Disidentifikation(8); Etnicitet och folkmord...

Disidentifikation
Wengachi Mutu

Den här bilden tyckte jag var ganska lätt att tolka (lätt=entydig?). Visst handlar den om någon sorts spänning mellan ungdomens skönhet i förhållande till det åldrande vi helst inte vill veta av?

Vi ser en kropp i sin erotiska blomning som motsats till en kropp vars "underhållningsvärde" (uttrycket från Kristina Lugn) kontinuerligt devalveras.

Det går inte att i längden dölja dödens vissnande läppar med läppstift.....

När Wengachi Mutu ställde ut på Saatchi gallery i London kommenterades en del av hennes verk på galleriets hemsida.
Där möter vi ett annat synsätt på den här bilden ( vars titel är Complete Prolapsus of the Uterus):

" In Complete Prolapsus of the Uterus Mutu contrives a racial hybrid: a puckered, prudish white face masks an ancient tribal wisdom. Mutu examines how ideology is implicitly tied to corporeal form. She cites a European preference of physique, inflicted on and adapted by Africans, resulting in hierarchical difference and genocide."

Här ser skribenten inte ungdom versus ålderdom utan uppehåller sig istället vid de infallsvinklar som har med ras och etnicitet att göra. Och vi ser ju faktiskt det glittrande afrikanska håret som en gloria bakom kvinnoansiktet. En identitet som döljs bakom en annan...

Det handlar här om hur en vit europeiskt-etnisk mask döljer Afrikas uråldriga visdom. Här väcks också tanken att den europeiska utseendefixeringen, när den tvingats på afrikanerna, lett till både hierarkiska strukturer och folkmord....

Vi har alltså två olika tolkningar av bilden. Och så brukar det väl vara...
För mig känns synvinkeln ungdom/åldrande fortfarande mest angelägen här....

Ta gärna en titt på Satchi gallerys hemsida, här är en länk dit:

http://www.saatchi-gallery.co.uk/artists/wangechi_mutu.htm.

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, fotografi, estetik, konstteori, konsthistoria, kultur, Disidentifikation, Wengachi Mutu, Göteborgs konsthall, modernism, postmodernism

Marianne Lindberg de Geer (1); Humanoider....

Full speed ahead
Marianne Lindberg de Geer
Konsthallen, Bohusläns museum
11/9-21/11

På den här retrospektiva utställningen får vi möta verk från 90-talet och framåt i en rad olika genrer.

Det jag sätter fokus på här är en samling "humanoider", dockor som drivs till rörelse av små elektriska motorer.

Deras beteende blir ofta ryckigt, okontrollerat och kanske till och med våldsamt. .

För mig blir de här gestalterna mycket mänskliga och deras rörelser blir därmed också åtbörder som jag ser ett psykologiskt innehåll i.....

"Junk art", ja det konstnärliga materialet är till exempel gamla filtar, skumgummi och olika plastdetaljer samt förstås de motorer och mekaniska delar som sätter "humanoiderna" i rörelse.

Nej, jag kan inte låta bli att se det här som huvud, bål och lemmar och jag betraktar helheten och dess rörelser med inlevelse....

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, skulptur, readymades, estetik, konstteori, konsthistoria, modernism, postmodernism, Marianne Lindberg De Geer, Full spead ahead

Disidentifikation (7); Vad betyder bilden?

Disidentifikation
Wangechi Mutu

Utställningen hänger kvar på Göteborgs konsthall oktober ut, men de bilder av Wangechi Mutu jag nu kommenterar finns inte med där.
Hennes bidrag i Göteborg domineras av The moth collection, en samling människoskulpturer med fjädrar och vingar. En länk om detta finns längst ner här.

Om vi försöker se vad de olika bildkomponenterna blir tecken för, så finner vi väl till att börja med återigen att de stora läpparna ingår i den västerländska "negerstereotypen". Men har de inte också ett drag den västerländska (Europa-Nord-Amerika) kulturens läppstift?

De stora beiga ytorna består av grov tejp som exempelvis används vid förpackning och i andra sammanhang när man vill hålla något ordentligt på plats. Jag ser denna tejp som tecken för ett tvång som utövas mot det inneslutna.

Ansiktet som inte täcks av tejpen är afrikanskt, men i mitten av huvudet ser vi ett bildsnitt av en vit kvinna, som taget ur en modetidning eller modekatalog.

Det ligger nära till hands att se denna infällda kvinna som en dröm eller tvångsföreställning om hur en kvinna ska vara, och mera allmänt som tecken för ett system av normer för hur människor i allmänhet bör vara, leva och tänka.

Vi för alltså samman tecken för 1) det konventionellt/stereotypt afrikanska, 2) ett systematiskt tvång, och 3) den konventionellt/stereotypt västerländska världsbilden/människosynen.

Då uppstår ett visuellt uttryck för Afrikas fortsatta underordning kring de ideal och normer som de tidigare europeiska kolonialmakterna står för.

Hela bilden mullrar av spänningar och motstridiga krafter (det mullrar förstås i fler avseenden än jag kunnat göra rättvisa åt här...). Något vill ut, annat vill in men...

Och tar vi steget från teckenvärlden till den verkliga världen fullt ut, så förstår vi att personer präglade av sådana här yttre och inre motsättningar inte kan ha någon klar och trygg identitet. Disidentifierade är de kanske. På både gott och ont?

Se även: http://carl-gustaf.blogspot.com/2010/08/disidentifikation-2-manniska-eller-mal.html


Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, fotografi, collage, readymades, estetik, konstteori, konsthistoria, Disidentifikation, Wangechi Mutu, Göteborgs konsthall, modernism, postmodernism

Aktuell videokonst; Cyprien Gaillard & Koudlam

The eagles of Africa är ett resultat av samarbetet mellan den franske konstnären Cyprien Gaillard och musikern Koudlam (http://www.myspace.com/koudlam).
Musik, lyrik och det visuella innehållet kompletterar och förstärker varandra.


Lars Vilks har på sin blogg förutskickat att Cyprien Gaillard kan komma att klättra vidare mot toppen inom konstvärlden.

Själv tycker jag mer och mer om den här videon ju mer jag spelar den. Behövs det några intellektuella tolkningar?

Tja, några reflektioner kan åtminstone vara på sin plats.
Jag ser (bland annat) en man i vit kostym och röd hatt som vandrar kring bland övergivna spillror av både modern och antik civilisation (mina associationer går till något i stil med inka- eller aztekisk kultur, men det spelar ingen större roll vilket).

Det han möter kan ses som tecken som förlorat sin innebörd och som därmed inte längre kan bidra till att ge rötter och identitet åt människorna. Detta verkar gälla både antika och modernistiska kulturfenomen, till exempel konst och arkitektur.

Tillvaron tycks vara frikopplad från naturen också.
Jo, mannen i vitt går på "vassen" med en machete, men någon social verklighet som skulle gett detta en mening finns inte längre.

Den här världen kan förefalla tom och livet i den rotlöst, men här finns potentialer för både frihet och tomhet. Det är kanske som med myntets två sidor.
Vi möter en frihet och en öppning åt rymder där människor själva kan skapa sig nya identiteter, oberoende av de gamla meningsbärande institutionerna.

Vad vi sedan förmår göra av denna frihet är en annan fråga....

(När det gäller texten i sången, "the lyrics", uppfattar jag inte alla enskildheter men några fraser kan jag bidra med (ungefärligen): Like an eagle cross the sun, Flying high...there´s no reason, who are we and why are you dancing, where are we going..etc. )
Det är tydligt att orden är relevanta för verkets visuella innehåll. Och musiken är träffsäker den också....


Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bilder, fotografi, video, kultur, Cyprien Gaillard, Koudlam, biennaler, estetik, konstteori, konsthistoria, modernism, postmodernism

Ack Värmeland; objekt i kvällsljusets sken....

Bildserie tagen vid en kvällsvandring i mina barndomstrakter i Charlottenberg, nordvästra Värmland...

Stilleben I

Stilleben II

Stilleben III

I överläge...

Fullmåne...

Skulptur (readymade)..

Vit kvadrat....

Kvällsljus I

Kvällsljus II

Kvällsljus III

Svart objekt....



Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samttidskonst, skulptur, readymades, fotografi, bild, estetik, konstteori, konsthistoria, kultur, modernism, postmodernism

Disidentifikation (6); Wangechi Mutu och kulturkrockar..

Disidentifikation
Wangechi Mutu

Det här är en i en serie av bilder som Wangechi Mutu gjort som collage med material ur gamla medicinska handböcker med fokus på specifikt kvinnliga skador och sjukdomar.

Vi ser hur hon för ihop tecken för olika etniska sammanhang till en, som det verkar, motsägelsefull helhet. De stora läpparna påminner om "negerns" stora läppar, en kolonial, och kanske även postkolonial, stereotyp.

Men i högerkanten har de en europeiserad framtoning: vi anar den västerländska kvinnans målade läppar. En identitetskrock, kanske.

Ansiktets vita överdel framstår som något av en mask som döljer det afrikanska uttrycket. Ögonen ligger tydligt under maskens yta. Öronen hör inte alls hit.
Vi ser här också det kvinnliga könsorganet avbildat ovanför näsan och i pannan. Ett instrument i metall har applicerats kring öppningen mot kvinnokroppens inre.

Håret verkar höra mer ihop med den afrikanska delen av ansiktet än med den yttre vita masken. Dess glittriga karaktär medger flera tolkningar. Jag har hört talas om två.

En är att den syftar på den koloniala/postkoloniala konstruktionen av den afrikanska kvinnan som supersexualiserad och därmed lockande.
Man kan också se det skimrande svarta som en syftning på de diamanter som europeiska kolonialamakter plundrade afrikanska länder på.

Något som väl är alldeles uppenbart är att den här gestalten ger ett mycket splittrat intryck. Sammansättningen av dess delar ger också ett påtvingat intryck.
Det har verkligen gjorts våld på något för att åstadkomma detta gravt onaturliga ansikte.

De spänningar vi upplever i bilden har att göra med referenser till två olika kulturkretsar: den moderna europeiska och den traditionella afrikanska. Våldet finns också med.
Wangechi Mutu arbetar mycket med just frågor som har med afrikansk identitet och icke-identitet (disidentifikation?) att göra. På den här videon berättar hon lite om sin verksamhet:



Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, måleri, video, estetik, konstteori, konsthistoria, Disidentifikation, Wangechi Mutu, modernism, postmodernism,

Readymaderomantik; åtbörder i ljus och skugga....

Ljusdunkeldröm i lövskog....

Åtbörder eller blott strukturer?

Solitär....

Arrangerat möte...

Grönska mot solbelyst yta I

Grönska mot solbelyst yta II

Ofamnaren....

Ljusdunkel; (dunklet har förtätats till svärta och ljuset har vässats till vithet)....

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, fotografi, skulptur, readymades, estetik, konstteori, konsthistoria, dada, objets trouvé, modernism, postmodernism

Disidentifikation (5); Med rötter i myt och dröm..

Disidentifikation
Göteborgs konsthall
Utställning till 31 oktober.

Wengachi Mutu är en konstnär med rötter i Afrika, utbildad i England och USA. Hon har sin plats i disidentifikationstemat: hennes verk kan ofta tolkas som upplösningar av de identiteter vi tillskriver sådant vi möter i våra liv.

Att ha en identitet är väl, mycket grovt tillyxat, att kategoriseras/klassificeras på ett visst sätt. Vi känner ofta en tillhörighet till olika grupper (till exempel etniska) som kännetecknas av vissa (för oss) väsentliga egenskaper.

Identiteten som människa är förmodligen fundamental för vårt sätt att tänka. Vi kategoriserar oss som människor i motsats till exempel djur, växter, motorfordon, rymdskepp med mera.

Och även om det finns gränsdragningsproblem har vi nog i stora drag en någorlunda etablerad uppfattning om vad det är att vara en människa.

I Mutus bildvärld bryts sådana här stereotyper ner, för att ge plats åt nya kombinationer av objekt och egenskaper från annars främmande och åtskilda områden.

Här är en av de bilder som visas på den här utställningen. Vi ser ett ansikte som samtidigt för tankarna till Afrika och västerländskt hårmode, öron som inte verkar höra hit, en kniv som väcker frågor etc

För att reflektera över Wengachi Mutus konst använder jag mig nedan av bilder som inte ställs ut i Göteborgs konsthall. (Det beror till dels på att hennes stora bidrag till utställningen är konstverk av en något annan karaktär, the moth collection. En länk till ett inlägg om denna kollektion finns längst ned här).

Här ser vi en hybrid bestående av (bland annat) mänskliga och djuriska drag i kombination med metallglänsande motordelar.

Här finns drag av erotik; förföriskt målade läppar istället för rovdjursmun, eller kanske just som rovdjursmun (!), vi möter också referenser till stjärnvärldarnas kosmos och primitiv organisk materia.

Ovan ser vi åter ett exempel på referenser från modevärldens och erotikens område, blandat med mekanik och drag av formlös eller formsökande materia, organisk, oorganisk eller oklart vilket.

Vegetativa och/eller kosmiskt laddade människokroppar med djurhuvuden, ja här finns en hel del referenser till olika äldre tiders mytologiska världsbilder.

Och allt är svårt att klassificera utifrån invanda sätt att placera världens beståndsdelar i entydiga lådor. Här finns också drag från drömmens värld där allt kan lösas upp och förvandlas till något helt nytt och oväntat.

Här är en länkt till ett tidigare inlägg om Mutus "The moth collection" som dominerar hennes bidrag till den här utställningen:

http://carl-gustaf.blogspot.com/2010/08/disidentifikation-2-manniska-eller-mal.html

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, måleri, collage, readymades, estetik, konstteori, konsthistoria, Disidentifikation, Wangechi Mutu, Göteborgs konsthall, modernism, postmodernism

Vilse i Readymadevärlden?

Inkräktare....

Inbjudan...

Ytans mysterium....

Ingen rädder för tecknen här....(eller försök tänk bort teckenfunktionen den som kan!)

Utsnitt ur föremålens hierarki.....

Ytor och rektangulära former I

Yta med kvadrat...

Ytor med rektangulära former II

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, bild, fotografi, readymades, estetik, konstteori, konsthistoria, kultur, modernism, postmodernism

Disidentifikation (4): dansande shaman...

Disidentifikation
Göteborgs konsthall
Utställning till 31 oktober

Nick Caves estetiska fantasi skapar en expanderande värld av nya figurer på det grundtema som blivit hans signum.

Han har en grundlig skolning i olika textila tekniker som han utnyttjar för sina ljuddräkter. Här är den textila "underdräkten" tillverkad genom sammanfogning av virkade delar som påminner lite grand om grytlappar eller dukar....

....och över underdräkten fogas sedan olika komponenter samman till de mest märkliga skapelser....

Nedan ser vi närgångna inzoomningar av några av de dräkter som ställs ut som skulpturer i Göteborgs konsthall...

....den här dräkten innehåller bland annat små fågelstatyetter.. ...






Mjukisdjur en masse kan också bli konstnärligt material. Nick Cave framstår som en magiker som med sitt trollspö kan väcka nästan vad som helst till liv och skönhet...

Några skapelser för också tankarna till shamanens roll i olika kulturer eller kanske kan vi...
...associera till en helt och hållet odogmatisk präst med rituella funktioner i någon sorts mycket frihetligt samhälle.........

Här är en videofilm som visar Nick Caves universum från en mer rörlig aspekt. Världen som dans och åter dans.....


Se även tidigare inlägg:

http://carl-gustaf.blogspot.com/2010/08/disidentifikation-1-soundsuites.html

http://carl-gustaf.blogspot.com/2010/08/disidentifikation-2-manniska-eller-mal.html

http://carl-gustaf.blogspot.com/2010/08/disidentifikation-3-twigsuites.html

Läs även andra bloggares åsikter om Konst, samtidskonst, skulptur, dans, kultur, estetik, konstteori, konsthistoria, dans, performance, readymades, Nick Cave, Disidentifikation, Göteborgs konsthall, modernism, postmodernism

Cindy Sherman möter Melanie; Life unkind...

Här låter jag popsångerskan Melanie Safka och fotografen Cindy Sherman mötas för att se vad interaktionen mellan dem kan ge för resultat.
(Jag har gjort en version av det här förrut, men videoinslagen försvann från YouTube. Nu har jag hittat nya och dessutom disponerat om helheten en del)

Jag har två kontaktpunkter mellan dem. För Melanies del är det en av de låtar hon kanske mest förknippas med, Ruby Tuesday, vars refräng går:

Goodbye Ruby Tuesday,
who is gonna hang a name on you and
when you change with every new day,
still I'm gonna miss you..

Den här strofen är ganska betydelsemättad: någon förändras varje dag, byter kanske skepnad eller inre kärna, och kan inte namnges...

När det gäller Cindy Sherman är det hennes Untitled Film Stills som blir kontaktpunkt. På dessa bilder spelar Sherman ut vissa rolltyper hämtade från filmens värld.
Hon gestaltar dem genom att variera sådant som klädsel, smink, kroppshållning, mimik, kameravinkel, ansiktsuttryck, belysning, miljö etc.

Det finns många uttryck i dessa Film Stills men själv ser jag ofta drag av ängslan, melankoli, rotlöshet och främlingskap som det centrala. Det känns som om kvinnorna inte riktigt passar in i sina liv och att de ofta framstår som utsatta och sårbara.

Ruby Tuesday ligger rätt nära detta tema. Här finns outsiderdraget hos Cindy Shermans gestalter klätt i ord och ton, och även en upproriskhet, en sorts förtvivlad kamp för att bryta sig loss ur en livssituation som är eller hotar att bli ett kvävande fängelse.

Nedan lägger jag in ett inslag där vi kan höra Melanie Safka sjunga den här låten. Dessutom följer texten varvad med Shermans Film stills..

Bruksanvisningen till det här projektet går ut på att man ska hålla koll på tre saker: sång, skriven text och bilder. Och så kan man se om det händer något i detta möte.......


Så börjar vi då med en Film still där en ung kvinna verkar vara på väg någonstans, eller kanske bara iväg bort, utan att veta något alls om vart... kanske vet hon inte ens vad det innebär att vara på väg mot ett mål...

"She would never say where she came from
yesterday don't matter cause it's gone
while the sun is bright
-or in the darkest night
no one knows - she comes and then she goes..

Goodbye Ruby Tuesday,
who is gonna hang a name on you and
when you change with every new day,
still I'm gonna miss you. "

Så följer vers nummer 2 och dess fotografiskt visualiserade underströmmar:

"Don't ask her why she leaves to be so free
she's gonna tell you it's the only way to be.........


...she just can't be chained -to a life where nothing's gained
and nothing's lost - but such a cost .....

Goodbye Ruby Tuesday,
who is gonna hang a name on you and....

.....when you change with every new day
Still I'm gonna miss you..

Den sista versen är också en mix av längtan och förtvivlan:

"Oh, there's no time to lose I heard her say
you gotta catch your dreams before they run away....

....dying all the time - lose your dreams and you....

... might lose your mind
Is life unkind....

Goodbye Ruby Tuesday,
who is gonna hang a name on you and.....



....when you change with every new day,
still I'm gonna miss you..

För den som vill lyssna på en liveupptagning finns det en sådan här:



Läs även andra bloggares åsikter om Foto, fotografi, bild, bilder, konst, samtidskonst, estetik, musik, kultur, cindy sherman, melanie safka, film

http://intressant.se/intressant