Dals-Ed i våras
Hösten susar för fullt utanför mitt fönster, jag har sett ett romantiskt drama tillsammans med min fru om en man och en kvinna som bägge var döende i cancer och delade en djup kärlek sin sista tid tillsammans.
Sedan har jag tittat lite i mina bildmappar och hittat en bildsvit jag tog i våras uppe i lilla Ed i Dalsland. Bildernas motiv är från Trolldalens naturreservat (ett mycket litet reservat) och ett skuggspel på en asfaltväg alldeles intill.
Ljus och skugga kring naturliga former blir alltså temat för den här lilla bildvisningen. Och allt är förstås i god ordning utnämnt till konstverk (underförstått i det lilla, lilla hörn av den virtuella konstvärlden där jag har oinskränkt makt över vad som räknas som konst).
Det finns några stora ekar i området, men här skyms den största eken av dem alla av några små spensliga björkars skira grönska.
Biologisk readymade med gammalt träd, gammal mossa, vitsippor och vårsol.
Skuggorna kommer förstås också av stora träd, några av dem är förmodligen ekar. Skuggor på asfalt kan ju tyckas vara så långt från ett grönskande, blommande naturreservat man kan komma.Men här hör bägge fenomenen intimt samman, kan möjligen tänkas utan varandra, men inte skiljas åt i verkligheten. Det ena förutsätter det andra i den här sortens värld som vi lever i.
Jag bodde ganska länge alldeles i närheten av det här reservatet och om våren talade vi alltid om vitsippesnö, en snö som när den var som tätast nästan täckte grönskan den vuxit upp ur.
Ska vi se det svartvita/svartgrå här som måleri med ljuset som färg och träden som penslar eller är det skuggan som är färgen? Men vad är i så fall ljuset? Och av vad består egentligen skuggor? Finns det skuggpigment?
Till och med inom denna lilla fläck av jordytan finns det skyltar som visar i vilka riktningar man kan gå. Eftersom jag inte vet vad de olika färgerna står för, så vet jag inte vilka val vandraren egentligen står inför.
Ja, här syns det tydligt att de stora ekarna är inblandade i skuggspelet på vägen.
Fast även mycket stora ekar har spröda grenar i sina kronor. Och utan dem vore den monumentalt kraftfulla stammen ingenting alls.
Ett litet, men dock hem, alldeles nybyggt verkar det. Det påminner faktiskt lite om det hus jag bodde i här en gång i tiden. Fast vari likheten består är det svårt att sätta ord på....
Och skuggorna får sista ordet.....
Och här har en visst en gatlyktas profil stuckit ut. Jag har inte tänkt på att det finns gatubelysning på den här vägen förrän nu..... 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar