, poesi
http://intressant.se/intressant
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar