Jag skriver om konst i olika former och är intresserad av det mesta, det må sedan kallas traditionellt, samtidskonst, modernistiskt eller postmodernistiskt. Dessutom publicerar jag en hel del egna fotografier i olika genrer.

Om mig

Mitt foto
Jag är 60 år gammal och bor i Uddevalla där jag arbetat som journalist. Har också genom åren pysslat en hel del med filosofi, både inom och utom de akademiska sammanhangen. Är intresserad av mycket (för mycket säger en del) och har ett ganska passionerat förhållande till det jag är intaggad på.

Bloggarkiv

torsdag 4 september 2008

Pilane på Tjörn: Modernism bland fornlämningar( ny version)

Skulptur, samtidskonst, konst, kultur, foto
I Pilane på Tjörn finns ett fornlämningsområde med domarringar, resta stenar och stensättningar från järnåldern. Även själva landskapet har ett säreget arkaiskt utseende, ett intryck som förstärks av de betande fåren. Hur länge har man haft får här? Tusen år? Ännu längre?


I denna uråldriga landskapsmiljö har man satt ut samtida skulpturer av hög klass och med en mångfald olika uttryckssätt och framtoningar.
Tänker jag efter uppstår någon sorts närmande inom mig mellan nutid och förgånget.

Jag föreställer mig något tidlöst allmänmänskligt och att många av de här skulpturerna har beröringspunkter med hur människor även på järnåldern tänkte och kände.

Ett av de mest spektakulära verken är en jättelik trebent Buddhaskulptur av den kinesiske konstnären Zhang Huan.


De kinesiska kommunisternas massförstörelse av buddhabilder i Tibet är en del av bakgrunden till verket. Konstnären har låtit delar av förstörda skulpturer: händer, armar, ben etc bli utgångspunkt för hans egna megauppförstoringar i koppar.

En bild på Buddhans fot ger en extra dimension åt storleksuppfattningen:



Kroppen är gestaltad på ett något fragmentariskt omkastat sätt. En fot vilar på ett huvud (bilden ovan), vars uttryck ger en associativ koppling till den norske skulptören Kristian Bystads verk.

Kristian Bystads liggande kvinnohuvud, ”Dröm”, har en meditativt rofylld, inåtvänt skådande världsfrånvändhet som vi gärna förknippar med en buddistisk livshållning:


Hanneke Beaumonts skulpturer får väl betraktas som i hög grad realistiskt-naturalistiska människoskildringar. Men det är inte det utvärtes mänskliga som egentligen står i centrum här.



Genom ansiktsutryck, kroppshållningar och rumsliga placeringar speglar figurerna mänskligt inre liv och innebördsladdade mellanmänskliga relationer.

Gruppen Kurage består av fyra gestalter och handlar, för mig, både om inre upplevelser och makt- och underkastelserelationer

De tre sittande personerna ger ett något uppgivet och undergivet intryck. Undersåtar...


Alldeles i närheten sitter en annan gestalt (nedan) på någon sorts pulpet, som ger honom en rumsligt upphöjd position i förhållande till de tre andra. Han verkar ha någon sorts bok eller liggare i knät.





Han blir en sinnebild för överheten. Han utstrålar maktens självklara arrogans, en förhärdad, kanske fanatisk, för mänskliga värden likgiltig hänsynslöshet.

Även Hanneke Beaumonts övriga skulpturer engagerar och lockar till eftertanke och frågor om det mänskligas inre natur och om inlevelsepsykologins möjligheter och begränsningar.






Viktor Kornev från Ryssland får fram ett mjukt och smått behagfullt sinnligt uttryck i sin Beröring (2008). Det är en stiliserad skulptur av en människofot med en ganska minimal markkontakt:


Titeln Beröring känns ganska adekvat, det handlar inte om att stanna och låta tyngden av sin närvaro permanentas och rotas, utan om ett flyktigt möte, en lätt kontakt på väg till nästa lika flyktiga beröring.

Här ställs nomader och vandringsfolk mot mot bofasta, fjärilar mot boskap, öppenhet och föränderlighet mot det slutna och beständiga.





Laura Ford kommer från Wales och liksom Hanne Beaumonts uttrycker hennes figurativa skulpturer på ett kraftfullt, men ändå inte helt entydigt sätt fundamentala mänskliga livslägen.

De något groteska figurerna Bird (till vänster nedan) och Spaljerad flicka (till höger nedan) har en dubbelhet, en kluvenhet, i sitt väsen som skapar ett starkt uttryck.

Människoben, ganska smala och spinkiga, bär upp kroppar som inte verkar ha något med mänsklighet att göra. Denna kontrast blir av central betydelse.




Här har människan berövats något djupt väsentligt och tvingats in i en livsform som strider mot hennes naturliga sätt att vara.







I Spaljerad flicka ropar hon med knotiga, avlövade trädgrenar på befrielse ur sin fastvuxna tvångströja. (Tolkningsalternativet att någon här egentligen befriats genom kontakten med den bortommänskligt vegetativa naturen fungerar inte riktigt för mig.)

Den i Bird innestängda och nedtyngda förmår inte ropa, kan kanske inte ens tänka på ett annat liv.

Laura Ford bidrar också med en skulpturgrupp kallad Pojkar i rustning. Det är ganska små människofigurer, liggande på marken i förvridna ställningar iförda rustningar av medeltida snitt.



En rustning kan vara ett tecken på styrka och makt, men detta intryck skär sig mot kroppsspråkets uttryck av mänsklig sårbarhet och skyddslöshet inför krig och våld och andra makter som krossar det mänskliga i oss.


Dessa skulpturer är med sitt tidlösa visuella språk djupt berörande; det kunde vara de mänskliga lämningarna efter ett medeltida krig, men det kunde lika handla om Irak eller Afghanistan.

Och resterna av allt som händer uppslukas till sista av marken. Bara i minne och föreställning lever de gamla slagfälten kvar.


Spontana intryck kan vara värda att ta fasta på. I Tony Craggs Gjutna blickar (ovan) såg jag genast en dynamisk mångfald av antydningar och ansatser till ansikten i olika stadier av tillblivelse ur formlöshetens intighet.

Jag föreställer mig att vi i ett sådant här tillstånd ser vaggan till de övriga gestalterna i det här landskapet, den omvandlande energi i vilken all förändring har sin grund....

I Knut Wolds Pilane sten, ser jag och många med mig, en påminnelse om skyttevärn och krigsbunkrar vända mot en möjlig fiende.

Men i broschyren Skulptur i Pilane 2008 konstateras att om man går bakom och tittar ut genom öppningen i stenen (bilden nedan) så finns det inget hot, "endast en underbart landskap att beskåda, som genom en stenram."

Och det är väl bara att hålla med. Något hot finns här inte. Inte för dagen i alla fall....

Hagbart Sollös Pilane komposition (ovan) har en sorts tidlös och harmonisk skönhet över sig som bara känns skön att vila i. Här känns sprickan mellan nutid och forntid ganska irrelevant.

Marit Lyckander har skapat ett konstverk, Helt i VIII (ovan), som man kan gå in i, vilket blogginnehavaren har gjort här. Inne i stenen finns det utrymmen för sinnlig utforskning med hjälp av hela kroppen. Själv gjorde jag en hel del krumbukter därinne och snubblade och ramlade handlöst i backen när jag skulle ut. Så kan det gå......



Den som vill ta del av samtida måleri, som även det kanske, vem vet?, också är tidlöst och allmänmänskligt, kan gå till länkarna nedan:


http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/07/tomorrow-always-belongs-to-us-1.html


http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/07/tomorrow-always-belongs-to-us-2.html


http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/07/tomorow-always-belongs-to-us-3.html


http://carl-gustaf.blogspot.com/2008/07/tomorrow-always-belongs-to-us-4.html





http://intressant.se/intressant
Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,








1 kommentar:

Sussi sa...

Tack för ditt inlägg!

STORBILDSGALLERI

STORBILDSGALLERI
Här lägger jag ut bilder i lite större format .

Ex Machina Tora Windahl

Ex Machina Tora Windahl

Valand

Valand
Större kök. Skulptur av Beatrice Ehrström.