Carl-Gustaf Wikstrands konstblogg: Damien Hirst under luppen (3); Hajen...

Det här är ett av de verk av Damien Hirst som rönt mest uppmärksamhet över världen. Det består av en jättestor tigerhaj i en glastank med formaldehydlösning. Det är förstås svårt att göra sig en uppfattning om ett sådant här verk utan att ha sett det.

Samtidigt är det väl inte tänkt som ett estetiskt verk, utan som ett idégestaltande verk om liv och död. Och den aspekten går att diskutera även om vi bara haft skissen nedan att utgå ifrån:

En del kommentatorer har sagt att verkets titel är bättre än dess fysiska del. Och titeln är faktiskt rätt intressant:

The physical impossibility of death in the mind of someone living.

När det gäller den stora tigerhajen i glastanken har man sagt att det faktum att hajen är död inte gör att verket handlar om döden. För att gestalta något viktigt om liv och död måste en konstnär göra mer än att bara visa upp något dött. Eller lite tillspetsat: ett konstverk som handlar om döden behöver inte vara dött.

I själva verket är det väl så att inget kan handla om något utan att göra det i relation till något socialt och kulturellt rotat teckensystem.

Kan hajen och/eller dess delar ses som tecken för något som är av vikt i detta sammanhang?

För det första kan den döda hajen ses som ett bildtecken för en levande haj på grund av de likheter som ändå finns mellan levande och döda djur, likaväl som en målning (icke-levande) kan bli ett bildtecken för ett levande djur.

(Bilden ovan är en frontalstudie av den berömda hajens käftar).

Och om den döda hajen kan ses som ett tecken för en levande haj, så kan den också bli ett tecken den levande hajens egenskaper och i så fall, faktiskt, för den förkrossande styrka och enorma livsenergi och vitalitet som vi förknippar med skräckinjagande djur av det här slaget.

Sedan kan verket också, naturligtvis, eftersom hajen i tanken är död och ligger i ett livsfientligt kemikaliebad, också ses som ett hårt drabbande tecken för döden.

Nåväl, må så vara, kan man kanske säga, men so what? Ett dött djur kan beteckna både det levande djuret och dess egenskaper och den död som drabbat det, men innebär det något av konstnärligt intresse?

Eller om vi vill slippa frågan om vad som är konst: kommunicerar verket något av intresse för oss? Och med kommunikation menar jag inte bara att hajen kan upplevas som "häftig", förbluffande, annorlunda eller underhållande.

Ska vi ta det här på allvar som konceptkonst, som ett idégestaltande konstverk, så måste det även kommunicera någon form av tankeinnehåll som vi kan ta till oss. Och inte nog med det: det ska ge oss tankeinnehåll med någon ny vinkel, och/eller med en känslomässig kraft som går utöver det vardagligt invanda.

Här kan det vara på sin plats att återvända till titeln:

The physical impossibility of death in the mind of someone living.

Här finns en del rent konceptuella (begreppsmässiga) klurigheter och det är väl dessa som gör att titeln för en del kan framstå som intressantare än verket i övrigt.

Vi lever våra liv i vetskap om att vi ska dö, och det skulle vi kanske inte kunna göra om det inte på någon nivå i vårt själsliv funnes något vi kan kalla the mental impossibility of death in the mind of someone living.

På något sätt är det väl så: döden framstår normalt och för det mesta inte som en reell möjlighet för oss. Verktiteln fångar detta något paradoxala faktum.

Men i verktiteln talas det inte om mental impossibility utan om physical impossibility in the mind of someone living. Är döden verkligen en fysisk omöjlighet i våra psyken?
I vilket fall som helst så förstärker det egendomliga ordvalet innehållet i det sagda. Paradoxen kring liv och död får ytterligare skärpa.

Vidare verkar det också som om själva hajen i formaldehydtanken bär på en paradox som är en parallell till titelns: att den i sig är ett komplex av tecken både för största tänkbara livskraft och vitalitet och för den mest uppenbara död som tänkas kan.

Och då handlar helheten till slut om våra attityder till våra egna liv och vår egen död, speglade genom verktitelns paradoxalt kluvna språk och förstärkt av vår tolkning av den döda hajen som en bärare av en motsvarande paradoxalt kluven innebörd.

Det här är alltså det jag fått ut av mina reflexioner över Hirsts berömda konstverk. Jag har tänkt och tolkat, men det känns inte som om jag övertolkat i någon elakartad bemärkelse.

Man kan naturligvis även göra andra tolkningar. Men om verkets innehåll inte skulle kunna fångas av något som åtminstone liknar den här typen av resonemang, så vet jag inte vari dess konceptuella, tankemässiga, innehåll överhuvud taget skulle kunna bestå.

Och i så fall skulle verket reduceras till en något makaber underhållningsattraktion eller kanske till någon sorts estetiskt objekt: ett objet trouvé, en readymade, något vars visuella egenskaper vi uppskattar i sig själva, ungefär som ett vackert eller sublimt storslaget naturfenomen.

Men det var väl inte riktigt meningen.....

(Fotnot: den sista bilden ovan visar Damien Hirst själv med en död haj i bakgrunden.)

Tidigare inlägg om Damien Hirst är:

http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/10/damien-hirst-under-luppen-1-mat-och.html

http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/11/damien-hirst-under-luppen-2-medicinsk.html